Lördag: En hänryckningens dag med små stilla nyheter

Han: Pingst och solen skiner. Kanske inte hänryckning i religiös mening, men stilla dagar på udden. Inga bullriga nyheter från ”krig i vårt närområde” som våra politiker numera kallar Putins invasion –  ett noa-namn som inte ska skrämma oss lika mycket.
Och sen kom Sope-Bengt och pratade Midsommarfest och sen kom Mellström och plockade grönkål och alla var glada över att vi lever i den bästa av världar.

Dagens viktigaste nyhet i vårt närområde är annars följande meddelande i vår lokala Facebookgrupp ”Torsås/Bergkvara”:

Och det händer andra stora saker på udden: Äntligen får jag upprepa vännen Gert Fylkings klassiska glädjerop över att Svenska Akademin än en gång lyft en okänd poet till Nobelpristagarnas parnass.
– Äntligen!
Men denna gång handlar det inte om en okänd storhet, utan om ett kärt återbesök jag väntat hela våren på:
– Steglitsen.

Hon fick en skymt av honom för en vecka sedan. Några dagar senare fick Axel oss att höra honom sjunga i Icahandlarn’s stora björk.
– Och nu har jag äntligen haft årets första – och han är inte ensam.

Plötsligt sitter paret där på Ramsins stol och spanar. Han ser ut som om han, den världsvane resenären, vill visa henne vårt rastställe vid havet och hon lägger huvudet på sned och ser på honom som somliga honor ser ut när de vill visa att de är tillgivna – en vänlighet som somliga hanar förväxlar med intresse.
I nästa minut har hon redan lyft och han flaxar efter henne – han är för tusen hennes man och beskyddare!
Ja, du fattar att jag tillskriver steglitsen mänskliga egenskaper. Det är jag inte ensam om. Få fåglar är omgivna av så många myter, så stora känslor och vars besök tillskrivs ett så tungt symbolvärde i europeisk kultur.

Många (kvinnliga) läsare har slukat Donna TarttsSteglitsan”. Konstintresserade vet att steglitsen förekommer i en stor mängd målningar och den amerikanska konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann räknade till inte mindre än 486 målningar med steglitser bara under perioden 1260–1500 e.Kr. Främst förekommer fågeln i italienska målningar men även i verk från Ryssland, Böhmen, Bayern, Frankrike, Spanien, Portugal, Nederländerna och England.

Eftersom det är pingst och vi är lediga och alla (?) vet att det beror på att pingsten är hänryckningens tid ser det ut som en tanke att steglitsen visar sig just nu på udden.
– Den stora mytbildningen kring steglitsen är knuten den kristna legenden.
Da Vinci, Rafael och Michelangelo förebådade Jesus blodiga död på korset i sina verk där Johannes (senare känd som Döparen) visar (och skrämmer) sin kompis Jesus med en sprattlande steglits – en symbolisk lek som förebådar den senares korsfästelse där en steglits enligt myten förbarmar sig över den döende gudssonen genom att befria honom från en vass tagg från törnekronan – varvid en droppe blod för alltid ger fågelns dess karaktäristiska röda panna.

Du känner igen den röda pannan och strupen. Vingarna är svarta, med ett brett, intensivt gult band. Undersidan är vit med stora bruna fläckar. Till skillnad från många fågelarter är honan lika färgglatt skrudad som hanen.

Genom att dra ut taggen blev steglitsen en symbol för och ett förebådande även av pingsten och passionen. En fin historia om en fin fågel, alltså. Men, som författaren och litteraturkritikern Henrik Johansson påpekar i en mycket läsvärd essä.
– Vi behöver tro på allt det där och ändå tycka att steglitsens besök påminner oss om nåt viktigt: ”Genom att steglitsen drar ut taggen blir den också en symbol för en djurisk medmänsklighet – den lindrar lidandet, den personifierar den gyllende regeln: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem …
Tål att tänka på, eller hur?

I bortre änden forfarande en massa ogräs som samsas med vitlök och en av fjolårets grönkålsplantor.

Hon: ledig och ledig… har till slut fått ut de sista försådda plantorna av rödbetor och rotselleri. Känns väldigt skönt. De fick stå i varannan rad i det gamla, men nyfixade, jordgubbslandet.

Färdigplanterat!

Men sen tog jag ledigt och hoppade i plurret. Underbart!!! Fast där fick jag förstås jobba lite också, med sjötången. Varit alldeles för lite badande så nu gäller det att räfsa så att sandbottnen inte växer igen. Är i rödaste rappet faktiskt. Kommer inte bli lika fin botten som i fjol. Då var den exeptionell. Men det beror förstås också på hur vintern och vindarna varit. Har sand kommit in eller åkt ut…

Slit och släp…

Hur som helst kändes det helt underbart att ha badat och duschat i uteduschen. Inget mer inneduschande nu. Detta var nog första dagen på sommaren. Och vilken kväll…

17:30. Husse och kissarna njuter!
18:30. Bloggen måste ut!
Fixar min bit härifrån.

Ps. Malmen är alltså ett villaområde i Torsås.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s