Söndag: Jag hör inte längre att de ligger med varann i våningen ovanför

Han: Bokmässan går mot slut efter att ha fått sedvanlig gratis textreklam i medierna. Det fanns en tid när även jag vallfärdade till denna klassfest för skrivande och läsande. Jag har även uppträtt som lekledare på någon av alla dessa scener (även om jag just nu inte kan komma ihåg varför).
Ett minne minns jag fortfarande: Jag skulle intervjua Roald Dahl, författaren vars barnböcker det moderna prästerskapet ville tvätta från onämnbara ord (”ful”, ”tjock” mfl).

Då, i förr-i-tiden-tiden, var han en hyllad författare. Och det skrämde honom. Innan jag hann formulera min första fråga avbröt han mig och sa:
– Är du besviken?
– ???
Sedan förklarade han sig.

Roald Dahls favoritförfattare hette W. Somerset Maugham, nu bortglömd. När Dahl fick chansen att intervjua mästaren var han toxisk (modernt uttryck), sprickfärdig av förväntningar.
– Om du visste vad besviken jag blev, säger Dahl och suckar.
– Framför mig satt en trist liten tjänsteman, en torr gubbe utan karisma. Jag tänkte: Hur kan denna oansenliga människa skriva så briljanta böcker! Därför undrar jag, är du besviken?

Besviken blev jag inte. Dahl var en rolig jävel, på det där lågmälda brittiska viset. Och jag lärde mig nåt:
– Böcker är inte sina författare och författare är inte sina böcker.
Åtminstone var det inte så förr.
– Innan författare tvingades blev handelsresande i egen sak och mediernas författarporträtt viktigare ”köpsignaler” än vad som står i böckerna.

Bokmässan är ett marknadsjippo (tänk: Torsås marknad) för boknördar som gillar att trängas. Missförstå mig rätt:
– Om jag låter som den surgubbe jag blivit, så beror det bara på att jag gärna hade varit där även i år.
För som Jonas Hassen Khemiri skriver på sitt instakonto: “Det finns så få ställen tillägnad boken att varje ny plats som inte är ett köpcentrum är en bra plats.”

Å andra sidan, jag har igen anledning att klaga. Verkligen inte. I veckan har jag fått två efterlängtade böcker på posten. När hon undrar säger jag som det är:
– Ja, vad ska man med vänner till om de inte skriver böcker?
Böcker man själv skulle ha velat skriva, muttrar man för sig själv efteråt och lägger in en ny prilla som surgubbar gör så här vid havet. Åtminstone förr.
– Och jag tål bara vitt snus, helst 2:ans Espressino Mini Dry.

Men det var en utvikning, möjligen en nödvändig; för det finns två sorters författare (jag är faktiskt medlem i Författarförbundet). De som skriver och publicerar sig och vi andra som känner igen Harry Streets ångest i Hemingways ”Snön på Kilimanjaro”.
Om du inte läst boken, så är Harry någon slags författare och nu ligger han i sin tältsäng på Kilimanjaro och väntar på döden med kallbrand i benet.
Hans fru pysslar om honom och det gör Harry förbannad, men mest förbannad är han över att han inser att han fördärvat sin talang på fruntimmer och sprit och dåliga historier.
– Det som gör honom jävligt störd är att han har sparat de bästa historierna för att han var rädd att han inte skulle få ihop dem på slutet och som därför aldrig blev skrivna och som det nu är för sent att skriva. ”Nu skulle han aldrig komma att skriva det som han hade sparat tills han visste tillräckligt för att kunna skriva det bra.”

Mats Ekdahl och Anders Sundelin tillhör den andra kategorin. De som arbetar hårt, gör grundlig research, skriver och låter oss andra läsa deras bästa historier.
– Båda har skrivit om ämnen som berör mig mycket (jag har arbetat med båda och förekommer som en fluga på väggen i bådas böcker).
Mats bok heter ”Jobbet: glädjen, chanserna, livsvalen, vänskaperna” (Carlssons). Titeln säger egentligen allt, men får sin tyngd först när jag sträckläser sida efter sida.
– När andra skriver om utbrändhet, jobbångest och stackars gig-arbetare är det här är ett ett filosofiskt praktverk om arbetets glädje.

En vibrerande kärleksförklaring till jobbet, skriven av en man vars cv är längre än ett snöre. Mats har varit chefredaktör för ett flertal tidningar, alla viktiga i sin tid. Han har belönats med Stora Journalistpriset, varit gästprofessor vid Stockholms universitet och suttit i styrelsen för Sveriges Television och andra tunga institutioner.
– Dessutom har han varit generaldirektör i två regeringar (varav Styrelsen för Psykologiskt försvar är den mest fantasieggande i mina öron).
Mats har jobbat för minst tre bokförlag och dessutom skrivit ett tiotal böcker (”Tidningsmakarna: skapandets filosofi, en bok om redaktörskapets hemligheter” är min favorit, den gjorde mig till tidningsman och publisher).

Och säkert en massa annat som han själv glömt, men som vid 76 års ålder fortfarande hävdar att han aldrig varit någon arbetsnarkoman och inte heller aldrig ägnat sig karriärplanering.
Nu har han alltså skrivit en bok, dedikerad till sina barn Hedvig och Martin. För att de ska förstå arbetsplatsens betydelse och arbetets villkor.
En 300-sidig lärobok som pedagogiskt nog inleds med den mångtydiga anteckningen: På morgonen dagen efter min sista arbetsdag i huset där jag börjat som fjortonåring i det som då var kontorstryckeriet i ett bankhus och som med tiden blev Försvarsdepartementet ringde jag upp regeringskansliets växel och frågade efter mitt namn och fick svaret: ”Nej tyvärr. Jag kan inte få fram någon med det namnet”.
– Jag säger bara: Köp boken, läs den! Ge din till dina halvvuxna barn!

Konsten att berätta en historia kan även Anders Sundelin. Honom har jag känt sedan början av 1960-talet och det är dit han tar mig tillbaka. ”Kjell Höglund och hans värld” (Kaunitz-Olsson) är en länge efterlängtad bok om den mytiske artisten och låtskrivaren Kjell Höglund.
– Men också om den värld som Kjell formades i.
Och: I detta lilla hörn av världen (Strömsund, Sverige) formades även Anders och jag (och Jarefors och Nicke och Madeleine och Anneli och Bengt Ollander och Eva och Sven Simonsson och Bränngård och Conny och … och alla andra).
– Resan dit och tillbaka ut i den stora världen i Kjells och hans musik är omtumlande.

Jag hade turen att vara med om starten på Kjell Höglunds resa och även du får chansen att följa den historien om du köper boken (obs! textreklam). För egen del ser jag fram emot att gå på releaseparty och träffa det som återstår av vårt gamla Svitengäng.
Därför slutar min blogg här med ett nostalgiskt favoritklipp från en tid som flytt.

Hon: och medan han bloggade har jag slitit hårt med att röja och städa ur växthuset där mina träd står under vintern. Det verkar som om det ska bli kallt i natt, och även om de klarar någon minusgrad gillar de inte blåst och skyfall. Så bara att sätta igång trots att på framsidan mot havet är sommar…

Han: Ännu en arbetsdag är slut. Eftersom jag även här på udden bara är en fluga på väggen, så får jag beskriva även hennes arbete. Så här går det till att höststäda ett växthus:

– Klart att hon är värd att fira med höstens sista tomat! Tack för ännu en givande dag på udden.