Tisdag: Därför är ledaren den viktigaste i tidningen

Han: Jag utgår från att du inte missat den uppskakande nyheten att prinsessan Madelaine Bernadotte utmanar Bianca Ingrosso med ett nytt hudvårdsmärke, MinLen. Självklart är det “the first natural, responsible, multi-generational skincare brand in Europe — created with the needs of both young and growing families in mind”.

Möjligen har du därför missat att det i en annan del av medielandskapet pågår en livsavgörande debatt om tidningarnas ledarsidor.
– Tänkte väl det (att jag lånade in Madde i denna blogg beror på att jag är en cyniskt redaktör som vet vad som ger klick. Sorry, du är genomskådad).
Dum debatt tycker jag. Om ledarsidornas betydelse alltså. Så dum att jag inte ens ids argumentera. Andra gör det bättre. – Dagens predikan handlar därför bara om varför jag alltid börjar frukosten med att läsa ledarsidan.

Sanningen är konkret. Alla vårtecken är inte välkomna även om de är vackra.I morse var minken tillbaka på udden. Neovison vison är ett vackert latinskt namn på detta ovälkomna rovdjur här vid havet. Det beror på att minken är en en skoningslös jägare.
Ursprungligen invandrad (läs: importerad av naiva människor) från Nordamerika har den faktiskt blivet ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i kustmiljöer och särskilt mot de fåglar som nu börjar häcka här ute. 
– Alltså har jag nu gjort som man ska göra, jag har anmält besöket till Artdatabanken.

Visste du förresten att det för inte så länge sen fanns det runt 1 300 minkfarmer i Sverige, bland annat i Torsås kommun (hon minns det) Trots alla djuraktivisters sabotage återstår fortfarande ett 20-tal farmer. Men i förra veckan tillsatte regeringen en utredning för att analysera hur ett förbud mot pälsdjursuppfödning skulle kunna se ut.
– Sent påtänk kan man tycka.

Kuriosa: Utvecklingen innebär slutet på en lång tradition i Blekinge, där en stor del av svenska minkuppfödare varit verksamma. På det blekingska Listerlandet är minkfarmandet en del av identiteten och den lokala kultur. Sverigedemokraternas populistiska logik bygger som vi vet på att alltid vara lyhörda för opinioner i partiets kärnområden Att just Richard Jomshof länge drivit på för att stänga ned minkfarmerna är därför något paradoxalt, när man betänker att han är invald till riksdagen för just Blekinge läns valkrets. Blekinge är ju också ett av Sverigedemokraternas starka fästen, och där är både Jomshof och Jimmie Åkesson bosatta.
– Allt är inte alltid riktigt som man tror.

Hur jag vet det? Det vet jag eftersom jag tillhör de mediedjur som alltid läser ledarsidan först i morgontidningen.
I vår intelligensbefriade Trumpjournalistik är det ofta är det enda jag lär mig nåt om vad som sker under det som synes ske vår tid.
– Det kan bero på att jag följer Barometerns ledarsida – som jag härmed utnämner till Sveriges bästa eftersom den bland annat berättar om minken.
Men inte bara det.

Martin Tunström är politisk chefredaktör på Barometern (”oberoende moderat”). Han är förmodligen moderat (tror jag). Det är inte jag. Just därför uppskattar jag att han varje morgon bjuder in mig till dagens första intellektuella seminarium om tidens stora frågor.
– Vi är nästan alltid överens.
Och när han har fel har han alltid fel på ett intressant sätt.
Ett faktum som möjligen är en större överraskning för Martin än för mig, för jag råkar veta att han en gång i tiden läste mina ledare.
Kanske återspeglar vår enighet någonting annat.

I Sverige är de demokratiska krafterna ”eniga i stort, oeniga blott i smått”, skrev Herbert Tingsten i början av 1960-talet. Tingsten var sin tids viktigaste publicist och jag läste hans ledare i Dagens Nyheter redan då. Behöver jag säga att vi var oenig om det mesta, särskilt om ideologiernas död och Vietnamkriget.
– Med tiden dock överens om ovanstående slutsats.
Ty även Tingsten drog en rågång mellan demokratiska krafter och populismen till höger och vänster; då mest vänster.
– Idag ser populismen annorlunda ut; den växer mest högerut.

Om detta skrev Stig-Björn Ljunggren härom dagen på Tunströms ledarsida, där han regelbundet medarbetar.
– Bara en sån sak i vår polariserade tid.

Dialektiken, denna gamla grekiska filosofi som Engels och Marx vidareutvecklade, säger oss att ett (1) alltid delar sig i två (2). Men Stig-Björn, denne fritänkande sosse som jag känt i många år (jag har till och med målat hans porträtt) menar att i dagens politik delar sig två gamla trender (höger och vänster) i en ännu diffus 3-delning av det politiska fältet:

• ett grönvänsterblock under socialdemokratisk ledning;
• ett mittenfält bestående av en anständig och modest borgerlighet;
• ett nytt högerfält med Trump i spetsen som påbörjat ett ”paradigmskifte” där gamla sanningar inte längre gäller.

Poängen: ”Vad socialdemokrater måste lära sig nu är att i denna nutidsdimma skilja på vänner och fiender. Det som händer ute i världen, och som smittar oss här hemma, får lära oss dra en ny gränslinje gentemot de krafter som hotar underminera den samhällsordning vi kommit att betrakta som självklar … I potten ligger vår världsdels självständighet, Sveriges relativa oberoende och det öppna demokratiska samhället.
Då gäller det att skilja ut vänner från fiender. Lära oss leva med att det faktiskt finns en god borgerlighet.”

Tänkvärt, tycker jag som varken är socialdemokrat eller moderat men som läser ledarsidor.

Hon: fast dina åsikter har blivit lite väl högervridna tycker jag nog, du behöver läsa DN:s ledarsida lika noga också ;).

Mulet och duggregn, det fick bli gymmet i Söderåkra istället för pallkragarna. Han borde nog också bli medlem, kan vi gå tillsammans. Var bara jag och ett äldre par där idag. Lugnt och skönt.

Men jag körde ett riktigt hårt pass faktiskt. Drygt en timme, och blev nästan lika svettig och flåsig som på boxningen. Den kommer jag att hoppa ikväll, fått en rosentagg eller något under ena tummens nagel. Gör såååå ont. Det är ursäkten i alla fall.

Igår fick jag kriga mot löss i växthuset med citronträden, fy böveln… ser ut som beiga bladlöss men det är det inte. Bladet på videon var extremt angripet, förmodligen lössens bb eller nåt. Men det var en hel del ”spindelnät” runt bladfästena på många blad så jag tror det är spinn. Vatten, diskmedel och t–sprit hoppas jag ska ta kål på dem. Men växthuset måste jag nog sanera innan chilin flyttar in… svavel är tricket enligt kompisen Kinna!

Lördag: En vanlig dag på landet

Hon: ja till slut tog vi tag i mosaiken vi köpte i samband med att det nya tvättfatet sattes in. Det var längesedan nu… tyvärr tyckte väl ingen av oss att det blev speciellt bra, ha ha. Men uppe är det.

Annars kämpar jag mest på med omplantering dagarna i ända. Igår tog jag dock en paus och rensade upp bland björnbärssnår och kaprifol som härjat fritt mellan oss och grannen. På vår sida alltså …

Skönt med variation även om det blev många rosentaggar kvar i fingrarna.

Men först en promenad från Dalskär och hem efter jordinköp på Agroshop. Fick jag vinden i ryggen och solen i ansiktet. Underbart väder om än lite kyligare än tidigare i veckan. Vinden!

Det var igår alltså. Idag är det mulet och jag sitter fortfarande i morgonsoffan.

Tittar med oro på chiliplantor som inte mår hundra. En del vissnar uppifrån. Tror det beror på för mycket blomknoppning. Har toppat en del och de har börjat sätta massor av nya blad. Sorgmyggor har jag också, men de gör väl mest skada på nysådda plantor. Borde jag göra något åt dem…? Orkar jag…? Dagens stora fråga!

Han: Se där, både ”Husdrömmar” och ”TrädgårdsTider” i en och samma blogg!
– Så har vi det på landet.
Visste du att idag bor ungefär tio procent av den svenska befolkningen på landsbygden.
– Samtidigt vill fyra av tio bostadssökande helst flytta bort från stan, detta enligt Hemnets rapport ”Så vill svenskarna bo” från förra året.

Särskilt äldre (över 55 år) vill bo landet. Bland yngre (under 24 är) lockar storstäderna. De drömmer om att bo under takåsarna i city.
Som vi alla har gjort.
– Det finns en tydlig paradox här, menar Hemnets marknadsanalytiker Erik Holmberg.
De unga vill bo där bostadspriserna är som högst – trots att de ofta saknar de ekonomiska förutsättningarna .
– Medan äldre årgångar med generellt högre löner och större förmögenhet, väljer bort de dyrare kvarteren till förmån för landsbygden där bostadspriserna är betydligt lägre.

Vi människor längtar bara efter det vi inte har? Inte jag. Som du ser av hennes noteringar ovan så händer det tillräckligt med spännande saker på landet.
– Då menar jag inte bara vårtecknen:

Tidens stora frågor speglar sig i de små. Fast inte riktigt som man tror. Samtidigt som energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) i energisamtalen öppnar för vindkraftssatsningar, förenas M+SP+S+V+C kamratligt om att stoppa satsningen på vindkraft i grannkommunen.
– Not on my backyard, som det heter.
Inte bakom min attefallare, som vi säger på landet.
”Uppenbarligen har den nationella politiken milt uttryckt inte stöd fullt ut lokalt”, som Barometerns saktmodige ledarskribent Martin Tunström formulerar det.

Bensinkriget ser också annorlunda ut. Här handlar det inte Klimatpolitiska rådets kritik mot sänkt reduktionsplikt och sänkt skatt på bensin. Här sker kriget vid pumpen och just nu leder Stefan i Gökalund över Mellströms i Torsås.
– Och vi medborgare röstar med foten på gaspedalen.
Kort sagt: De offentliga gråterskorna i Stockholm kan sluta snörvla. Det är inte synd om oss på landet.
– Här i kommunen har vi till och med Sveriges billigaste bensin och det är inte kattpiss!

I den stora världen är striden om andras mark en fasansfull pandemi. Här hos oss pågår också en kamp om marken. Fast utan mobbande stormakter och skrävlande presidenter.
– Dackes folk nöjer sig med ett stilla påpekande.
Och som tjuren Ferdinand återvänder vi sedan till våra vinkorkar för att prata om allt viktigt som hänt under dagen.
Trevlig helg!

Onsdag: Borde ha använt gaffel och kniv för att göra sallad av sallat

Han: Ännu ett säkert vårtecken på udden: Sallaten är redan grön!
Jag skriver ”sallaten” och inte ”salladen”, för att jag menar sallat, närmare bestämt parksallat.
Jag bortser alltså från den ständigt pågående diskussionen mellan mat- och språkvårdare om att sallat = växten och sallad = maträtten. I Svenska Akademiens ordlista heter det att sallad är både en ”typ av grönsak” och en ”maträtt”, medan sallat bara är en ”typ av grönsak”.
– Använder du sallad i båda betydelserna så följer du dessutom både akademiens ordlista och Språkrådets rekommendation.

En onödig strid alltså, som så mycket annat. En fajt är däremot nödvändig:  
– När parksallaten börjar sticka upp sina gröna blad, blir man både glad och arg. Glad, för det är ett säkert tecken på att våren äntligen är här.
Snart kommer den att visa upp små blåvioletta blommor på långa stänglar. Iögonfallande söta; om jag inte redan var bränd av så söta blommor, skulle jag låna en formulering av Marcel Proust:
– Hon skiljer sig från en ännu gråbrun omgivning ”som en ung flicka i balklänning skiljer sig från den övriga familjen”.

Så förtjust är jag inte, inte förtjust alls förresten. Snarare arg, på det sätt som jag tror lustmördare känner.
– Jag hämtar alla vassa mordredskap jag har i sjöboden.
För parksallat är ett odrägligt ogräs som sprider sig snabbt och i princip är omöjlig att bli av med om du väl bjudit in henne.

Lactuca macrophylla är en invasiv art, en rysk trädgårdsväxt på rymmen, identifierad i Sverige år 1921 i Vaxholm. Den blommande plantan liknar cikoria och infördes förmodligen av någon amatör som trott att man gjort ett klipp.
– Det gjorde hen inte.
Om du låter dig förföras av de falska flickorna i blåvioletta balklänningar en sommar, kommer du nästa år upptäcka att de kvävt alla dina andra plantor effektivare än vad din kirskål gör.
– Been there, done that.
Min havsträdgård, anlagd förra våren, var oansenlig men påminner nu mest om det potatisland det en gång var.

Efter massakern ångrar jag mig förstås. Hannibal Lecter har rätt. Somliga är för onda för att få leva.
– Andra är för goda för att inte ätas upp.
För så är det också: Jag borde ha använt kniv och gaffel, inte hacka och spade. I likhet med kirskål går parksallat utmärkt att äta som sallad. Bladen smakar lite bittert, som cikoria eller rucola, men blir mildare i smaken om inte solen kommit åt dem.

PS: Apropå invasiva arter. Lägg begreppet ”Patrimonialism” på minnet. Ska vi förstå Trump & Musk bör vi börja där.
Ett tips: Är du trött på alla omtugg i svenska medier – kolla in den amerikanska tidskriften The Atlantic.
– Intressantaste analyserna just nu.

Tisdag: Ett vackert vårtecken på udden …

Hon: står bara i växthuset och omskolar plantor hela dagarna nu. Otroligt enahanda faktiskt. Men jag hann i alla fall glädjas åt en liten tusensköna på vägen mellan växthus ett och växthus två.

Men imorgon har jag keramikkurs på eftermiddagen, kul, näst sista gången för denna terminen. Och jag har mycket som jag ska hinna göra klart innan terminsslut.

Fortsätta glasera, har en mugg kvar, och så göra en tallrik till. Gjorde en senast som står på tork. Hur de ska hinna brännas och glaseras vet i tusan. Men vi måste ju ha varsin frukost-mugg och tallrik. Får be Gith snällt om en en extralektion.

Tänker fortsätta med min servis nästa termin. Längtar redan!

… Och så några ord om TV-serien

Han: Många frågar vad jag tycker om SVT:s uppmärksammade serie om Jan Stenbeck. Vad jag tycker? Efter att ha sett de första två avsnitten – det känns som den smörgåstårtan bör intas bit för bit – säger jag som finansmannen Mats Qviberg: ”SVT har lyckats skildra Stenbeck som den person han verkligen var. Både tölpig, charmant och strålande intelligent. Likaså har man fångat ångesten han måste ha känt i och med striderna i familjen … Samtidigt fångas hans förmåga att kunna se runt hörn … Jag tror till och med att Jan själv skulle gillat den” (Fokus).
– Det sista är jag i och för sig inte alls säker på.
Säker är jag däremot att om tiden stod stilla skulle han ha ringt mig i morse och frågat, ”Varför kommer Qviberg svassande med svansen mellan benen nu? Behöver han jobb?”
– Sån var han också, misstänksam mot smicker. Han trivdes i motvind.

Till saken hör att när Qviberg under den så kallade “midnattsräden” 1991 lurade Jan på kontrollen över Sandvik, var det ett svek Stenbeck aldrig glömde. Det sa han också till Qviberg när de möttes på hemmakrogen Erics i Gamla stan. På sitt drastiska sätt:
– Du hade kunnat vara otrogen med min fru, du hade kunnat kidnappa mina barn, men det här var som att köra över min hund.

Vill du veta mer: Tio år efter Jan Stenbecks död gjorde Pär Fjällström en tv-dokumentär i tre delar på SVT. 
– Det är en bra dokumentär. 
Den upphöjer många människors subjektiva minnen av mannen, myten till kollektiv kunskap om en av Sveriges stora entreprenörer genom tiderna.

Det sista samtalet:
https://peppekerstin.blog/2020/08/19/onsdag-horas-men-inte-synas/

”Utan Stenbeck inget Spotify, utan Stenbeck inget Skype”:
https://peppekerstin.blog/2024/02/29/torsdag-utan-stenbeck-inget-spotify-utan-stenbeck-inget-skype/

PS: Jag lärde mig mycket av Jan Stenbeck. Av hans ”12 Corporate Rules” för Our Group har jag alltid försökt följa regel nr 12:
– Celebrate your Victories!
Det gjorde det vi igår. Vi firade vårens första flaska rosé i växthuset. Med arbete och trevligt besök inifrån viken.

Okej, det ser ut som om jag inte arbetar. Men jag lyssnar faktiskt på Lundströms Bokradio. Lena Andersson har skrivit en ny roman om Ester. Den heter Män och Kvinnor.
– Värt att fira!

Söndag: Den första humlan är viktigare än du tror

Han: Humlornas sätt att hantera geografisk information kan komma till nytta i autonomt navigerande robotar som behöver klara sig utan GPS-satellitsystemet. Enligt forskare i Lund kan sådana robotar kan vara av stort värde i krigszoner mm.

Idag såg jag årets första humla. Hon var en riktig drottning, om lite i matt i lacken.
– Hur jag vet det?
– Elementärt, min käre Watson.
Naturen är grym, oftast grymmare än människobyn: Drottningen är den enda i församlingen som överlever vintern.
– Fast det också en illusion.
I själva verket lever även drottningen bara en säsong.
På hösten dör hon tillsammans med hela sitt hov.

Det hela är en illusion, ett rollspel värdig en grekisk tragedi.
– Allt går åt helvete, men naturen har en plan: Successionsordningen är löst!
Innan humlesamhället går under har en ny drottning stigit fram i hierarkin.
Som ett tecken på sin utvaldhet har hon strax före samhällets undergång låtit para sig med sina dödsdömda bröder och andra manliga släktingar.
– En altruistisk insats för församlingens överlevnad som påminner om Lots döttrar (1 Mosebok 19:30-38).
Med den skillnad att det här mer påminner om en modern inre IVF.

Efter parningen bevarar nämligen den unga drottningen hanarnas bidrag i en särskild kroppshålighet tills vintern är över. Först gäller det att överleva själv, och det har vår nya drottning på udden uppenbarligen gjort genom att gå i dvala i något varmt ställe i stugväggen eller i ett övergivet musbo i marken.
– Den som överlever vårens aprilväder får se.

Det var en utvikning. När jag hälsade på årets drottning hade jag läst en intressant artikel om att humlor har en magnifik förmåga att navigera.
Detta trots sin minimala hjärna.
”Forskningsresultaten har potential att komma till nytta vid utveckling av exempelvis navigerande robotar i krigssituationer”, läser jag i tidningen.
– Självklart tänker jag på Ukraina som Trump nu vägrar hjälpa med nödvändig teknik.

När jag går till källan får jag veta att forskarna vid Lunds universitet tycker att deras studie är av allmänt intresse eftersom den visar att insekter kan uppnå samma navigationsresultat som vi människor ”trots en betydligt torftigare kognitiv verktygslåda”. 
– Vår studie ger viktiga nycklar till att förstå hur humlor kan uppnå till synes däggdjursliknande navigationsbedrifter trots att de bara använder en hjärna stor som ett knappnålshuvud, säger Rickesh Patel, forskare i sinnesbiologi vid Lunds universitet. 

Navigationsförmågan bygger på att humlehjärnan kontinuerligt övervakar riktningar och avstånd under färden. Med hjälp av denna information kan insekterna, genom rumsliga vektorer skapade i hjärnan, lagra navigationserfarenheter i långtidsminnet. Tack vare den förmågan kan de flyga raka vägen hem efter att ha varit ute på långa och navigationsmässigt krångliga resor.

Intressant för oss som tycker om humlor (utan dem blir det inga tomater i hennes land!). Men inte bara det: ”Exempelvis kan humlornas sätt att hantera geografisk information vara till nytta i autonomt navigerande robotar som behöver klara sig utan GPS-satellitsystemet. Sådana robotar kan vara av stort värde när man måste genomföra sök- och räddningsuppdrag i katastrofsituationer som exempelvis vid jordbävningar, i krigszoner eller i grottor där satellitsignaler kan vara svåra att utnyttja.”

Kanske bör även de små humlorna få en plats i totalförsvaret? De stora vapensystemen har spelat ut sin roll, nu handlar det om drönare och små sofistikerade robotsystem.
– ”Humlan –  Sveriges nya hemliga vapen testas i Ukraina”, glöm inte var du läste det först.

Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS

PS: Mer om humlans roll på udden, här.

Hon: tyvärr såg jag ingen humla i växthuset igår när jag planterade om 63 (!) små tomatplantor. Eller, bra kanske, vill inte att de ska frysa ihjäl inatt när det blir frost igen.

Trodde jag skulle ha sol och varmt i växthuset även idag, det hade jag inte! Har en massa chiliplantor som skriker efter större krukor. Dessvärre lär det bli trångt framför föntren trots att han förlängde plantbordet så det går hela vägen längs skjutdörrarna. Jodå, vi kommer ut ändå, vi har även en vanlig glasdörr vid sidan av så vi kommer ut!

Ps: istället för omplantering blev det en långpromenad till den gamla eken på ”andra sidan”, och där låg sälen på sin vanliga sten, trots att det inte var någon sol. Kul!

Onsdag: Swift såg det redan i Luggnagg

Han: ”Undrar vad Idioten har hittat på idag?”
Sen sist har jag ägnat mig åt en rullande opinionsmätning. När jag småpratar med nån granne inåt viken, gubbarna på Återvinningen, personal på Systemet eller andra kunder på Tempo i Gökalund, smyger jag i förbigående in ovanstående fråga.
Resultatet: 9 av 10 vem jag syftar på. Den 10:e är under 3 år eller har svans.
– Intressant, eller hur?
Se där, även du fattar vem jag pratar om.

Glöm det, vi pratar om något intressantare: På udden blåser det 12 m/s i byarna från nordost som får +1° att kännas som -3°. Grått och ogin luftfuktighet.
Kort sagt: Ett underbart innesittarväder.
– Läsväder!
Eftersom det står samma saker i dagens tidning som i gårdagens (utom kultursidans Hälge och Hagbard!) ägnar vi oss idag åt dagsaktuella sagor från förr.
– Barn i alla åldrar, nu blir det sagostund!

Donald Trumps svärson Jared Kushner hävdar som bekant (?) att om vi vill förstå USA:s president bör vi läsa Lewis Carrolls barnbok ”Alice i underlandet” från år 1865.
– Enligt svärsonen är det den märkliga katten Cheshire som är Trumps alter ego.
Observera att Kushner konstaterar detta med respekt och beundran för sin svärfar,

Om du glömt historien så faller Alice ner i kaninhålet. Hon faller, faller länge och efter det är ingenting sig likt. Där i mörkret dyker katten upp till synes från ingenstans och skapar förvirring med sitt bisarra flin och turkosa ögon och försäkrar Alice att alla i Underlandet är galna, inklusive han själv.
Syftet är att göra Alice förvirrad: ”Cheshirekatten är en ständigt leende katt som kan teleportera efter behag, snabbt försvinna eller gradvis lösas upp i luften och lämna bara ett brett leende vid avskedet. Alice kommenterar detta med att hon ofta sett en katt utan smil, men aldrig tidigare ett smil utan katt” (Wikipedia).

Det finns andra sagor. I Jonathan Swifts satiriska sagoverk Gullivers resor besöker hjälten ett antal bisarra länder, varav besöket i Lilleputtlandet är den mest lästa historien i svenska hem.
Mindre känd, men inte mindre skarp, är beskrivningen av Gullivers visit i kungadömet Luggnagg där han hamnat efter ett skeppsbrott.

Gulliver, som är van vid att visa respekt och behandlas med respekt på sina resor, förväntar sig en hövlig och formell audiens hos kungen.
– Det är bara ett problem.
Inför audiensen informeras Gulliver om en förödmjukande sedvänja i Luggnagg:
– Alla som ska träffa kungen, en monark med absolut makt, måste krypa på magen över golvet och slicka dammet framför kungens tron som en gest av underkastelse.

I förväg har kungens tjänare förberett golvet på olika sätt. Om den besökande är en hög, vänskapligt sinnad dignitär har man skurat golvet; om den besökande däremot anses fientlig strör man däremot ut extra smuts, damm eller rentav gift på golvet.
Inte heller finns det någon möjlighet för gästen att göra sig fri från den uppslickade smutsen, eftersom det är belagt med dödstraff att hosta, spotta eller torka sig om munnen i härskarens närhet.  

Gulliver, som är stolt och van vid västerländska seder, blir förstås chockerad men inser att han måste följa de bisarra lokala traditionerna för att inte förolämpa kungen.
– Han förstår att kungen inte ser honom som en jämlike eller ens som en värdig gäst; snarare som en underlägsen varelse som måste underkasta sig.
För att komma vidare på sin resa har Gulliver inget val.

När han får sin audiens följer han därför de beskrivna ritualerna och kryper på magen över golvet. Trots att han finner det extremt förnedrande; han slickar också dammet från golvet framför tronen, som seden bjuder.
När besökaren kommit några meter från tronen förväntas han resa sig sakta på knä, dunka pannan sju gånger i golvet och uttala den mobbades insmickrande hälsning: ”Måtte ers himmelska majestät överleva solen i elva och ett halvt månvarv.”

Efter denna förnedringsakt visar kungen att han gillar Gulliver. Han ger honom lite pengar och låter gästen till och med stanna i palatset för att vila ut inför den fortsatta resan.
Enligt sagan stannar Gulliver i Luggnagg i tre månader, men bestämmer sig sedan för att det nog är säkrare för honom att fortsätta resan hem till fru och sina barn.

Där slutar sagan. Behöver det sägas att kapitlet om Gullivers audiens hos kungen av Luggnagg publicerades år 1726.
– För 300 år sedan tilläts dåtidens enväldiga makthavare fortfarande att uppträda som svin.

PS: Gullivers resor finns att köpa på nätet, här. Annars blir gamla sagor som nya på Youtube:

Hon: mår illa bara jag ser karln. Hur kan någon vara så frånstötande i hela sin uppenbarelse och ändå ha så många dyrkare. Ofattbart!

Nu till något mycket trevligare, tomater! Satte 18 sorter för ca två veckor sedan, och tre till i förrgår. Det blir 21 sorter. Fullt tillräckligt, hade sållat lite för att få plats med alla inne under uppdragningen. Och för att sedan även ha tid att sköta dem. Jag har ju inte satt ett frö av vardera utan i snitt tre (eller kanske fyra…).

Men när han kom tillbaka från Stockholm i söndags hade snäll kompis skickat med ett kuvert med nya roliga sorter. Klart jag var tvungen att sätta även dem. 12 sorter till. Det blir alltså totalt 33 stycken. Ja gånger tre då, typ 100 plantor. Minst! Och sen kommer jag säkert sätta tjuvskott som vuxit sig stora dessutom. Hjälp!!!

Nu snart keramikkurs. Testade att glasera för första gången förra veckan. Två olika tekniker. Undrar om Gith hunnit bränna dem…? Spännande! Jag var nog lite slarvig, men jag har en mugg kvar att glasera. Gör om, gör rätt ;).

Lördag: tillbaka…

Hon: landat både fysiskt och mentalt på udden igen efter två veckor och två resor fram och tillbaka till Stockholm. (Nu är han i storstan…)

Men jag fick med mig ett fint halsband hem. Älskar det! Tänk att jag har så duktiga smyckedesigners till barnbarn.

Jag har en hel del att ta tag i, massor av plantor behöver nya krukor och fröer behöver sättas. Jag är sent ute i år, med allt!!!

Men förutom att ha storstädat hela förmiddagen medan solen sken ute (kändes bra ändå) har jag fått en hel del gjort även med mina odlingar. Det känns också väldigt bra.

Nya sådder är satta. Vintertomater, grönkål, bolltistel och några gurkor.

Också röjt lite i växthuset där träden och pelargonerna står. Det börjar komma en massa knoppar på det lilla citronträdet, och olivträdet växer snart ut ur taket. Måste nog beskära det…

Dessutom har sjöfåglarna börjat kackla på fimpan. Så roligt, ett riktigt vårtecken. Njöt av ljudet medan jag städade. Glömde ta en film då, när de kacklade på som mest, men lite action är det fortfarande nu ikväll:

Våra tre svanungar njuter också av den fina kvällen. Ser inte mamma och pappa så kanske har de gett ungarna respass nu och börjat jobba på årets kull ;).

Fredag: Pinnar – en viral trend med historia

Han: I eftertankens varma ljus har du varit chef sedan du var åtta år och enhälligt utsågs till Robin Hood i det vilda gänget av kraftverksungar i Lilla Blåsjöns skogar. Enhälligt betyder här att min kompis Roger Andersson, självklar i rollen som den storvuxne och koleriske Lille-John, såg sig omkring och sa med målbrottsröst:
– Peppe ska vara chef.

Det är ingen vild gissning att det var i denna stund min lilla hjärna lärde sig chefskapets regel Nr 1:
– Kom ihåg att du som chef alltid är mer beroende av medarbetarna än vad de är av dig.
Förmodligen är det också därför som jag lärt mig alla jobb uppifrån.
– Det är sant.
Jag har ofta börjat på toppen och min karriärplan har följaktligen varit platt. Ibland även kort. Till exempel blev jag vd på en reklambyrå utan att ha jobbat med reklam, bara reklam- och mediejournalistik.

Trivdes som fisken i friskt vatten, behöll det bästa (ateljéchefen) när jag slutade.
Efter 97 dagar.  
– Framför allt: Jag fick än en gång bekräftelse på att chefskapets regel Nr 1 är allmängiltig.
Jag påminns om den sanningen när jag läser att en före detta kollega slutar på en av de tidningar jag varit chef på.  
– Tack Billy för att du har fattat vad (lite) chefen betyder.

Det var en utvikning, om än en nödvändig sådan. När Lille-John utsåg sin Robin Hood bekräftades det med den berömda pinnen.
I vårt fall:
– Staven av den avskalade säljen.

Sedan dess har det blivit många pinnar i morfar/farfars liv. Och plötsligt händer det, som det heter i reklamen;
– Pinnen har blivit en viral trend, en schwengelsk synonym till ”jättejättepoppis”.
Instagramkontot ”Official stick reviews” har på ett drygt år fått 2,8 miljoner följare på Instagram och 700 000 på Tiktok.
Självklart måste även gammelmedierna hänga på.

Hashtaggen #stick eller #pinnar har använts i hundratusentals inlägg. Användare publicerar bilder eller videor av pinnar (ofta helt vanliga träpinnar) och lägger till kommentarer som gör pinnarna till något mer än vad de är. En bild på en pinna med texten: ”Den här pinnan räddade mitt liv under en vandring i skogen.” En pinnman visar upp en pinne och säger: ”Det här är världens farligaste pinne – var försiktig!”
I ett inlägg från en strand i Sverige berättar en kille om kvaliteterna hos sitt vapenliknande pinnfynd: ”Hittade det här vackra exemplaret i den svenska skogen. Den har lasersikte, handtag”.
Etc etc.

Till det mest bisarra: En pappa med dotter står i ett ­bostadsområde i södra Kalifornien och vinkar mot kameran. Trots en sannolikt kaosartad tillvaro i närheten av den senaste tidens bränder vill de visa upp något de hittat: ”Hello Stick nation! Det är väldigt blåsigt här, men gudarna har gett oss den mest episka pinnen. Den ser ut som en gigantisk tandborste!”

Gandalfs stav är förstås en relik och Harry Potter-låten ”Hedwig’s theme” får ofta tonsätta klippen. Moses stav, med vilken han torrla Röda havet under judarnas flykt från Egypten hyllas som ett slags urpinne, ”pinnarnas farfar”.

Tyvärr har jag hittills inte sett någon pinne som symboliserar chefskapets begränsade betydelse. Inte heller pinnar som skyddar Onyttiga trädgårdar mot havet.
–

Hon: ja jag vet, urkass på att blogga för tillfället. Men han är ju desto bättre, som tur är, så jag lägger ut det här. Återkommer så fort jag är ikapp med allt annat. Framförallt årets planteringar då.

Ps. Det kändes riktigt skönt att för första gången i år kunna stå i växthuset och plantera om!!

Torsdag: Varken stolt eller nöjd – men uppkopplad

Han: En underbar torsdag (Steinbeck!). Sol, 16 grader och vårens första Aperol Spritz på soldäck.
– Och årets första kattgodiset serverat.

Nu till dagens predikan: ”Jag är så stolt över mig själv!” Hur ofta har vi inte hört de orden på senare åren? Det kan gälla insatser i skidspåret, Melodifestivalen, i Mästerkockarna – eller i tiotusentals selfies på sociala medier.
Och ironiskt nog: Oftast kommer repliken när någon förlorat, röstats bort, fått lämna scenen.
– Kort sagt: Torskat.

Ännu en iakttagelse: De självstolta är ofta kvinnor. Männen gör oftare som Kalle Halvarsson, muttrar med den flackande blicken i backen:
– Jag gjorde ett skitlopp.
Jag tänker på skillnaden när jag läser Bengt Ohlssons krönika i Lördagsmagasinet (1 mars 2025).
Poängen:
– Min lycka är privat, men min olycka allmän egendom. Jag berättar hellre om min koloskopi för tio år sen än om att jag är lyckligt nygift.
”Vad kan det bero på”, undrar Ohlsson. ”Varför tycker jag att ingen har med just min lycka att göra? Jag reagerar likadant om någon tittar uppfordrande på mig och säger att jag måste vara glad nu när det gått så bra för senaste romanen. Jag rycker på axlarna, mumlar ja, jo och byter snabbt ämne.”

Ohlsson spekulerar om orsaken: ”Är jag rädd att någon ska ta lyckan ifrån mig, eller göra sig löjlig över den, eller handlar det om det gamla vanliga, att jag har en dunkel känsla av att någon högre makt ska straffa mig för mitt högmod och sopa till mig riktigt hårt i morgon för att lära mig lite luthersk ödmjukhet?
Möjligen, men jag tvivlar på det. Obehaget sitter djupare än så. Det är som en reflex. Om jag däremot mår ordentligt pissigt över någonting, och råkat ut för bakslag och förtretligheter och käftsmällar av olika slag, då blir det tvärtom. Då kan jag basunera ut det till hela världen, då är ingen bekantskap för ytlig och ingen Uberchaffis för främmande för att jag ska avhålla mig från att lägga ut texten.

–Då rinner orden som en vårbäck ur munnen, fortsätter Ohlsson. ”Jag bläddrar mellan slagkraftiga metaforer, och ibland blir mina klagosånger så medryckande och underhållande att andra vill dela med sig av sina bakslag och förtretligheter, och då mår jag som allra bäst och tänker att äntligen, nu händer det något, nu kommer vi nära varandra.
Och egentligen är det synd. För eftersom jag så envist glider undan alla frågor om mitt eventuella välbefinnande saknar jag rutin på det, har liksom inga ord för att beskriva tillståndet, det känns lika skavigt som att försöka dansa charleston eller prata spanska.
Varför är det så självklart för mig att lycka är privat och olycka allmän egendom, när så många verkar lika övertygade om motsatsen?”

Jag blir lite generad, för jag känner igen mig. Det är jag varken stolt eller nöjd över – för att nu negera en f d (manlig) minister som nog inte känner igen sig*).
Att känslan skulle ha med mitt kön att göra, tror jag inte. Den teorin är stendöd efter att en storkäftad manlig president i två timmar skrutit över saker han lyckats ställa till med på bara 40 dagar.
”Är det en saggig kvarleva av ett machoideal – förlåt, menar förstås ’toxisk manlighet’ – där det anses lite fjolligt att bre ut sig om hur lycklig man är? Knappast,” konstaterar även Bengt Ohlson.
– För egen del har jag en annan teori.

Man brukar säga att när en journalist känner doften av blommor undrar hen var det pågår en begravning. Men att medierna svämmar över av negativa nyheter är inte journalistskråets fel.
– Det är publikens fel, ditt fel!
Vi vet nämligen att dåliga nyheter säljer bättre än goda. Du och andra läsare/tittare(/lyssnare klagar ofta på att media är en begravningsplats, en gödselhög av mord, våld, övergrepp.
Men det beror på att det är det ni vill ha!
”Klicken” avslöjar dig!
Och medieindustrin är den nya tidens bordell där kunderna får det du/ni/vi betalar för.

Så är det med den saken. Därför ska jag idag avslöja att jag i veckan varit med om något jag aldrig varit med om:
– För första gången i mitt långa liv har jag låtit någon föra in en sak i mig.
Och låtit den stanna kvar där.
Det gjorde ont och det skedde med blodsutgjutelse, men nu sitter det där: Chipet som strax under bröstbenet är beviset på att jag misskött min kropp; ätit för gott, druckit för mycket och motionerat för lite.
Alltså: Varken stolt eller nöjd.

Nej, jag är inte döende. Men än en gång har läkarna bestämt att de vill hålla koll på att mitt hjärta inte tar för många felsteg. ILR, kallas det på vårdspråk. Eftersom journalistik (om möjligt) ska vara faktabaserad låter jag dig se bildbeviset – ja, jag vet inget imponerar på såna som dig som faksimil på dokument.
– Glöm inte var du läste det först!

PS: ”Stolt men inte nöjd”, är titeln på den nu bortglömde socialdemokratiske ministern Pär Nuders självbiografi (2008).
Nuder är numera mest känd för att han aldrig fick bli statsminister. En bortglömd detalj i Nuders cv är annars att han på 80-talet gjorde storebror Peters svenska röst i den tecknade filmen ”Häxan och lejonet”, andra delen i CS Lewis Narnia-serie.
– Där heter det att ”en gång kung eller drottning av Narnia – alltid kung eller drottning av Narnia”.
Ibland blir det inte alltid som (en) man tänkt sig.

Söndag: Morgonrapport från udden

Han: Trots allt, på udden är allt lugnt. God bris från väst, sol och +6,5°. Sjöfåglarna har siesta. Första frukosten på sjösidan. Katterna njuter av stillheten.

– Dina plantor är vattnade, förstås. Och se där – den nya chilin har förlöst sin första blomma!

Och husse? Han lyssnar på Godmorgon Världen och fortsätter sitt terapeutiska arbete bland sina små söta fågeltavlor: 

Läser även idag några rader i Galeanos ”Omfamningarnas bok”: ”Jag ville måla men kunde inte. Jag vill skriva men visste inte hur. Ibland skrev jag en berättelse, och ibland tog jag med den till Juan Carlos Onetti.

Onetti var en uruguayansk författare och Galeanos mentor, tämligen vresig: ”Sittande på sängkanten väntade jag på att han skulle säga att mina små berättelser onekligen var geniala, men han sade inget utan muttrade på sin höjd lite eller sade några uppmuntrande ord i stil med:
– Hör här, min vän. Om Beethoven hade varit född i Tacuarembô skulle han ha blivit ledare för stadens blåorkester.”

Uppmuntrande, tycker jag.

PS: Vid närmare eftertanke påminner Galeanos historia om hur jag lärde mig färglära. Jag var 18 år när jag visade mina alster för Strömsunds enda konstnär, tillika fastighetsägare. Jag ville hyra en lokal för att visa världen mina geniala små mästerverk.
– Fy sjutton vilket skräp! Kom tillbaka på lördag klockan två, så ska jag lära dig måla.
Sa den vithårige lilla gubben i röd kofta bryskt och slog igen dörren med en smäll.

Så blev det, historien finns här.

Erik Ragnar Holmgren (1888–1968) hade målat med prins Eugen. Han studerade konst för Moritz Heymann och Leo Samberger i München åren 1922–1923. Han utförde kopieringsarbeten efter gamla mästare i svenska och utländska museer och Holmgrens porträtt av drottning Louise införlivades i Gustaf VI Adolfs samling.
– Dessutom målade han mitt porträtt i hans röda kofta (nu skadat).
Framför allt lärde han mig att dricka sherry. Och att måla.
I den ordningen.
– Saknar dig nu, gubbjävel!