Onsdag: En dag på torpet

Han: Upptäcker att vi har en sälj vid torpet. Säger kanske inte så mycket, men det var inte igår jag såg ”videkissar” eller videung som efter Topelius dikt:

Sov du lilla videung
Än så är det vinter
Än så sova björk och ljung
Ros och hyacinter
Än så är det långt till vår
Innan rönn i blomma står
Sov du lilla vide
Än så är det vinter

osv.

Dikten publicerades första gången i barntidningen Trollsländan, nr 9 1869. Så gammal är jag inte men när jag upptäcker de ludna knopparna i solskenet inser jag att de har samma roll i mitt minnespalats som skorpan i tante Leonies lindblomste har för Proust: det blå huset, lekarna i skogen ovanför kraftverket (inklusive när vi av misstag fick 300 kvadratmeter skog att gå upp i rök), liksom när pojkarna Sjöholm doppade mig i en oljetunna och mamma använda en hela låda norskt margarin för att tvätta mig ren, ”allt detta fick form och fasthet och steg fram” i mitt minne; snarare blixtrade förbi i mitt huvud.
– Men bortsett från det är det kul att upptäcka att vi inte är ensamma på torpet. De tidiga blommorna är en mycket viktig näringskälla för vårens första insekter – framförallt för bin.

För sent att ge upp.

Upptäcker förresten också två livlösa möss i vattentunnan, något som händer på landet, och som varje det händer får mig att tänka på en historia som Stig Claesson, ”Slas” kallad av de som inte kände honom, berättar i Den extra milen (Månpocket, 1995).
Inledningen lyder: ”En vetenskapsman frågade mig i ett sammanhang jag nu glömt vilka jag trodde skulle överleva längst om man kastade några vita laboratoriemöss och några vanliga kloakråttor i en tunna vatten med så hala kanter att de inte kunde ta sig upp. Spontant svarade jag att jag nog trodde att de kloka, starka och sega kloakråttorna skulle ge upp sist.”
Men författarjaget har fel:
– Kloakråttorna, sa vetenskapsmannen, insåg genast att de befann sig i en situation där de inte kunde överleva och dränkte sig själva för att inte dra ut på lidandet. Laboratoriemössen däremot kämpade och höll ut mycket längre då de sedan generationer var vana vid att utsättas för alla möjliga farliga prov, men att det alltid i sista stund kom dem en hjälpande mänsklig hand till mötes.

”Satt jag således en morgon i mitt arbetsrum och funderade på vad lärdom man kan dra av detta,” skriver Claesson. I mitt fall rörde det sig om två små skogsmöss. De väcker ändå samma existentiella fråga som Claesson snuddar vid:
– Man brukar säga att det aldrig är för sent att ge upp. Men den relevanta slutsatsen är snarare att om man tänker ge upp är så är det alltid för sent att ge upp.
Särskilt om man är en mus som ramlat nere i en vattentunna.

Hon: mamma hade alltid en planka eller pinne som låg i tunnorna för att djur som råkade ramla i när de var törstiga skulle kunna ta sig upp.

Lökfrön satta! Check på det… pust!

Nu måste jag verkligen sätta fart med vårsådderna! Glad jag i alla fall satte lökfröna imorse innan vi for till torpet, för i bilen messade jag med odlingskompis i Stockholm, hon skulle sätta tomatfröer ikväll!!! Och jag brukar ju vara lite före henne, vi bor ju i zon 1. Imorgon blir det tomatsådd med andra ord.

Det här med färger…

Medan jag var i Stockholm hade han köpt små burkar med färgerna vi tittat på innan jag for upp. Både av den grå till golven och av den vita till listerna.

Den vita var alldeles för kall, det tyckte vi båda! Den grå också, tyckte i alla fall jag. Även aningen mörk. Vill ha ett ljusgrått golv.

Hrmmm…

Det blev ett par turer för att blanda om hos Lindbergs. Okej, jag valde en för ljus andra gången, ger honom rätt där, men tredje gången gillt. Tyckte i alla fall jag. Har tyvärr ingen rättvis bild på det eftersom den ser lika ljus ut som den som var för ljus… men det är den inte!!!

Japp!

Jag tror på det här!! Lite flammigt bara, får stryka på ett lager till imorgon!

Han: Bara en kommentar. Hon skriver: ”Medan jag var i Stockholm hade han köpt små burkar med färgerna vi tittat på innan jag for upp.”
– Jag köpte alltså de färgburkar a 300 kr styck med de nyanser som hon hade bestämt att vi skulle ha och inga andra.
Somliga dar inser jag att hon inte alls är Dulcinea, Don Quijotes stora kärlek, utan att det är hon som faktiskt är den vindtiriga riddaren som slåss med sina inre väderkvarnar.

Publicerat av

En reaktion till “Onsdag: En dag på torpet

Lämna ett svar till Torsdag: sååå himla nöjd!!! Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s