Torsdag: En entusiastisk predikan om staden som försvann

Han: Det finns en poäng att hamna i periferin och inte längre stå kvar mitt i historiens upplysta centrum.
Det var budskapet när historieprofessorn Dick Harryson predikade från predikstolen i Kristianopels gamla kyrka.
– Som historiker är jag tacksam för att den danske kungen Kristian IV lät uppföra den här kyrkan. Men också att historien gick vidare och lät Kristianopol falla in i den törnrosasömn som fortfarande varar.
– Annars hade klåfingriga makthavare garanterat förstört denna vackra renässanskyrka som är unik i hela Sverige!  

Förmodligen vet du var Konstantinopel ligger. Men du har ingen aning om var Kristianopel finns på kartan. Inte heller att det under flera hundra år var en av Nordens viktigaste gränsstäder, uppförd av danskarna, nedbränd av svenskarna för att åter byggas av danskarna för att efter att Blekinge inlemmats i Stormaktssverige glömmas bort av makthavare, kyrkoledare, arkitekter, medier och historiker.
– Men inte av oss som lever i den gamla gränstrakterna.

I år fyller kyrkan i Konstantinopel 400 år och det var inte en enda plats ledig i kyrkbänkarna när historieprofessorn Dick Harryson la ut texten om varför vi ska vara glada över att historiens centrum och periferi då och då byter plats

Som vid så många föreläsningar runt om i landet funkade inte mikronerna, vilket slutade med att vår mest kände historieprofessor stegade upp i den vackra predikstolen för att hålla en lysande föreläsning som den agitator han är.
– Historieskrivarna har glömt den här platsen. Vi har samlats här för att ta tillbaka makten över historien!

Kristianopel ligger en halvtimmes bilresa från udden, men resan förflyttar oss till en annan historia. Kristianopel anlades av danskarna år 1599 som en befäst utpost mot Sverige.Idag är Kristianopel en liten håla som lever upp sommartid. Detta tack vare sina rosor och historien, hamnen och campingen – som flyttat in i ruinerna av kung Kristian IV:s imponerande befästningsanläggning.
Om detta har även jag skrivit.

Vill du veta vad du missat kan du börja med att beställa den lilla jubileumsskriften ”Konstatinopels kyrka 400 år” (utgiven av Svenska kyrkan, Jämjö pastorat. Du kommer försent för att uppleva Dick Harrysons predikan på plats, men hans förord ger en bra sammanfattning av historielektionen
Dessutom får du bl a en mycket intressant artikel om ”staden som försvann” av Michael Helgesson som knyter ihop även denna minnesanteckning.

PS: Behöver jag säga att jag som P1-beroende flanör alltid lyssnar på den entusiastiske historieprofessorn på Vetenskapsradion.
– Även du kan göra det här.

Hon: Och som grädde på moset bjöd udden på en vacker mångata när vi kom hem!

Och idag har solen skinit hela dagen, och efter en dag med fix i ”trädgården” kunde vi alla fyra avnjuta kvällsdrink och middag i solen på baksidan.
– Premiär faktiskt. Lite sen premiär i år, men den som väntar på något gott…

Tisdag: Till skillnad från Putin har Änkedrottningen vett att skämmas

Han: Det bor en skabbig gammal kråka på udden. Jag har berättat om henne förut, för hon är lite speciell.  
Jag kallar henne för Änkedrottningen och hon har bott här lika länge som jag.
– I mina ögon har hon blivit en symbol för att även till synes oövervinnerliga imperier går under.
Av det skälet får hon mig tyvärr dagligen tänka på Putin.
Orsaken är att även hon är bärare av den dubbelhövdade örnen.

Enligt en kort men intensivt genomförd pr-kampanj i sociala medier hävdas att alla män tänker på Romarriket.    
Ingen pratar däremot längre om Huset Habsburg, trots att det under 700 år (1278 – 1918) var Europas dominerande dynasti.
Ett imperium som växte genom krig på slagfältet och fredsuppgörelser i kungliga sängkammare och som vid sitt zenit blev ”ett välde där solen aldrig gick”.
– Men som alla imperier som expanderar genom krig och förtryck gick det åt helvete även för det habsburgska väldet. Drömmen om Griff nach der Weltmacht (grepp om världsherravälde) blev till slut en mardröm även för den härskande klicken.
Det habsburgska väldets främsta symbol var dubbelörnen:

Dubbelörnen. En symbol för ett ett imperium som gått under och ett som kommer att gå under.

Även Putin bygger sitt ryska imperium under flagg med den dubbelhövdade örnen, en blodfläckad symbol som han hämtat upp från de gamla ryska tsarerna.
– Putins dubbelhövdade örn är nämligen ett arv från den förste tsaren Ivan III:s tid på 1400-talet. De ursprungliga färgerna vitt och guld byttes till svart i början av 1700-talet, enligt habsburgsk förebild.
Putinisternas förnyelse består i att flaggan nu röd och örnen vit eller gul.

Egentligen är det bara det jag ville berätta:
– Här på udden bor en gammal luggsliten kråka som vaggar omkring med en skabbig version av imperiebyggarnas symbol tecknad över bröstet.
Det finns de som undrar varför jag inte jagar bort henne.
I brist på ett bättre svar: Det finns en skillnad i kråksången som gör att jag accepterar hennes närvaro:
– Även Änkedrottningen försöker roffa åt sig av de frön och ostrester som vi varje morgon serverar uddens småfåglar.
Men.

Och det är ett viktigt men för mig: Till skillnad från Putin, skäms Änkedrottningen åtminstone för att hon är en gemen tjuv.
Så är det.
Kråkor är kloka*, de kan lära sig att skilja på mitt och ditt och Änkedrottningen har lärt sig att det finns gränser.
Hon bor här också, tallarna, snåret och strandremsan tillhör alla.
– Men hon vet att vårt verandadäck är befriat område. Därför räcker det att jag harklar mig för att hon ska lämna andras brödsmulor i fred.

Andra vill se henne död. Jag vill tro att historien har lärt henne att vår fredliga samexistens bygger på att vi respekterar varandras gränser.   
______
*Att kråkor anses vara ovanligt intelligenta beror på att de, liksom människan, har en veckad hjärnbark. Det anses ge båda arterna en förmåga att analysera, memorera och lösa problem.

Dagens väderrapport: Hyggligt uteväder. Frisk bris från söder, 3-4 grader och mulet, säger Sjöräddningens kustväder. Men just nu (14:15) tittar solen fram på blå himmel.

Hon: Snarare kuling, sydlig, värsta vinden enligt min mamma. Jag håller med. Inte lä någonstans, och solen har inte lyckats värma upp tillräckligt när den varit framme. Vilket den brukar så här års.
– Stod ändå ute och planterade om tomater, men de fick komma in i värmen när det var gjort.

Brukar annars flytta ut de omskolade i växthusen, fast det är tämligen fullt där också, men framförallt för att det varit så kalla nätter nu. De skulle få för stor chock.

Sover illa, vaknar om nätterna och undrar om fläkten och ljusen lyckas hålla värmen därinne. I förrgår natt var det knappt, den hårda nordliga vinden gjorde att fläkten inte hjälpte nästan alls. Var bara ett par grader därinne. Konstigt nog har den enda gurkan jag flyttat ut överlevt. Men inte mycket mer, växer inte alls till skillnad från de som står inne.
– Kom igen nu våren!!!

Blev soffan och senaste Vogue efter ett par timmar ute i kylan. Luther gillar det inte, men å andra sidan var det längesedan jag uppdaterade mig på senaste modet. Kan behövas på en blåsig udde också, och snart bär det av till Atens riviera.

Han igen: Ja vad säger man? Inte mig emot.

Måndag: fjolårets grönkål ger inte upp…

Hon: Idag blir det indiska köttbullar till middag, gott! Fast egentligen hade jag tänkt be honom göra grönkålssoppa, eller rättare sagt purpurkålsoppa, eftersom förra årets kålplantor har blivit sååå fina igen.

Bilderna tog jag igår när solen sken, idag är det kallt och blåsigt ute, därav het indisk mat till middag. Men vi måste ju verkligen äta av grön- och purpurkålen, så soppa blir det när köttbullarna är uppätna!!!

Jag har också en gigantisk basilika som jag haft hela vintern och skördat och skördat ifrån. Igår fick den nu kruka, faktiskt en hink med hål gjorda i botten. Fatta hur stor den är…

Ändå gjorde jag igår pesto på ramslök (la i lite basilika också…) för det slår all annan pesto. Tack snälla Kristina för att du förser mig både med blad och små plantor.
– Ja, jag har faktiskt ett litet stånd som har tagit sig vid Margaretas hus, så några fina blad av dem kom också med!

… och nu lyfter vi blicken mot skyn

Han: Den 6 augusti år 1944 nödlandade en amerikansk Boeing B-17 Flying Fortress med 9 mans besättning vid Resmo på södra Öland. Planet, lastat med bomber och hade 13 grova kulsprutor, sattes ner på alvaret utan allvarliga skador.
”Besättningen klev ur planet direkt och elda upp sina papper. De trodde nämligen att de hamnat i det tyskockuperade Norge”, läser jag i Ölänningar, 64 berättelser, 136 foton, 100 % Öland (Projekt 0485) som jag lånat av Höjdhopparn.

Den flygande fästningen hade deltagit i bombanfall mot Berlin när det träffats av tyskt luftvärn. Flygplanet observerades när det sköt nödsignaler och sedan försvann över Öland där det landade med utfällda ställ. Efter reparation kunde det flygas till F1 i Västerås. För att senare, i maj 1945, återvända till UK för skrotning. Efter en kortare internering i på sockerbruket i Mörbylånga återvände besättningen till England.

Hela historien har något av folkhemmets gamla svartvita journalfilmer över sig. En komisk detalj: När bombplanet lyfte från alvaret fortsatte planet överraskande norrut mot Borgholm. På extremt låg höjd flög planet in över det kungliga Solliden.
– Vad händer?
Det visade sig att denna lilla uppvisning mitt under kriget hade beställts av kung Gustav V som befann sig i sin sommarbostad på Öland.
– Komiskt eller snarare tragikomiskt. Två år tidigare hade nämligen Gustav V bakom ryggen på den svenska regeringen skickat ett brev till Hitler där är han gratulerar denne för framgångarna i kriget. Kungen lovade att göra ”allt för att uppnå ett gott förhållande” mellan Sverige och Nazityskland och hävdade dessutom att han har ”större delen” av svenska folket bakom sig i stödet för den tyska krigsmaktens härjningar.

Nu kommer äntligen beskedet att det amerikanska representanthuset gör tummen upp för 655 miljarder i vapenstöd till Ukraina.
Den republikanske talmannen Mike Johnson förklarar varför:
– För att gå rakt på sak skickar jag hellre kulor till Ukraina idag än amerikanska pojkar i morgon.

En klok investering, enligt min mening. Och bra för oss som bor nära kriget i Ukraina. Nästa gång det dyker upp bombplan över vår del av Östersjön kommer vår nuvarande kung nog inte be om ”en liten uppvisning” över Solliden. 

Söndag: Solig morgon tar sikte på styv kuling

Dagens väder: 3-4°C ”varmt”. Solig morgon som under dagen går över i växlande molnighet. Det som betyder mest för hennes humör: God bris från nordost med byar på 9,5 m/s växer under dagen till frisk brist med styv kuling i byarna (15,5 m/s).
– Sope-Bengt och ni andra som vill bada i havet bör vänta till eftermiddan.
Temperaturen väntas då ha stigit till +7,4°C. Det är inte heller så djupt vid bryggan, för sjön kryper tillbaka ner till cirka 33 cm över normalvattennivån.

Lördag: Gymnastik för kroppen och knoppen

Han: Idag har vi ägnat oss Natur & Kultur. Om vi börjar med naturen, så handlar det om att kultivera den genom att verkligen anstränga kroppen.
– Kort sagt, vi har haft städdag i stugföreningen och garanterat ingen var sugen på att gå på gym efteråt.
Men inget löser upp muskelknutar som grillad korv! Särskilt inte om de är 110 stycken. Korvarna alltså.
– Eller hur Isman?

Mindre ansträngande för kroppen, men lika upphetsande för själen: Vernissage på Bergkvara konsthall:
Om vi tar fasta på ytan målar Mats Rundberg med akryl i skandinaviska grundfärger och schabloner på kvadratmeter stora masonitskivor.
– Om vi istället glömmer ytan och följer med in i Mats bildvärld hamnar vi en färgglad natur där doriska gavelgrupper och friser från antikens Kreta möter Kråksmålas stiliserade älgar.

Du undrar om det är bra?
– Oroväckande bra, enligt min mening
Mats, bästa betyget är att jag genast får lust att gå hem och måla!

Hon: Ja till och med jag fick lust att bli kreativ med annat än chili och tomatplantor igen. Och dessutom uppstod det en hel del roliga samtal och möten bland de inspirerande tavlorna.

Men dagens höjdpunkt var nog ändå de fina stenmurklorna vi, eller rättare sagt Camilla, hittade i talldungen hon, jag och Ancy städade upp från nedfallna grenar medan männen körde tång.

Aldrig har jag väl sett en murkla i Skeppevik förr. De hittade man på skogsvägar och kalhyggen i Gullabo. Om man visste vart de fanns…

Tänk om mamma och Margareta fortfarande levt, de skulle garanterat ha plockat, torkat och förvällt dem utan tanke på hur giftiga de är om man inte gör rätt.
– En delikatess när jag var liten, nu tror jag ingen vågar sig på dem.
Och det fanns många! Undrar om de är kvar imorgon …

Fredag: Klart gamlingar ska bo nära en krog vid havet!

Han: Det händer ofta att jag frågan hur vi har det på udden.
– Oförskämt bra, svarar jag alltid.
Och det är sant.
Särskilt med tanke på allt jag läser om hur andra gamla människor har det: För tio år sedan förklarade en stadsdelschef i Malmö att underskottet i den kommunala budgeten berodde på att minskningen av antalet 80- till 89-åringar ”inte skedde i prognosticerad takt”.
Det var så hon uttryckte det.
De gamla levde längre än förväntat och belastade därmed kommunens ekonomi mer än de borde. De utgjorde, som hon uttryckte det, ”den största riskfaktorn”. 

”Stadsdelschefen var sannolikt varken nazist eller röd khmer”, konstaterar Lars Åberg i Fokus. ”Det är troligare att hon med tanke på sin professionella position hyste socialdemokratiska sympatier. Hon bekymrade sig för budgeten. Hon såg riskerna, någon måste säga ifrån.” 
Som sagt, jag inser att jag är priviligerad när jag läser om hur andra seniorer har det. Nu ska det sägas att jag sällan läser om hur ni andra har det, men ibland fastnar jag vid någon rubrik.
Rubriken på Lars Åbergs artikel var naturligtvis oemotståndlig:

Åberg är skarp: ”Av Stockholms stads ’Äldreomsorgsplan 2024. Med utblick mot 2040’ framgår att äldre människor ägnar sig åt omsorgskonsumtion, ett ord med så många negativa konnotationer att det inte blir konstigt om de budgetansvariga vill stänga av kranen. Man riktigt hör det frätande, tärande ljudet i rören. Att medborgarna i alla omöjliga sammanhang förvandlas till konsumenter är vi vana vid, men den som konsumerar just omsorg framstår som en särskilt svårartad parasit som inget tillför.”
– Det låter inte så kul, eller hur?

Åberg påpekar att i vår gamla hemstad bor de flesta som fyllt 65 år centralt i city. Men trots att det officiella målet enligt Stockholms äldreomsorgsplan, är att de gamla ska kunna bo kvar i sin stadsdel anses målet ”inte realistiskt”. Många kommer att hamna i periferin, både bildligt och fysiskt. 
– Det låter inte heller så kul.
Tur att det finns ungdomar i Lars Åbergs ålder som bryr sig om oss äldre.
– Vad är alternativet?

Lars är 73 och citerar med gillande en annan gemensam vän på Facebook. Författaren Reidar Jönsson, 79, fattar hur det naturligtvis bör vara:

– Välkommen ner till havet! Den 5 maj öppnar Janne vår lilla hemmakrog.

Som du kanske anar är himlen blå igen över udden och du vet väl att Sjöräddningen har det bästa vädret.

DAGENS VÅRTECKEN: Ett skäl att kliva ur sängen denna fredag är vi vunnit en liten seger i vår kamp för ett fortsatt behagligt liv vid havet.
– Du som följer vår blogg vet vad det handlar om.

Vill du läsa hela romanen på redig kommunalsvenska kan du göra det här (gå til sidan 51). Annars summerar Barometerns lokalredaktör Sofia Hedman som vanligt det väsentliga i dagens artikel:

Torsdag: Riktigt aprilväder… och humör

(Uppdaterad 16:16)

Hon: Frukost ute i solskenet efter frostnatt (hade värmefläkt på i växthusen, pust) och ingen vind så riktigt varmt trots endast ett par grader över nollan. Solen värmer nu. Sen blåste det upp och mörka moln fyllde himlen. Åkte och handlade, då kom solen, sen regn, sen… Nä, nu intar vi soffan!

PS: Men igår gjorde jag nytta, ett land till rensat från ogräs!!!

Men många återstår. Och samtliga ser typ ut som landet nedan, det dåliga samvetet förtar glädjen av soffläget…

Han: Okej matte, då sover vi vidare …

… i väntan på att våren ska komma tillbaka.

Jag har i alla fall besiktat bilen. Den är lika frisk och kry som ägaren.
– Men jag struntade i att byta till sommardäck.
På förekommen anledning, för idag haglade det.

Och apropå skittråkigt mansgöra funderar jag på att flyta med i den politiskt korrekta opinionen och byta juridiskt kön.
– Jag har trots allt fyllt sexton.
Dagen efter riksdagens beslut lutar jag mest mot att den finurligt filosofiske gamla vänster-o-kamraten Torbjörn Tännsjö har mest rätt:

Tisdag: Ulf Lundell visste vad han pratade om

(Uppdaterad 15:31)

Han: Enligt experterna är flyttfåglarna extremt tidiga denna vår. Redan 2 april ringmärkes en ladusvala på Ottenby fågelstation på Öland.
– Det är tre veckor tidigare än någonsin förut.
Och det handlar inte bara om en enstaka individ eller art, berättade stationschef Magnus Hellström i helgens Naturmorgon.
– Rödstjärtar, svalor och andra tropikflyttare har gjort sin resa genom Afrika och Europa rekordsnabbt.
Orsaken är intressant:
– Det är inte klimatförändringarna här hos oss som lockar fåglarna tidigare. Istället är det värmen nere i Europa som har gett ovanligt gott om insekter.
Vilket i sin tur betyder att fåglarna har kunnat stanna och proviantera färre gånger längs vägen.
Alltså har resan gått fortare än vanligt.

Svalor och rödstjärtar har vi ännu inte sett här ute på udden. Den första sädesärlan landade däremot på vårt tak den 9 april.
En sak jag lärt mig av mina mentorer bland de manliga pippivoyeurerna: Flyttfåglar delas in i två kategorier:
– Väderflyttare och datumflyttare. Väderflyttarna övervintrar oftast i södra delen av Europa och de gör som andra utlandssvenskar – de åker hem när vädret är lämpligt. Datumflyttare däremot är tropikflyttare, som anländer till sina gamla häckplatser här hemma omkring samma datum år efter år.
Artdatabanken har visat att ärlan en typisk ”datumflyttare”. Och det stämmer ganska väl när det gäller sädesärlan ankomst till udden:

Förra året kom hon tillbaka hem den 17 april, 2022 dök hon enligt bloggen upp den först 18 april.
År 2021 kom sädesärlan en dag senare än i år, den 10 april.

Den 12 april år 2020 gör jag en längre notering. Vid den tiden hukade vi alla under coronan, förhoppningsvis tar vi oss igenom eländet, skriver jag och konstaterar att vi reagerar olika på restriktionerna: ”Man vill bara åka långt bort men Tegnell säjer att det blir inget av med att åka långt bort nånstans på månader, skriver Ulf Lundell i DN. ”Det går inte att gilla det här. Vi säjs bli hyggliga av det. Ja, men vi kanske är rätt hyggliga innerst I alla fall, menar jag. I alla fall. Och ändå. Med vissa reservationer … Men ändå. I alla fall är jag i Riskgrupp. Det är också skit. Jag vill inte vara i nån riskgrupp. Jag gillar inte att bli bestämd av andra. Men jag fogar mej, tro inget annat, men det här tillståndet, som vi har att genomlida, får mej att tappa lusten och känna mej av banan och bli på dåligt humör.”

Bara det faktum att Lundell skrev i Dagens Nyheter var ett tecken i tiden. Kanske har vi blivit hyggligare mot varandra? – Eller vi har insett att vi är hyggliga människor.
Intressant, men mest intressant i Lundells krönika tyckte jag var hur oberörd naturen var denna vår av människopest och människognäll. Med Lundells ord: ”I alla fall I alla fall så var skogen vid havet full av fågelsång. Bofink förstås, men den här tidens verklige solist är onekligen taltrasten, som jag hör överallt, men bara sett i böcker, men, i alla fall, så hörde jag mystisk sång, hört förr, och i dag såg jag att det var gärdsmyg, Sveriges näst minsta fågel, som kunde sjunga så intrikata saker I alla fall verkade havet vara på gott humör, nästan lite grekiskt I alla fall var horisonten röd-orange 06 och bäckarna sjöng vid 07 I alla fall sov jag hyggligt, det kan jag inte förneka, och första halvtimmen i vaket tillstånd var som vanligt, vill säja som innan, sen ramlade allt som stod på själens hyllor ner på själens golv, även hyllorna faktiskt. Men i alla fall hörde jag, tyckte jag, nånting välbekant till höger om mej på backen nerför en fin kulle och där var i alla fall årets första sädesärla, för mej i alla fall.”

I sin motvilliga karantän på Österlen möter han vårens första sädesärla i en backe: I sin accepterade karantän på Österlen möter han vårens första sädesärla i en backe. ”En hane. Lätet, så välbekant. Enda fågel, vilda, jag känner till som gillar att bonda med folk, utan att det för den skull handlar om föda.”
Så san och eftersom allt hänger ihop här på bloggen noterar jag samma dag som DN publicerar Lundells text så dyker den första ärlan upp även på udden. Och Lundell har rätt.
Sädesärlan är en hygglig fågel. Dessutom sällskaplig och civiliserad.
– Enligt Anna-Brittas dotter föredrar sädesärlan vitt bröd framför ost (talgoxen) och sockerkaka (bofinken).
Så får det bli.

Särskilt eftersom vår ärla just idag torde ångra att resan hit gick så fort att basmaten, insikterna, håller sig undan kylan. Idag haglade det och bara 3 grader. Kort sagt: Skitväder!

Hon: hemskt väder!!! Har på värmefläkt i båda växthusen men de gör inte mycket nytta med den här blåsten. Bara att hålla tummarna för att det inte blir minusgrader och den här vinden…

Mmm, bakväder. Vad ska jag annars göra… och jag gillar ju att baka, så varför klaga. I kakan ovan finns faktiskt de första små, fina rabarberna med på toppen. Kul, och lite spännande. Nytt recept!

Han, igen. På förekommenanledning: Många älskar falukorv, och korv stroganoff är en av Sveriges mest populära vardagsrätter. Men vilken korv är bäst?
Enligt Allt om Mat och Expressen får Icas ”Extra fin falukorv” högsta betyg.

Struntprat. Matexperterna har bara testat de 15 största korvfabrikerna. Du ska få ett experttips:
– Jag har ätit mer korv i mitt liv än alla Stockholmsbaserade testpaneler tillsammans och korv stroganoff är min favoriträtt.
Efter har testat både Icas, Scans, Garants och en massa andra korvringar finns det bara en vinnare:
– Hennes hemgjorda stroganoff baserad på Attanäs falukorv!
Receptet är hemligt, men jag kan avslöja att förutom Micke Nilssons råvara innehåller det uddens egenodlade chili och vitlök.
Bevis?
– Ätandet är korvens bevis – och självklart har jag redan upp bevismaterialet!

Söndag: Hård träning i hård vind…

Hon: på grund av styv kuling vågade jag inte stå ute och plantera om tomat- och chiliplantor idag, vilket jag annars mestadels tillbringar dagarna med. Tog istället tag i det värsta ogräslandet. Inte ett kul jobb, dragit på det länge, men är bästa styrketräningen och känns väldigt bra efteråt. Förstås mest för att jag fått ett bra grönsaksland med massor av maskar i och noll ogräs.

Ja när jag tänker efter har det blivit mycket vardagsmotion i helgen. Vi tar med Gibson på promenader den här veckan när husse är i Las Vegas och matte jobbar. Så lördagen började med en långpromenad, och avslutades med ett bad…

Och imorgon ses vi igen 9.00. Han följer också med, men håller lite lugnare takt än mig och Gibbe, vi väntar dock in vid vägskälen.

Vi har även räddat friggeboden från en objuden gäst i helgen, samt räddat gästen ur fällan…

Han: Haha, mest förvånad blev nog musen. Men är man stark måste man vara snäll, säger Bamse. Dessutom var det faktiskt vår 18-åriga bröllopsdag.
– Och vilken man vill ha blod på sina händer en sån dag?

Nu till något helt annat: ”Om du inte känner till namnen försvinner också din kunskap om tingen.” 
Skriver Linné i Critica botanica och det är nästan det enda han skriver som jag aldrig glömmer. Resten är en ständigt raderad hårddisk.
Dessbättre håller jag mig med en hel stab av hjälpsamma mentorer för att lära mig namnet på fåglar och växter som de redan hundra gånger lärt mig namnet på.
– Särskilt tack Axel Kielland i Köpenhamn, Isman i stugan intill och min gamla kamrat från Västerås, Gunnar Eriksson, nu fotograferande fågelskådare i Skåne.

Dessutom avlastar jag mitt vindpinade minnespalats med hjälp av två appar. Den opålitliga Picture Bird.
– Opålitlig för att den är amerikansk och därför gärna föreslår att en helt vanlig svensk grönfink egentligen är en exklusiv senegalesisk papegoja.

Plister tillhör samma familj samma som timjan och rosmarin, Lamiaceae (Kransblommiga växter). Den liknar brännässlan men utan brännhår och kan användas på samma sätt. Blommorna kandu  strö på sallader eller bakverk. De tidiga skotten använder du som spenat/nässlor i soppa mm.

Appen ”Plantsnap” håller sig däremot nära udden och därför vet jag nu att de där små vinröda blommor som även i vår har poppat upp här heter Purple Dead Nettle på engelska, Lamium purpureum på Linnés språk och Rödplister på svenska.
– Ogräs, säger stadsbon. En liten ätlig medicinalört säger de som vet, inklusive humlorna.

Fredag: Om det där gud gjorde efter veckans jobb

Han: Jag märker att jag här på bloggen ofta återkommer till arbetet.”Motsatsen till arbete är inte passivitet”, skriver jag den 22 juni 2021. ”Den viktiga gränsen går mellan nödvändigt arbete och icke-nödvändigt arbete.”
Även en hobbypsykolog inser att mina besvärjelser sker i relief mot hennes nödvändiga arbete med tomat- och chiliodlingarna.
Nu har jag bestämt mig att bygga en icke-nödvändig trädgård baserad på icke nödvändiga växter och så lite nödvändigt arbete som möjligt.
– Välkommen till min Havsträdgård!

Som man har jag naturligtvis tänkt mer än jag arbetat. Jag vill därför att min trädgård ska ses i ett större sammanhang. Enligt de tre ökenreligionerna skapade Gud världen på sex dagar innan han tog ledigt, en livslång ledighet som inte uteslöt aktivitet för nöjes skull.
Åtminstone om vi ska tro författaren Jamaica Kincaid, vilket jag gärna gör en vårdag som denna:”Det var veckan efter den här skapelsen, på den åttonde dagen, som problemen började; ensamheten kom.”

Så Gud bestämde sig för att skapa en trädgård och delade in den i fyra delar (den klassiska fyrkantsmodellen som fortfarande är standard när trädgårdar ritas).”Jag har senare insett att under hela den tid människan haft ett förhållande till trädgården har planritningen från Eden gestaltats på samma sätt i den”, konstaterar Kincaid.
– Men det viktiga var att Gud planterade två träd: Livets träd och Kunskapens träd.
Livets träd representerar jordbruket, livsmedelproduktionen och därmed det nödvändiga arbetet.
– Kunskapens träd står däremot för trädgårdskonsten och det slappa, o-nödvändiga arbetet.

Med Jamaica Kincaids ord: ”Vi odlar mat, och när det uppstått ett överskott, skapar vi rum för kontemplation, en trädgård av växter som inte är nödvändiga för den fysiska överlevnaden. Att vi är medvetna om detta faktum ger trädgården dess särskilda, kraftfulla roll i våra liv och våra fantasier.”

Lite pretto kanske, men den gammaltestamentliga guden var ju en pompös typ. För egen del nöjer jag med att återanvända det gamla potatislandet. Havet gav mig den gödning jag behöver i form av blåstången. Och i helgen har jag börjat fylla havsträdgården med anspråkslösa plantor från Nättraby, typ verbena (Verbena bonariensis) och lavendel (Lavandula stoechas). Dessutom plockade hon fram en annan slags lavendel som vi fått av Tomat-Hasse.
Sedan tidigare växer här en Jostabuske; en korsning mellan krusbär och vinbär som vi också fått av Tomat-Hasse och som överlevt minst fyra år på denna utsatta plats nära havet.

I fjol planterade vi tre havtorn. Detta för att skyla över en massaker på vildrosorna och en rosenhagtorn, tyvärr.
– Visserligen lever vi en tid när det är viktigt med kön – eller så det plötsligt det det är, väldigt väldigt viktigt.
Bland havtorn är det under alla förhållanden viktigt för att de blomma.
Därför har vi döpt våra till Romeo och Julia och Sirola.

I Havsträdgården finns dessutom redan en kraftig vinbärsbuske från Ljungbyholm och två spretiga buskar Gult hösthallon (Rubus idae) som det ännu är oklart om de överlevt vintern.
Mer ska det bli.
– Sysslolös vill (en) man ju inte vara även om han inte arbetar.

Hon: Hatar att vara trendig, skapa en är okej, men haka på när den når sitt crescendo känns lite b… men nu föll jag ändå och köpte två Dahlia-lökar på Blekingeplantan igår.

Planterade dem i varsin stor kruka, satte även några små ”lökar” som ramlat av de stora i några mindre krukor. Undrar om det funkar…? Varför hänger en massa små knölar fast från den stora? Måste nog läsa på…

Ska kanske erkänna att vi planterade nio stycken lökar i en pallkrage för flera år sedan, före det var trendigt med Dahlior (just det, jag var ju faktiskt först…). Men de tog vi inte upp på hösten så alla frös. Därav kommer dessa stå o krukor! Så mycket har jag i alla fall lärt mig sedan innan. Hoppas nu dessa kommer upp!!!

Han, igen: Jag återkommer till det här med arbete, nu på högre nivå. ”Min åsikt är att facken ska vara med och bedöma om det behövs utländsk arbetskraft i en bransch. Och de som kommer hit måste också omfattas av kollektivavtal”, dundrar en fackföreningsledare och kräver minimilöner för utländsk arbetskraft på invandrare på 31 700 kronor.
– Typiskt sossefacket, kvider direktörerna i Svenskt Näringsliv och de får som vanligt stöd från de borgerliga partierna: ”Grunden för Sveriges välstånd är en marknadsekonomi baserad på enskilt ägande och avtalsfrihet. Det är den fria ekonomins institutioner som möjliggör det risktagande som är grunden i allt företagande och entreprenörskap …en överreglerad ekonomi har hämmat tillväxt och jobbskapande och ibland drivit ekonomin in i kris.”

52 miljarder kronor. Så mycket tillförde arbetskraftsinvandringen till svensk BNP under 2023, visar nya siffror som Svenskt Näringsliv tagit fram. Det är en ökning med 8 miljarder kronor jämfört med året innan. Dessutom bidrar arbetskraftsinvandringen med 17 miljarder i skatteintäkter, vilket är en höjning med två miljarder kronor jämfört med föregående år.
Till saken hör också att över 50 procent av dem som omfattas av det höjda lönegolvet är dessutom akademiker och ytterligare 26 procent är dessutom högkvalificerade yrkesarbetare, enligt Svenskt Näringslivs rapport. ”Höjningen av lönegolvet kommer att leda till 1,9 miljarder mindre skatteintäkter nästa år. Så mycket för respekt för skatte­betalarnas pengar.”

Men facket ger sig inte: ”Det här är ett viktigt steg i arbetet med att skärpa villkoren för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring och samtidigt underlätta och förbättra reglerna för högkvalificerad arbetskrafts­invandring”, hävdar LO:s ordförande …
– Pucko! Under vilken sten har du sovit de senaste åren?

Det är inte LO och fackföreningsbossarna som kräver skärpta krav för utländsk arbetskraftsinvandring och en minimilön på 31 700 kronor. Det är den moderatledda regeringen och migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) som år 2024 tagit över fackets gamla argument att staten vet vad som är bäst för svenska företag – i strid med direktörerna i Svenskt Näringsliv.
– Pilutta dig!

PS: Sant är att det patosfyllda citatet om ”den fria ekonomin” ovan är hämtat ur Moderaternas program.