Hon: vaknade tidigt, 6:00, snorkallt både ute och inne… han sov fortfarande så bra kvinna reder sig själv och fick igång en brasa i kaminen på första försöket. Jajamän!
En timme senare var vi båda vakna och jag gick upp för att fixa frukost. Svårt med koncentrationen eftersom soluppgången var magisk. Himlen skiftade i färg hela tiden. Det är precis tjugo minuter mellan bilden ovan och den nedan. Har flera däremellan men dess får räcka (tycker nog han i alla fall…)
Efter en låååång frukost tog jag (inte han) en promenad genom skogen. Helt plötsligt hör jag ett väldigt smattrande från olika håll. Två mindre hackspettar (nästan säker på det, den var inte större än en talgoxe, typ) höll konsert från olika träd. Höj volymen och lyssna på hur de svarar varandra:
Han: Kul med hackspetten! Jag har ju sagt att våren är på gång, även om det var -7° i morse (16° utanför täcket). Även jag såg solen gå upp över havet och där tar jag vid: ”Det djupa, salta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver oss inte till något, det bryr sig inte om förhoppningar, rädslor – och inte ett dyft om våra beskrivningar.”
Så beskriver Morten A Strøksnes havet i Havsboken och så kan man tänka. Å andra sidan kan man tänka annorlunda.
– Per-Erik! Säg inte varför då, säg varför inte så får du roligare.
Sa min mamma och man kan välja att dra andra slutsatser av dagens morgonbilder ovan.
Till exempel kan man tänka att havet är ganska likt oss människor. Det är alltid på väg någon annanstans. Åtminstone vågorna.
– Ändå händer det inte så mycket.
Havet ligger där det ligger, men vågorna är som våra drömmar. Och de gillar också stränder. ”Vågorna är oförmögna till stillastående. Liksom hajen dör vågen om den inte får röra sig framåt”, skriver den spanske författaren L.G. Cervantes (Mannen i havet).
Faktum är att vågorna ständigt är på väg mot nån jäkla strand någonstans.
Jag tänkte på det när vi igår promenerade ut till Örarevets yttersta udde och hon som vanligt här ute säger att hon längtar till Enskilda stranden på Öland, hennes favoritstrand.
Strøksnes har förmodligen rätt i att havet inte bryr sig ett dyft om hur vi beskriver det. Och det är kanske lika bra det. Till exempel sägs det att unga fiskare betraktar havet som en motståndare, som i spanskans maskulina El Mar.
– De gamla fiskarna däremot ser på havet som en man ser på en kvinna.
Det hävdar i alla fall Ernest Hemingway, som i Den gamle och havet skriver att Santiago tänker på havet som La Mar. ”Vilket är vad man på spanska kallar havet när man älskar det. Ett givmilt och tolerant, ibland våldsamt, alltid oberäkneligt femininum, som när hon är elak inte rår för det, ty månen påverkar havet på samma sätt som den påverkar en kvinna.”
Man måste nog vara man om man formulerar sig så. För egen del är jag mer fascinerad över att även havet inte riktigt är där vågorna är.
Och vice versa.
”Vi upplever att vågen färdas över vattnet, men vattnet följer inte med vågen, som man skulle kunna tro”, skriver Per Molander i Allt är vågor, Virginia Woolf och den moderna fysiken.
Ty det är en lustig egenhet hos havet: ”Medan vågorna rör sig framåt i meter per sekund rör sig havet vertikalt i en loj elliptisk rörelse och förblir där det är. ”I själva verket rör sig vattenpartiklarna i cirkelrörelser, störst närmast vattenytan och därefter i allt mindre rörelser ju närmare botten man kommer.”
Möjligen lite o-empatiskt och o- engagerat. Men det här är vad det ägnar sig åt till vardags, för att citera Strøksnes.
– Och varför inte?
För att nu citera Henny Engberg.
Hon: och så gick månen upp, tyvärr lite skymd men vad gör väl det. Söndagen avslutas lika vackert som den började :).
peppekerstin.blog 
Publicerat av