1 Maj: För förlorare är det alltid för sent att ge upp

Han: ­ ”Vit spelare vinner”.
Min kompis Thomas Kanger har alltid varit en besserwisser. På goda grundar, han har nästan alltid rätt och det sagt med respekt. Som när jag visade honom en nymålad tavla och han genast konstaterar att vit spelare vinner.
För det är klart att han även är bättre på schack än jag (de av er som är Facebook vet att han nu försöker överföra förmågan att tänka runt hörn på sin dotter).
– Det går bra. Far och dotter tycks inte bekymra sig om att AI och chatGPT kommer att göra schackspelandet meningslöst.
Åtminstone enlig Krösa-Majorna som tror att smarta robotar kommer att göra människor onödiga.

”Människor är ganska värdelösa apor, allt vi har är tummar och intelligens. Inte så konstigt att AI ger oss existentiell svindel när den blir smartare än oss”.
Skrev Linus Larsson i DN härom dan. Han var ironisk och tog just schack som exempel på vi fortsätter att ägna oss åt trevliga saker även om maskinerna kan göra det bättre: I februari 1996 utmanades schackvärldsmästaren Garry Kasparov av Deep Blue, en schackdator som IBM hade utvecklat. Sex partier senare hade Kasparov visserligen fler vinster, men i två av partierna vann Deep Blue. Året därefter hade IBM pillat vidare på datorn.

Nu förlorade ­Kasparov fler partier än han vann. Slutsats:
– Artificiell intelligens hade slagit världsmästaren i en intelligenstävling. Maskinen hade vunnit över människan. Game over.
”Många måste ha tänkt att något stals från oss som människor i samma stund som Kasparov förlorade”, konstaterar Linus. Maskinerna skulle från och med nu härska, läskigt värre.
Men så blev det inte. Garry Kasparov­ förlorade mot datorn, ändå ­fortsätter folk att spela schack.

Och så har det varit med alla tekniska framsteg. Bilen, skördetröskan, miniräknaren. Inte minst datorn visar att vi fortsätter att göra saker vi tycker är trevligt – till exempel att skriva dagsnoteringar på en blogg även om jag ibland gnäller och gärna skulle överlåta ordblandaren till en chatGPT.

Blue Deep var inte första smarta schackdatorn. Douglas R. Hofstadter  berättar sin bok Gödel, Escher, Bach – ett Evigt Gyllene Band (Brombergs förlag år 1985) om en dator som trots att den förlorade alla sin spel framstod som den smartaste spelaren.
– Varför?

Svar: För att denna artificiella intelligens ägde en för mänskliga hjärnor ovanlig insikt. Datorn räknade nämligen snabbare än alla andra ut när den hamnat i en hopplös ställning.
Det som väckte beundran hos begåvade schackspelare är detta:
– Istället för att fortsätta slakten på bönder och springare och kanske till och med den vackra svarta drottningen, kastar datorn omgående in handduken och ger upp.
Och detta långt innan den mänskliga motståndaren upptäckt att det bara är en tidsfråga innan hen kommer att vinna.

Erkänn att den typen av artificiell intelligens behövs i vår värld, där det stora problemet är den mänskliga oförmågan att i tid inse när man kommer att torska.
Bara några exempel:
– Då skulle Putin ge upp sitt hopplösa försök att utplåna Ukraina redan innan han drog igång kriget.
Kriminella snorungar i förorterna skulle med ett enkelt chattande fatta att deras krig är dömt att misslyckas och därför stanna hemma och göra sina läxor.
Klimatförnekare skulle inse varför de är ute och cyklar innan de börjar svamla och somliga politiker skulle i tid fatta att vi väljare genast känner igen den fräna doften av valfläsk och därför sluta slå blå dunster i våra ögon.      
För förlorare är det alltid för sent att ge upp.

PS: Å andra sidan: Om Krösa-Majorna har rätt om artificiell intelligens kan vi i alla fall glädja oss över en sak. Om och när AI tar över allting roligt får vi alla mer tid att klaga på allting.
– Se där ett ämne som dagens 1 Majtalare kunde utveckla.

Hon: men pesto på ramslök kan inte AI göra i alla fall. Och inte kan den ge mig ramslök som jag kan göra pesto på, inte heller ramslöksolja som blev pricken över i. Tack bästa Kristina för både ramslöken och oljan!!

Inte heller fixa bästa Valborgsmässofirande heller, tack för det Tina och Blomman. Och Jenny, Maxe och TK för alla skratt och dråpliga berättelser!