Söndag: Efter 16 år börjar jag tröttna på vår relation

Han: Många får en spik i foten, jag Jag är garanterat den ende på udden som har skruvar i skorna. Små söta skruvar, röda, gula, rosa. Det är en present, eller rättare sagt det var en present från någon som från början tycktre att jag skulle klä i sexiga kalsoner.

Vår relation har alltså pågått i sexton år. Nej, jag tänker inte på kvinnan i mitt liv, den börjar om varje dag.
Nej, jag tänker på en mer affärsmässig relation. Vi inledde vårt förhållande och det har präglats av fördröjd utlösning, om man säger så.
År efter år.
– Förmodligen för att vi inte förstod varann från början.
Och med tiden upphörde förväntningar.
Åtminstone mina, även om jag använde alla presenter jag fick.
Till en början sexiga kalsonger.
På senare år dock ankelsockor som förvandlat mitt liv till en enda lång Fars Dag.

Vad jag ville ha ut av vårt förhållande? Med viss blygsel svarar jag:
– Jag ville bara ha ett visitkort, ett business card som det heter på utrikeska.
För det var så vår långa relation inleddes, vilket jag medgav här på bloggen redan för ett år sedan.
Tyvärr måste jag berätta att ingenting har förändrats.
Vi håller fortfarande ihop.
Senast i fredags kom en ny present, dock med ett inbetalningskort på 162 kronor.

Det är egentligen en ganska sorglig relationshistoria. Började gjorde vår affär i november år 2004: Efter att ha varit kortlös en tid bestämde jag mig för att skaffa ett visitkort på nätet. Hittade rubriken ”Gratis visitkort!” och gick direkt i fällan.
Knepet var det gamla vanliga: Istället för frågan, ”Behöver du ett visitkort?” ställs jag direkt inför det oemotståndliga valet, ”Vilket kort passar just dig?”.

Naturligtvis kryssar jag för ett alternativ och snubblar genast ner i nästa vallgrav:
– Designa ditt eget kort.
Jag har alltså med proffs att göra. Kallhamrade typer som vet att det nya näringslivet är till bredden fyllt av entreprenörer som raspar ner sina affärsidéer på en servett men ägnar timmar åt att designa Kortet.
Jag väljer den sobraste mallen. Namnet är enkelt, men du känner viss tvekan om vad du skulle skriva på titelraden.
Det får bli ”Yrke: Peppe Engberg”.

Och så den avgörande knuffen: Premien. För ett tystlåtet folk som aldrig lärt sig pruta är Premien beviset på att vi svenskar gör en bra affär. I det här fallet träffar erbjudandet rakt i veka livet.
– Jag erbjuds tuffa kalsonger, som av bilderna att döma utlovar virilitet, platt mage och trevligt sällskap.
Det är som om reklammakarna sett rakt igenom mig och upptäckt något spolformat vars kalsingar på senare år krympt betänkligt i tvätten.

Jag erbjuds att beställa 500, 1000 eller valfritt antal kort till ett icke iögonfallande pris. Förblindad väljer jag dock att handlöst falla i den sista fällan: ”Testa gratis!”.
Tvåhundrafemtio kort gratis. Räcker inte det? Handen på hjärtat – hur många nya affärsrelationer vill man egentligen ha. I efterhand kan det sägas:
– I mitt fall hade det blivit billigare att inte välja gratis.
Redan efter någon vecka ligger det första paketet i postlådan.
Sedan dess har de regelbundet ramlat in.
– Kalsongerna, alltså.

De första var verkligen gratis. Det andra paketet kostade 34:50. Redan då hade jag glömt sambandet med Kortet. Det tredje paketet kostade 174 kronor och efter det fjärde paketet tröttnade kvinnan i mitt liv på min nyvirila image.
Jag bestämmer mig för att ta itu med saken. Jag skriver ett brev där jag säger upp avtalet.
Det som händer:
– Kalsongerna slutar dimpa ner i brevlådan – istället får jag ett 3-pack strumpor från samma företag.

Därefter händer ingenting. När jag läser om min dagsnotering från år 2004 har det gått sexton (16) år sedan min beställning av gratis visitkort.
Och i fredags kom alltså ännu ett paket med 3 nya ankelsockor.
Men inte bara det:
– Jag erbjuds att prova en tuff rakhyvel med svart metallhantag – och naturligtvis: Även denna premie är gratis.
Men nu för tiden får man inte säga gratis, så denna gratis rakhyvel får jag prova för 0 kronor trots att den är värd 169 dito.

Varför jag gnäller? Jag börjar ana att jag missförstått tjejen som för sexton år sedan lovade mig gratis visitkort om jag bara accepterade att byta kalsonger.
Varför?
– DÄRFÖR ATT JAG FORTFARANDE EFTER 16 ÅR ÄNNU INTE SETT RÖKEN AV BEVISET PÅ MITT AFFÄRSMANNASKAP – VISITKORTET!

Däremot dimper det alltså sexton år senare ner ännu ett 3-pack strumpor i min brevlåda.
Klart jag känner mig lite frustrerad. Det kunde ju vara trevligt att ge hantverkarna här på udden ett visitkort för att visa att här bor en man som är van att göra affärer.
Å andra sidan:
– Visst behöver världen fler strumpor än visitkort?
Åtminstone jag.
Förresten är hon som sköterna affärerna.
Utan kort.

Hon: ja, sa du upp dem nu då???

Påskstädat, jättetrist! Dessutom kommer det vara lika dammigt och skräpigt igen bara om någon dag. Fast just nu känns det rätt bra ändå. Ligger välförtjänt på soffan och tittar upp på ljuskronan där julpyntet nu är ersatt med påskpynt. Fast cirkusprinsessan fick hänga kvar, tyckte inte påskpyntet var så glammigt som julpyntet så hon behövdes.

Och ja, jag känner mig även förtjänt av att provsmaka påskgodiset. Så mycket jag vill, när jag vill. Men mer behövs. Såg de hade lådor med gott godis på Agro shop när jag handlade jord häromdagen. Varför köpte jag inte en då. Hoppas de fortfarande har några kvar om jag åker dit imorgon. Tjejen i kassan varnade för att lakritslådan brukar ha en strykande åtgång…