Fredag: Till sist hann vi även fira Stygghandens dag

Son som håller till vänster.

Han: Två intensiva dygn i Stockholm. Mycket att fira: den prliga kräftskivan på Sturehof, den ryska rouletten på St Eriks ögonsjukhus utföll till min fördel, Hennes återbesök på Zadig & Voltaire slutade med en mindre förlust än väntat och innan vi lyfte från Arlanda hann vi även träffa Erik. På stockholmsvis landade han utanför Bank Hotell på moppe. Vi åt frukost i Wallenbergarnas gamla banklokal. Frukosten påminde mig om att jag trots allt firande glömde höja ett glas för International Left-Handers’ Day.”This day is a chance for us to enjoy and share the advantages of being left-handed and also to raise a bit of awareness among right-handers about some of the practical frustrations we face in everyday life because most things are designed for the right-handed majority…”

Varför jag uppmärksammar Stygghandens Dag? Egentligen är det författaren och livsnjutaren Anderz Harnings fel. En dag plockar jag en bok ur bokhyllan i mitt bibliotek, på måfå hävdar jag fortfarande. Boken heter Bästa Droppar, en samling krönikor sammanställd av Ingemar Unge och Jonas Sima år 1993. Volymen har stått länge uppe under taket i en av mina hemsnickrade bokhyllor.
Harning var en rolig jävel. Radikal. Stor i käften. Ingen kunde som han säga ”byråkraaaater” med ett sånt förakt i vokalerna.
Jag träffade honom några gånger.
– Han levde hårt, dog fet.
I ett kåseri berättar han om en natt med fullmåne i Jordaniens öknar, när han sitter på en underbart vacker matta och lyssnar på en danserska som också sjunger.
– I en annan tid kunde hon ha varit en Scheherazade, skriver Harning. Han är bildad och förväntar sig att jag som läsare ska veta att Scheherazade är berätterskan i Tusen och en natt. Hon som överlever den persiske kungen Shahriyârs ovana att varje dag gifta sig med en ny kvinna för att redan dagen efter bröllopsnatten låta avrätta henne.
Scheherazade blåser kungen på detta bittra dagenefterpiller och tre årtusenden före Dallas och House of Cards uppfinner hon följetongen, dokusåpan, cliffhangern. Genom att natt efter natt berätta den spännande fortsättningen på gårdagens saga överlever Scheherazade ännu en dag.

– Det kräver författarskap och (kvinnlig) list. En natt återger Scheherazade till och med sagan om alla sagor i Tusen och en natt och under den sexhundraandra natten, den mest magiska av nätter, får kungen höra sagan om sigsjälv. Inget imponerar mer på män än kvinnor som talar om dem och efter tusen nätter har kungen insett att detta är kvinnan han behöver. Möjligen beror kungens känslosamhet även på att hon denna morgon lägger deras nyfödde son i hans famn.
– Således läggs ännu en natt till de tusen och Scheherazade får leva.

Storsint, kan en man tycka. Eller en bekräftelse på att bra historier gör att vi lever längre?
Men Harning vet att en historia utan slut inte är någon bra historia, ingen historia alls faktiskt. Han ligger på sjukhus. Han är döende och han vet att han är döende. Fem i tolv noterar han att svensk sjukvård är anpassad till högerhänta. Själv är han vänsterhänt och konstaterar att ”ännu kan jag manövrera kroppen hjälpligt bara med smärtsamt bruk av en stygghand som hävstång”.
Det är här våra historier flyter ihop.

Anderz Harning drog sin kniv med stygghanden.

Anderz Harning skrev kåserier i Dagens Nyheter. Han förstod att han är inne på sista versen. Bokstavligt talat. Han skriver domen över död man och tar sitt eget ömkliga tillstånd som förevändning för att minnas sin natt vid lägerelden i Jordaniens öknar.
Författaren sitter bland vänner och äter middag. Det framgår indirekt vilka hans vänner är. ”I vissa läger var vännerna terrorister, i andra var de mördare, i ytterligare andra var de befriare av olika slag.”
I Harnings ögon är männen runt elden goda människor och de äter tillsammans från ett gemensamt fat med grillad kyckling på en bädd av saffransris.
Därav chocken.
Plötsligt hörs ett knäpp.
Någon har osäkrat en Kalasjnikov.
Männen stirrar på svensken, som sörplar i sig av den gemensamma grytan.
Vad är det som händer?
Den kamratliga samhörigheten har rämnat och Anderz Harning inser varför:
– Jag hade ätit med stygghanden. Jag hade skymfat måltiden och därmed också värdfolket.

Han har tagit för sig med vänster hand och hans tolk lyckas prata Harning ur den farliga situationen. Hon skyller på svenskens okunnighet om vad vänsterhanden används till i öknen, där de få kvarvarande träden används till annat än att producera toalettpapper.
Men att vara vänsterhänt är ”uppenbarligen den största synden i världen”, konstaterar författaren i detta sitt sista kåseri. För så är det. Harning är i själva verket redan för dålig för att skriva och ringer in texten från sjuksängen. Den publiceras i Dagens Nyheter nästa dag, men då är Anderz Harning redan död.
Så kommer det sig alltså att en stor ande avslutar sitt engagemang i samtiden med uppmaningen:
Se till att du är högerhänt – Jorden är inte skapt för vänsterhänta, vi är skämt. Nu skall vi bara skruva sönder och ihop en gungstol. För toalettbesöket. Nittioåtta moment. Livet är härligt!

Livet är härligt? Även jag hade när detta hände legat på sjukhus i samband med en canceroperation. Jag tyckte ganska synd om mig. Det som får mig att skratta är alltså inte Harning. Det som får mig att skratta är det absurda i min egen situation: Bortsett från katterna som sover i mattens säng, är jag ensam hemma. Jag har klättrat högt upp på stegen i biblioteket för att leta efter en bok. Istället för Steinbecks En underbar torsdag hittar jag Harnings kåserier och blir kvar uppe under taket.
Det är nu tanken slår mig:
– Dom över död man.
Dom över en självömkande död man. Jag känner mig som den döende dandyn ser ut på Dardels målning. (Jag till och med målar en egen variant, där Gert Fylking vakar över den ömklige dandyn, vilket han gjorde).

Nu dog jag ju inte, vilket är en poäng i sig eftersom jag då inte hade kunnat berätta den här långrandiga historien.
– Men tänk om jag här och nu trillar ner från stegen och bryter nacken! Pang pang du är död och jag har ägnat mina sista 35 dagar i livet åt att tycka synd om mig själv.
Vilket slöseri med tid!
Mitt liv har just börjat om.

Jag är vänsterhänt, men till skillnad från Anderz Harning har jag inte hört en Kalasjnikov osäkras för att jag ätit med fel hand.
Jag har levt med ett handikapp men inte förstått allvaret:
Jorden är inte skapt för vänsterhänta, vi är skämt.
Alltså börjar jag googla om vänsterhänthet. Jag går med i Left Handers Club. På nätet hittar jag Niklas Schiölers understreckare ”I dag är vänster hand den rätta”.

Jag anar att Harning är någonting existentiellt på spåren dagen innan han dör.
– Vänsterhänthet är viktigare än somliga tror.
Bevisen är många och alltför många är religiösa. Islamister har länge haft ett ont öga till vänsterhänthet. Inte för inte skriver Muhammed Atta, en av kaparna som rammade World Trade Center i New York, i sitt testamente att han vill bli begravd på höger sida med ansiktet mot Mecka.
Religiösa fundamentalister tänker höger och redan under sin franska exil på 70-talet skrev Ayatolla Khomeyni en rad pamfletter riktade mot shahen av Iran.
– Åtminstone en innehöll en förbannelse med hänvisning till att shahens äldste son var vänsterhänt.

Även den bibliska historien har smetat ner vänsterhanden med blod. Endast två vänsterhänta namnges i Bibeln – Joab och Ehud. Båda är mördare. Joab var hjältekungen Davids systerson och främste befälhavare, men känd för sin ”mordiska falskhet”: Och Joab sade till Amasa: – Står det väl till med dig, min broder? Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen såsom för att kyssa honom. Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet, så att hans inälvor runno ut på jorden (Andra Samuelsboken, 20 kapitlet).
Ehud var lika falsk och lönnmordet på den fete moibitiske kungen Eglon är det mest detaljerade i Bibeln: ”Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra länd och stötte det i hans buk, så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans buk” (Domarboken 3:12–30).

I Nya testamentet beskrivs hur Människosonen skall återvända i all sin härlighet – självklart på Maktens högra sida. Där ska han skilja på goda och onda, ”såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna”. Och inför skranket har alla sin givna plats. ”Fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på sin vänstra.”
– Men det vore fel att beskylla Mellanösterns religioner för att ha uppfunnit teorin om stygghanden.
Redan i egyptisk mytologi 2 200 år före vår tidräkning kunde människorna hemsökas av ”Solens vänstra öga”, ondskans och oordningens sida – medan Solens högra öga skänkte livet allt det goda.
Även buddhister och hinduister har i årtusenden varit högervridna. De vänder sin högra sida mot heliga föremål. Vid begravningar går de anhöriga runt det brinnande bålet med den bortgångne till höger om sig. Högerinriktade ritualer finns hos mayaindianer. Aztekerna blev välsignade genom att vidröra jorden med det högra långfingret och sedan föra det till läpparna.

Inuiterna betraktade vänsterhänta som latentgudlösa och bland zuluerna i södra Afrika har man gått fram brutalt mot vänsterhänta. ”En behandling bestod i att hälla kokande vatten i en jordhåla och tvinga ett osaligt barn att lägga vänsterhanden i vattnet för att därpå packa in den med jord. Handen skadades och barnet lär inte ha använt den på ett tag”, konstaterar Schiöler i sin essä.
– Primitiva kulturer, tänker jag.
Icke.
Fördomarna mot vänstern går igen även i modern västerländsk kultur och språk. Engelskans left-handed kopplar vänsterhäntheten till personer som är tafatta, defekta och onda. En left-handed compliment levereras ironiskt, en left-handed diagnosis kan man inte lita på och left-handed business betyder att du sysslar med något skumt.

Vänsterhänthet är en defekt, men modern sjukvård har gjort mänskligheten tolerantare. På Trygg-Hansas hemsida läser jag: ”Vänsterhänthet har blivit vanligare under de senaste årtiondena. En orsak till ökningen är faktiskt att sjukvården blivit bättre och kan rädda allt fler mycket förtidigt födda barn allt tidigare.” Enligt försäkringsbolaget finns kopplingar mellan vänsterhänthet och ”olika problem som t.ex. ADHD och dyslexi, speciellt hos pojkar. Vänsterhänta är överrepresenerade i nästan alla riskgrupper.”
– Tack, alla snälla högermänniskor för att ni låtit mig leva!

Och jag sedan kommer de mörka tankarna. Om ätandet.
– Kniven hålls i höger hand, läggs endast ned i vilande läge på tallriken mellan tuggorna, låter etikettsdoktorn Mats Danielsson meddela i ett dekret. ”Gaffeln hålls i vänster hand och kniven i höger”, skriver en annan social ingenjör.
Och på den punkten har ingenting förändrats. Gaffeln är ätandets primus motor (latin för ”den förste röraren”). Inte ens din favorit i festnära sammanhang, Magdalena Ribbing, ger någon nåd: ”Det är verkligen inte alls bortlagt att äta med kniv i höger hand och gaffel i vänster”, skriver hon i Dagens Nyheter.

Konstigt att hon inte sa något när Korvakademiens vänner smorde kråset.
– Eftersom hon satt på min högra sida, måste hon ju ha lagt märke till min defekt.
Nu är det för sent att ringa Magdalena och fråga. Hon avled den 29 september år 2017, efter ha fallit ner från en stege.
Obegripligt och sorgligt, men nu är den döende dandyn inte bara friskförklarad, jag börjar bli förbannad också. I hela mitt liv har jag alltså brutit mot högerregeln – till och med i Magdalena Ribbings sällskap. Jag har hållit kniven i vänster hand och gaffeln i höger och nu är jag lika harmsen över högersamhället som Anderz Harning.
– För att inte säga kräääänkt.

Tre vänsterhänta presidenter…
…och en högerhänt högerpopulist.


Jag inser nämligen att åtminstone två av mina barn också äter med kniven i vänster hand. Klart jag känner mig kränkt å deras vägnar också. Mest för att jag inte ens tänkt på att ungarna kanske mobbats för att de är vänster.
Jag ömkar mig och botar min ångest genom att mejla mina barn en artikel ur Washington Post.
Det är en uppbygglig artikel.
Den förklarar att vänsterhänta är kreativa och konstnärliga och ofta vinnare. Fem av USA:s senaste sju presidenter har varit vänsterhänta – Gerald Ford, Ronald Reagan, George Bush, Bill Clinton och även Barack Obama undertecknade sina beslut i Ovala rummet med vänster hand. Med Donald Trump kommer inte bara högern, utan även den högerhänta högern, till makten.

– Se där en analys jag inte sett mina gamla journalistkollegor göra till svarta rubriker! Att fejkmedierna tiger beror naturligtvis på att alla vet att riktiga amerikaner inte äter med kniv och gaffel.
På Arlanda skickar jag ett sms till yngste sonen: ”Tack för idag. Mycket givande. En fråga: är du vänsterhänt när du äter?
Snabbt svar: ”Absolut vänsterhänt när jag äter! Höger i alla andra lägen. Som du! Du kan inte snacka bort mig”.



PS: Erik, yes we are family! Modern forskning visar att 12-15 procent av världens befolkning är vänsterhänta. Man vet att det finns något fler vänsterhänta pojkar (11 %) än flickor (9 %). Ingen har dock brytt sig om att ta reda på hur många som tillhör knivvänstern, men vi är en minoritet i en minoritet.
Stolt far vill gärna tro att du ärvt stygghanden av mig, men forskare har snarare visat ett samband mellan vänsterhänthet och testosteronhalten i din mammas livmoder innan du föddes. Att träffas och äta frukost på hotell understöder å andra sidan den manliga gemenskapen på andra och viktigare plan/ pappa.

Publicerat av

En reaktion till “Fredag: Till sist hann vi även fira Stygghandens dag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s