Fredag: måla, måla, måla… mest grönt!

Taket i badrummet är nästan klart!

Hon: eftersom han uppenbarligen (skitsur sist vi var där…) inte har någon lust att fixa iordning badrummet, som egentligen ligger på hans bord, tog jag saken i egna händer och åkte själv till torpet idag.

Alla trädetaljer blir gröna!

Badrummet är helt klart det osexigaste rummet där, och vi har inte ens en ”före” bild att visa. Men tanken är att vi klistrar fast våtrumstapeten där den släppt och sedan målar om den. Han har klistrat fast den på en del ställen…

Hallen också!

Idag har jag grundar väggarna med vit färg, ska bli antikvita sen, och målat furutaket (bastukänsla innan) i grönt. Även hallen blir grön. Tar upp det gröna i köket som kommer innanför. En del finlir är kvar längs lister och så, men mycket fick jag gjort. Målat i fem timmar i st reck, ganska rogivande och terapeutiskt faktiskt, i alla fall när man är själv…

Så illa kan det bli!

Han: Det är klart jag vill måla världen grön! Men varför just idag? Drömde i morse att att alla tallar på udden hade tagits ner.
Drömmen berodde kanske på att det sista jag såg innan jag stängde ner de a-sociala medierna i natt var att en granne hade lagt ut ovanstående foto som en bild i tiden.
– Eller så berodde min mardröm på att det blåst upp till 10-11 sekundmeter i byarna.

De stora tallarna här ute är ungefär 80 år gamla. Det betyder att de fanns här långt innan jag intog udden och förhoppningsvis blir de kvar efter att jag blivit strödd här utanför.
– Sakkunskapen säger att en tall kan bli 700-800 år om den växer på torr mark, vilket vi har här ute.
Det betyder att omkring år 2722 kommer de gamla tallarna att luta sig mot varandra och säga att de minns att en gång i tiden bodde det en luggsliten gubbe från Stockholm som egentligen var från Blåsjon i Norrland här på udden och han brukade titta på oss och säga nåt snällt.
– Jag minns snarare att han brukade pissa på min fötter, säger nån av dem förmodligen, men det bjuder jag på.



Tallarna har sitt eget ekosystem: ”En av dessa sällsynta, tallskogslevande arter är raggbocken. Raggbocken för med sig ett helt ekosystem. Att ha raggbock i sin skog är ett tecken på att man har ett skogslandskap där många tallberoende arter trivs. En mångfald av arter skapar bra förutsättningar för ett långsiktigt livskraftigt ekosystem. Livskraftiga ekosystem kan vara mer motståndskraftiga mot till exempel insektsangrepp, virussjukdomar och klimatförändringar.”
 
Professionella skogsägare låter tallarna leva och bli 100–150-åringar innan de blir bräder och pappersmassa. Sen finns det förstås de som tycker att tallar skymmer solen och därför bör dö unga. Men apropå att det blåser på udden så har grabbarna från Nordpolen Energi varit här och börjat montera upp våra solpaneler.
Även de insåg att det hade varit smart om det hade funnits vindsnurror inmonterade i panelerna.
– Vackert, men fy fan vad kallt det blåser.

Från det ena till det andra, apropå hennes rubrik. på dagens blogg Jag får ofta frågan om jag saknar Stockholm. Svaret är nej: Men idag skulle jag gärna vara i huvudstaden. Min kompis Bo Löfgren har vernissage i kväll.
Vi hade varsin ateljé på samma vackra innegård i Hornsgatspuckeln/Mariaberget och om jag är en terapimålare är Bosse en riktig konstnär.
Bara namnet på utställning visar att han är ett proffs: ”DIVERSITAS- variationernas rikedom!”


Bosse är min mentor
och bäste inspiratör (han tjatar om att jag ska dra mina penslar igen!). Och han vet varför somliga av oss målar:
– Nästan ingenting är som det ser ut att vara. Så är det hela livet. Men konstnärlig upplevelse är inte bara illusion. Den kan ge lugn åt oroliga sinnen. Ge inspiration och energi – som stannar kvar. En stadga i tillvaron. Och, inte minst, hålla koll på förankringen bakåt. Eller för att citera poeten Novalis; ”Varje minne är nutid”.
Med rötterna i design och den internationella reklamvärlden, utvecklade Bo Löfgren sitt intresse för skulptur genom stenhuggarutbildning hos Valands konsthögskola. Hans ständiga experimentlusta ger spänning åt hans konstnärskap. Parallellt med måleriet utforskar han olika stenarters och metallers inneboende möjligheter.

Spännvidden är avsevärd, från små bronsfigurer på något kilo till en granitskulptur på sex ton. Ja, du fattar.
– Måste ses!

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s