Torsdag: Adams död Visar hur trubbig ”Riskgruppen” är

Han: Tråkig nyhet om Adam Alsing. ”Ja, väldigt trist, se till att hålla dig vid havet med tanke på att du är i riskgruppen”.
Skriver Ludde Wadman i ett sms. Även han har känt Adam länge i Stockholms medievärld.

Jag vet inte om Ludde är ironisk. Jag kände Adams pappa Rolf långt innan Adam blev Alsing med hela svenska folket. Pappa Rolf, mångårig redaktör på bland annat Aftonbladet, är född år 1948 och tillhör även han ”Riskgruppen”.
– Vilket visar hur tragiskt trubbig den definitionen är.
Adam Alsing blev 51 år.
Våra tankar stannar till hos hans familj.

Han, senare: Här en historia som jag tror att Adam Alsing skulle ha skrattat åt eftersom han var en man med flera visitkort.

Härom dagens ringer en tjej och frågar om jag är nöjd med mina strumpor.
– Socks?
Jag blir full i skratt och säger som det är:
– Ja, jag är väldigt nöjd med strumporna. Däremot väntar jag fortfarande på mina kort.
Hon förstår naturligtvis inte vad jag menar. Hon var knappt född när det började. Började gjorde den här historien den 29 november år 2004: Den poppar upp under det sedvanliga morgonzappandet bland nyhetssajter. Reklamen för ”Gratis visitkort!” Popuppen (som det hette på nysvenska i början av 2000-talet) är av den ovanligt envisa typen och till slut är jag fast. Knepet är det gamla hederliga: Istället för frågan, ”Behöver du ett visitkort?” ställs jag direkt inför det oemotståndliga valet, ”Vilket kort passar just dig?”.

Alltså kryssar jag för ett alternativ och snubblar genast ner i nästa vallgrav:
– Designa ditt eget kort.
Jag har alltså med proffs att göra. Kallhamrade typer som vet att det nya näringslivet är till bredden fyllt av entreprenörer som raspar ner sina affärsidéer på en servett men ägnar timmar åt att designa Kortet.
Jag väljer den sobraste mallen. Namnet är enkelt, men du känner viss tvekan om vad du skulle skriva på titelraden.
Det får bli ”Yrke: Peppe Engberg”.

Och så den avgörande knuffen: Premien. För ett tystlåtet folk som aldrig lärt sig pruta är Premien beviset på att vi svenskar gör en bra affär. I det här fallet träffar erbjudandet rakt i veka livet. Jag erbjuds tuffa kalsonger, som av bilderna att döma utlovar virilitet, platt mage och trevligt sällskap. Det är som om reklamma- karna sett rakt igenom mig och upptäckt något spolformat vars kalsingar på senare år krympt betänkligt i tvätten.

Jag erbjuds att beställa 500, 1000 eller valfritt antal kort till ett icke iögonfallande pris. Förblindad väljer du dock att handlöst falla i den sista fällan: ”Testa gratis!”.
Tvåhundrafemtio kort gratis. Räcker inte det? Handen på hjärtat – hur många nya affärsrelationer vill man egentligen ha. I efterhand kan det sägas: I mitt fall hade det blivit billigare att inte välja gratis. Redan efter någon vecka ligger det första paketet i postlådan.
Sedan dess har de regelbundet ramlat in.
– Kalsongpaketen, alltså.
De första var gratis. Det andra paketet kostade 34:50. Redan då hade jag glömt sambandet med Kortet. Det tredje paketet kostade 174 kronor och efter det fjärde paketet tröttnade kvinnan i mitt liv på min nyvirila image.

Jag tar itu med saken. Skriver ett brev där jag säger upp avtalet. Det som händer: Kalsongerna slutar dimpa ner i brevlådan – istället började jag få strumpor från samma företag.
– Socks.
Därefter händer ingenting. När jag läser om min dagsnotering från år 2004 har det gått femton (15) år sedan min beställning av gratis visitkort. Och nu ringer alltså en ung säljare på Socks och undrar om jag inte vill testa ett nytt koncept.
Hon säger så:
– Ett nytt koncept.
Och häromdagen kom paketet: identiska strumpor med dem jag fick år 2004!

Slutsats? Jag drar slutsatsen att jag missförstått affärsidéen, ty ännu har jag inte sett röken av beviset på ditt affärsmannaskap – visitkortet.
Däremot dimper det alltså femton år efter beställningen av ett egetdesignat visitkort ner ännu ett 3-pack strumpor i min brevlåda.
Å andra sidan: Visst behöver världen fler strumpor än visitkort?
Åtminstone jag.