Valborgsmässoafton: ett mysterium…

(Uppdaterad 16:09)

Hon: började rensa lite ogräs i mitt tomatland och helt plötsligt hittar jag två skott som precis ser ut som sparris. Men vi har aldrig satt sparris där. Han gjorde ett halvhjärtat försök på ett helt annat ställe för några år sedan. Men det är alldeles för långt bort för att ha spridit sig hit.

Och så hittar jag ytterligare ett också typ en halv meter från de andra. Och den ser ut att börja slå ut. Vad sjutton är det för något? Inte smakat, än…

För övrigt så har det varit toppenväder hela dagen. Lite blåsigt på baksidan, men mot havet jätteskönt. Och lite varmare. I alla fall minst 12 grader i skuggan. Och i lä, arbetandes med omplantering (tar aldrig slut…) får jag nästan lust att hoppa i:

Om det bara inte varit lågvatten…

Han: Förutom allt hon upptäckt, upplevt och beskrivit har hon invigt sitt nya skötbord för sina plantor. Så mycket mer har jag inte att berätta.

Vilket i och för sig väcker en fundering: Författaren Lars Gustafsson berättade en gång att hans högsta önskan var att kunna koppla in tangentbordet direkt till hjärnan. 
Det är något jag önskar allt oftare. I vårt hus är det jag som är journalisten.Det hindrar inte att jag, till skillnad från henne, ofta har svårt att här på bloggen formulera det jag med sådan espri formulerat i tankarna med en skruvdragare i handen.

Skrivkramp är för övrigt ingen ny krämpa. Redan som professionell journalist önskade jag ofta att Gilbert Bohuslav hade lyckats. Bohuslav var forskare på Lars Gustafssons systeruniversitet i Houston, Brazsport Collage.
Det här var i början av datoråldern och Bohuslav byggde en dator som hette DEC 11/70. Datorn var ganska bra på schack, men Bohuslav ville skapa alla skribenters våta dröm – en självskrivande dator.
Det började bra. Bohuslav programmerade in de mest förekommande orden i Hollywoods västernfilmer. Syftet var att datorn sedan skulle berätta sin egen historia.
– Hur det gick?
Det gick så där.

Närmare bestämt så här blev resultatet i översättning: Tex Doe, sheriff i Harry City, kom ridande in i stan. Skjutglad satt han i sadeln i väntan på bråk. Han visste att hans fiende Alphone Kid var i stan. Kid var kär i Texas Horse Marion. Plötsligt kom Kid ut från den uppochnedvända Nuggetsaloonen.
– Dra, Tex! Ropade han som en vansinnig.
Tex sträckte ned handen efter fickan, men innan han hann få ut den ur bilen sköt Kid och träffade Tex i elefanten på prärien.
När Tex föll drog han fram sitt eget schackbord och sköt Tex 25 gånger med kungen.
Kid föll i en sjö av whisky.
– Aha, sade Tex. Jag tyckte inte om att det göra det men han stod på fel sida om drottningen.

Där slutade Bohuslavs experiment. Visionen om den självskrivande datorn självdog i den bortridande solnedgången. Så vitt känt återgick DEC 11/70 till att bli en hygglig schackdator utan drömmar om att bli sin egen ordmakare.
– Bohuslav däremot gifte sig med en journalist.

Vilket jag inte har några planer på att göra. Till skillnad från alla uppskrämda före detta kollegor och andra professionella ordbajsare ser jag däremot inte AI och ChatGBT som ett framtida hot mot mitt bloggande.
Frågan är snarare om inte mina dagsnoteringar kommer att framstå som Bohuslavs experiment i jämförelse med vad ny teknik kan uträtta för er läsare (om det nu inte är Mr ChatGBT som ordat detta).

Och med de orden avslutar jag vår 1074:e rapport från det ljuva livet på en udde med att önska vi er alla en trevlig Valborg!

PS: Vid närmare eftertanke borde jag kanske ha berättat att jag sett årets första maskrosor. Och så har jag rakat mig inför kvällens festligheter. Det är allt.