Hon: hade bara tänkt ligga på soffan idag, efter en sömnlös natt, men kom i andra andningen och bar in det stora ”plantbordet” och började organisera om bland plantor och växtbelysning.
Tyckte först att det är lite väl tidigt för det, men nu känns det bra. Även om det tar en väldig plats. Och när jag började plantera om de alldeles för tätt satta chiliplantorna insåg jag att det kommer bli fullt på nolltid…
Han: Matematikern L.J Mordell uppställde år 1922 hypotesen ”att vissa irreducibla polynom i två variabler med rationella koefficienter har högst ett ändligt antal rationella nollställen.”
– Detta kallas ”Mordells förmodan”.
Först sextioett år senare, år 1983, visade G. Falting att Mordells förmodan är sann. Argumenteringen går ungefär så här: Eftersom (1) xn+yn – 1för n>3 är ett dylikt polynom, innebär Faltings bevis att ekvationen xn+yn = 1 för n>3 har högst ett ändligt antal lösningar.
Men eftersom varje heltalslösning till (2) xn+yn=zn är en rationell lösning till (1), implicerar Faltings bevis att ekvationen (2) endast har ett ändligt antal primitiva lösningar (se vidare Fermats stora sats).
– Så är det med den saken.
Ibland när jag undrar om mina hjärnceller slutat cirkulera – typ dagen efter en god och lång middag – brukar jag utmana mig själv med att läsa ett avsnitt i Wahlstrand & Widstrands ”Matematiklexikon” (1991).
– 450 sidor snåriga förklaringar till matematiska formler och begrepp.
Jag förstår vad du tänker. Du har förmodligen inte ens försökt förstå storheten i Mordells förmodan ovan.
– Jag fattar inte heller vad jag läser.
Inte ett smack faktiskt!
Men det som roar mig med Mordells förmodan är två saker:
– För det första inspireras jag av författarens entusiasm och tilltro till att jag begriper vad jag läser.
Det är som att under nyårsmässan i den stora katedralen La Seu i Palma de Mallorca lyssna på prästernas mässande på latin.
– Det låter övertygande men jag är inte säkert på att förstår det de vill att jag ska förstå.
Det andra skälet till att jag gillar sådana här böcker: Genom att se ut som jag förstår vad jag läser och ibland med en nick gör en spontan notering i marginalen, lurar jag min hjärna att tro att även vår gemensamma Hippocampus, idag nollställd, borde rycka upp sig och försöka förstå Mordells förmodan.
– Så himla svårt kan det ju inte vara!
Tänker jag. Eller snarare:
– Förmodar.
Och det funkar! Det räcker med en timmes mässa bland obegripliga matematiska formler för att jag känna mig som en bättre människa. Sen kan jag stiga upp ur soffan som en ny människa. Och typ hjälpa henne att montera upp det stora odlingsbordet framför panoramafönstret som ska fyllas med vårens plantor.
– En förmodan gränsande till visshet.
peppekerstin.blog 
Publicerat av