Tisdag: visste väl han skulle komma före min födelsedag!

Hon: tur någon är uppe med ”tuppen”…

Han: – Nu måste du vakna, han är här nu!
Jag trodde att hon syftade på kranbilen som ska lyfta upp takstolarna på grannens nybygge.
Det menade hon inte.

Ja, han brukar alltid komma lagom i tid till hennes födelsedag. Som svartsjuk men tolerant make och romantiker tolkar jag det som något freudianskt. Förra året dök han upp den 13 maj, året innan tre dagar tidigare.
– I år hörde hon honom alltså strax före sju i morse.

Nyvaken i pyjamas och på bara fötter hörde även jag honom drilla där han brukar drilla; i buskaget som vi för enkelhets skull kallar Buskaget.
– Drillar gör han och även jag skrattar för han låter så glad.
Som om han inte kan bestämma sig för vilken av sina sju sånger han kan, som han ska sjunga för att göra sin blivande brud glad.

Jag konstaterar det eftersom näktergalen omges av så mycket vemod och hjärta-smärta. Danske författaren HC Andersens Näktergalen är till exempel en lätt förklädd skildring av författarens olyckliga kärlek till den svenska sångerskan Jenny Lind.
– Vars röst apropå skön sång anses bero på en skada på stämbanden.

Oscar Wildes novell Näktergalen och rosen sägs vara ett svar på HC Andersens berättelse. Men den är inte muntrare. Hos Wilde hjälper näktergalen en förälskad ung man att hitta en röd ros – ett krav som föremålet för grabbens kärlek kräver för att han ska få dansa med henne.
– Och det smärtar!
Förutom att näktergalen sjunger för den andres brud hela natten kastar han sig på morgonen mot rosenbuskens vassa törnen. Detta för att busken i sin tur förklarat att vintern fått hans ådror att frysa till is och det är alltså först när blodet från den döende fågeln droppar som rosen färgas röd.
– Suck.

Så självuppoffrande är inte dagens frukostgäst i Buskaget. Han jammar glatt på och låter inte det minsta vemodig.
Det kan bero på att han uppträder med lånta fjädrar. På latin heter han Luscinia luscinia, vilket avslöjar att han är en släkting till Sydnäktergalen (Luscinia megarhynchos), vår näktergals skönsjungande kusin som Oscar Wilde, HC Andersen och andra europeiska författare besjunger och som lever i södra delar av vår kontinent.

I den jämförelsen är vår glada trubadur en tämligen oansenliga liten man som sjunger säreget och känslosamt om kärlek, men knappast lika vackert som Jenny Lind.
– Kanske som Kjell Höglund och det är inte illa det heller.