Fredag: Dyrt, men vackert…

Hon: har räknat ut att om kylan och spotpriset på el forsätter i samma anda som det börjat i december kommer vår räkning i hus 1 hamna på ungefär 15.000kr. Då har vi ändå dragit ner förbrukningen med 36 procent jämfört med samma månad förra året. Nu gäller det alltså att fortsätta i samma (kalla) anda. (I de två andra husen kommer förmodligen rören att frysa…).

Tur i oturen då att vi i inte ska ge varken varandra eller barnen några julklappar i år. Barnbarnen får förstås klappar som vanligt, även om de blir fler och fler…

Lite tråkigt är det ju, att inte få några julklappar, men jag tog helt enkelt saken i egna händer och skickade efter ett par till mig själv. De kom idag, tack tomten!

Han: Jag är glad att hon lever i sin egen värld. Där bortom udden har nämligen företrädare för regering och kraftnät hållit presskonferens för att lugna massorna.
– Snacka om slöseri med energi!
Det enda budskap som här och nu sänker elpriset är att vi måste spara el.
– Goddag yxskaft!
Det visste vi redan.
Och sparade gjorde vi redan innan ni kallade till pressträff för att låtsas som om ni gör något åt elpriserna. Ebba Busch hade helt rätt i att politiker som hon ”ofta låter lite förnumstiga” när de kommer med råd som de vet att vi inte behöver.
– Äntligen en tavelträff!
Jag upprepar alltså gårdagens slutsats:
– Snälla, håll åtminstone käft så att vi slipper bli förbannade även på ert skitprat!

Apropå energi kommer här ett meddelande till den närmaste allmänheten. Ett historiskt beslut har fattats på udden.
– I år blir det bara julklappar till barnbarnen!
Jag står bakom beslutet som en man (och låtsas att jag inte har läst hennes blogg ovan). Visserligen hade jag tänkt ge henne en betald elräkning, men jag inser att hon skulle undra om jag har dåligt samvete om jag köpt en sån dyr present.

För egen del har jag även hittat en sak jag skulle vilja att tomten la under granen (om vi nu inte bestämt oss för att inte köpa julklappar – det är oklart om vi ens kommer att ha julgran eftersom vi firar en mobil jul).
Min virtuella julklapp till gubben på udden ser annars ut så här:

Inget märkvärdigt, eller hur? Men du vet inte vad du ser. Så här är det: Jag tillhör knivvänstern. Det vill säga, jag tillhör en obskyr minoritet inom en förtryckt minoritet.
– Jag är vänster bara när jag äter.
Jo, vi finns.
Modern forskning visar att 12-15 procent av världens befolkning är vänsterhänta. Man vet att det finns något fler vänsterhänta pojkar (11 %) än flickor (9 %).
– Ingen har brytt sig om att ta reda på hur många som tillhör ”knivvänstern”, men vi är en minoritet i en minoritet.

Till skillnad från Anderz Harning, djupt saknad journalist och byråkrathatare, har jag inte hört en Kalasjnikov osäkras för att jag ätit med fel hand. Men vi lever i en tid när identitetspolitiken hyllas och jag identifierar mig med den förtryckta vänstern, alltså de vänsterhänta.
Därför har jag organiserat mig.
– Länge leve Left Handers Club!

Som en symbolhandling kräver jag därför att vännerna på XXL-Bygg/Lindbergs i Bergkvara står upp för alla förtryckta och köper in ovanstående måttband för vänsterhänta.
– Ni fattar åtminstone hur jobbigt det är att måttbandet alltid är upp när man ska mäta upp virket.
Ja, stanna inte där – även vänstermänniskor behöver använda saxar och pennvässare utan att vrida armarna ur led.