Torsdag: Ärtig nattgäst ville gärna stanna hos Leif GW Persson

(Uppdaterad 19:09,16:30)

Han: Kärrsångare, gransångare, lövsångare, busksångare … nej, en ärtsångare. Själv okunnig men omgiven av goda rådgivare inser jag att jag hade ett nytt vårtecken i natt.

Hon sov, jag försökte somna men insåg att det krävde en smörgås – hennes nybakade hårdbröd med cheddar och ett glas vatten. Skulle just sätta mig i skrivarstol när jag fick syn på henne. Hon satt på översta hyllan mellan Leif GW Perssons ”Samhällsbärarna” och Lars Gustafssons ”Det alfabetet har tvåhundra bokstäver” och närmare bestämt ovanpå ett mina föräldrars ”Amourer” av Hjalmar Bergman i vackert fransk skinnband från år 1910 (Albert Bonniers förlag), förmodligen inköpt på 50-talet i Blåsjöfallet när bildande politiker ansåg att folkhemmet borde innehålla både elektricitet, WC och minst tio längdmeter böcker i moderna stringhyllor.

Hen måste ha suttit där hela dagen, efter att ha flugit in genom en öppen dörr mot havet. Och hon (jag vill gärna tro att hen är en hon) verkade inte särskilt sugen på att lämna Hjalmar Bergmans mjuka skinnband för ett mörkt, ensamt och blåsigt uteliv:

– Ärtsångare alltså.
Den här gången har jag varit smart nog att fråga expertisen innan jag namngett de bevingade gästerna på udden.
Uppriktigt sagt visste jag inte ens att det fanns ett fågel med det namnet.
– Eftersom internet är underbart bibliotek vet jag nu att ärtsångare (Curruca curruca) är en vanlig art i familjen sylvior (Sylviidae) som häckar i stort sett hela Europa men även i västra och centrala Asien.
Sedan mitten av 1970-talet har antalet ärtsångare i ett längre perspektiv varit tämligen konstant. Detta förklaras med att den övervintrar i östra Afrika och således undgått torkperioderna som drabbat de tropikflyttande arter som övervintrar i Västafrika.

Tillbaka till udden kommer den i slutet av april/början av maj.
– Som i år alltså.
Det råder oenighet huruvida ärtsångaren utgör en enda art eller ett komplex bestående av flera arter och sannolikt har namnet på svenska att göra med ”den rasslande, skallrande sången”, som påminner om hur det låter när du skakar en plåtburk med ärtor i.

Ärtsångaren kan vara svår att få syn på eftersom den oftast rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold.
– Det korta locklätet låter enligt fågelboksförfattarna ”tät” eller ”tsche” och sången skiljer sig från den hos övriga närbesläktade arter. Bra att veta. Nattens gäst sa inte ett pip men så här låter den.

Som man och husägare fastnade jag för en detalj:
– Hannen bygger, liksom många andra sångare, flera bon av vilka honan sedan väljer ut ett.

PS: Idag har det blåst hårt på udden, just nu (16:30) upp till 13 sekundmeter. Men förbanna inte vinden! Enligt nyhetssändningarna har Aiolos, Njord eller någon annan av vindarnas gudar satt stopp för en gapig dansk knäppgöks (paludanus morbidus) försök att bränna en av de böcker som står i min bokhylla. Elden slocknade helt enkelt.

Hon: på tal om fågellivet på udden fick jag denna bilden av grannen i huset bakom Chateau Margareta imorse:

– ”Ett gravand-par letar nytt billigt boende, eventuellt under er soptunna, eftersom de blivit vräkta på grund av gentrifiering från sitt nuvarande boende…”