Söndag: Även på små toaletter finns utrymme för intellektuella funderingar

Han: Apropå gårdagens filosofiska bloggande om skillnaden mellan att riva för att få luft och ljus för egna eller andras bästa så finns det de människor som verkligen tänker på andras bästa när de bygger, som grannen på andra sidan viken.
– Bra tänkt!

För egen del har jag tillbringat större delen av dagen på en toalett. Det beror på att vi fått för oss att renovera det lilla badrummet i vårt nya torp.
– Utrymmet är begränsat, men ger trots det utrymme för intellektuella funderingar.

Jag är inte längre medlem i så många föreningar. Men en jag är med i håller en hög intellektuell nivå. Lyssnar i flödet av gränslös kunskap till en diskussion i vår civilisations stora ämnen:
– Efter närmare 25 års forskning har jag kommit till slutsatsen att 14 sekunder är rätt tid för att tina ett djupfryst korvbröd i microugnen för bästa resultat.
En intresserad broder ställer genast den fråga vi alla ställer oss:
– Vid vilket Watt-tal, menar du?

Vår förening bildades av Nils Ronald Åman, vars efternamn enligt Wikipedia ibland stavas Åhman. Han är född 31 januari 1957 och är en svensk före detta fotbollsspelare. ”Åman spelade under sin karriär som mittfältare för Örebro SK och Djurgårdens IF (min hemmaklubb!). Han gjorde debut i Allsvenskan för Örebro SK den 31 juli 1975 i en 3–1-hemmavinst över GIF Sundsvall. Åman var uttagen i Sveriges trupp vid fotbolls-VM 1978.

Åman har medverkat i fotbollsmagasinet Fotbollskväll. Enligt vår stora digitala encyklopedi har han även skrivet ett antal böcker. Bland andra standardverket för alla lokalpatriotiska fotbollsnördar: Idrottsplatsen i våra hjärtan: en k-spaning på genuina idrottsplatser från söder till norr och står i en av mina bokhyllor med dedikation.

Efter att ha känt Roland (eller Rolle som vi fotbollskillar förstås säger) i tre decennier upptäckte jag för en tid sedan att han även skapat föreningen ”Det finns inget onödigt vetande” som snabbt fyllt det vakuum som uppstod när Horace Engdahl och gubbarna körde Svenska Akademin i diket.
Här pågår ett ständigt samtal på hög nivå.

På förekommen anledning följer jag just nu den intressanta diskussionen i en fråga som män i min ålder funderar en del över, nämligen strålens fallande vinkel. Jag läser innantill: ”I stort sett alla däggdjur som väger mer än 3kg, tömmer sin urinblåsa på i snitt 21 sekunder plus/minus 13 dito. Detta inkluderar människan…”
– Intressant eller hur?

Denna forskning belönades faktiskt med Ig Nobelpriset år 2015 och den knyter an till en diskussion som författaren Graham Greene väckte redan år 1969 i romanen Resor med moster Augusta.
I romanen, som handlar om en resa genom Latinamerikas djungler, möter huvudpersonen en man som heter O’Toole. Mannen visar sig vara CIA-agent och han gör regelbundet noteringar i en anteckningsbok. Det dröjer halvvägs till Asunción, nära Corrientes, där den breda Paranáfloden övergår i Paraguayfloden, innan Graham Greene låter oss förstå att anteckningarna inte handlar om misstänkt statsfientlig verksamhet. – Mannen är besatt av en privat undersökning.

O’Toole för nämligen statistik över sitt urinerande. Sida upp och sida ner noteringar med klockslag, hur lång tid det tar och vilka omständigheter som antas ha tvingat honom att lätta på trycket. O’Toole berättar att han funderar på att utveckla sina studier.
Som att lägga till väderobservationer och konsumtionen av drinkar som fasta parabler i statistiken.

Det framgår inte varför amerikanen för denna sin pissbok, bara att han tänker donera dagsnoteringarna till någon professionell urolog.
– Man vet aldrig vad de där gossarna kan läsa ut av siffrorna, säger O’Toole.
Han påpekar, vilket jag tycker verkar plausibelt, att urologer ju tvingas syssla med sjuka människor hela dagarna.
– Det kan vara bra för de gossarna att få klart för sig vad en frisk människa har för vanor. I det här fallet en frisk, medelålders vit man med måttlig dagskonsumtion av alkohol.
Helst gin, även om det i denna del av världen sällan är Gordons.

Det hela är en smula bisarrt, men intressant. Graham Greene skrev över tjugofem romaner, men i sina memoarer avslöjar han att detta är den enda bok han skrev för sitt eget nöjes skull (Självbiografiskt, Nord- stedts Pan, 2000, sidan 456).
Roligt hade uppenbarligen även jag när jag läste Resor med moster Augusta första gången år 1972, eftersom avsnittet är markerat med gul märkpenna.

Med tiden har jag upptäckt att intresset för O’Tooles anteckningar förskjutits till själva statistiken.
– Enligt noteringarna pinkar denne man ett tiotal gånger per dygn. Besöken varierar mellan 17 och 50 sekunder. Det antyds nivåer uppåt en minut och femtiofem sekunder.
Sammantaget rör det sig om i storleksordningen fyra, fem minuter per dag.
– Under sitt liv har varje vuxen man således tillbringat fem månader eller mer på en pissoar, konstaterar O’Toole dystert.

Karln verkar även i övrigt tämligen dyster. Han är fast i Latinamerikas fuktiga djungler, officiellt affärsman i import & export, under ytan amerikansk spion.
En man som i yngre dar unnat sig allt, nu skild. Hans fru bedrog honom i hans eget sovrum. Han tror att hans dotter är i London. Vi läsare har mött henne på Orientexpressen och vet att hon rest till Katmandu med en pojkvän.
Upprörd över att få veta sanningen konstaterar O’Toole:
– När man har barn är man dömd att vara far på livstid. De går ifrån en. Själv kan man inte gå ifrån dem.

Jag har strukit under citatet med gul märkpenna, möjligen för att jag det året 1972 nyss blivit pappa och jag tycker fortfarande att det är förbannat bra sagt.
Numera inser jag dock att ämnet är för stort för att avhandlas på den begränsade yta som denna blogg utgör.
Därför känns bra att veta att det finns föreningar där man accepterar att det inte finns något oväsentligt vetande.

Hon: på väg till Öland igår stannade vi först till i Kalmar och hämtade upp kaklet till köket som kommit in till Hagbloms. Tyvärr saknades två vita plattor, de hade inte fått fler från leverantören eftersom de var slut och skulle brännas nya.

Vi trodde nog det skulle räcka ändå, men det gör de inte konstaterade vi idag. Attans!! Frågan är om vi då ska ta två mönstrade (och dyrare…) istället, för det går nog fortare än vänta på ny bränning, och är kanske roligare. Nu hade vi beställt hälften vita, hälften mönstrade.

Började ändå försöka lägga ut ett mönster som inte ska se så uttänkt ut utan mer liksom ditslängt. Blev sådär. Får göra om imorgon.

Efter att ha målat några dörrar en andra gång, och även han kände sig klar med torpet och badrummet för idag, blev det lite halvhjärtade försök till omplanteringar på udden resten av eftermiddagen. Ligger konstant efter med det… men i alla fall så fick min största och först satta chili, en Pasilla, flytta ut till växthuset. Tog för stor plats inne nu. Hoppas den trivs lika bra, helst bättre, därute. För den är en av favoriterna i min chiliblandning.