fredag: Apropå Ogräs, Lundell och Dylan

Han: Hon säger att hon avskyr gråbon. Den ger henne allergi. Jag delar hennes aversion. Men av andra skäl. En sommar försökte jag krydda min sprit med gråbo i tron att det var malört.
– Det var det inte, även om de är släkt.
Förr ansågs gråbon ha magiska krafter. Latinets Artemisia kommer från barnafödandets gudinna Artemis och växten tillhörde gruppen ”speciella kvinnoörter”. Men den användes även som medicinalväxt mot t ex malaria i början av 1900-talet.

Men idag är det alltså hennes allergi som definierar gråbons sociala position på udden. Personligen har jag dock gett upp kriget mot den filthåriga. Jag pinkar på dem när jag kan, men vad hjälper det?
Hjälper att pinka hjälper absolut inte när det gäller nässlorna. De tillhör nämligen den minoritet här på udden som gillar att man pinkar på dem.
Våra vänner på Stureplan och Stockholms Matmarknad hävdar att nässlor borde stå på svenska folkets sommarmenyer. Det märks att dessa matskribenter stannar runt Nytorget efter midsommarjippot ute i skärgårn.
De fattar inte att så mycket nässelsoppa kan man inte äta på en försommar. Ronny Ambjörnsson vet hur dom är. I sin Den hemliga trädgården (Albert Bonniers förlag, 2016) skriver han att nässlor har näsa för att snoka upp den finaste jord du har.
”Nässlorna är förklädda detektorer, de samlas där din jord är som bäst.”
– Det är det som är problemet. Där jag under årens lopp tänkt mig andra och finare bosättare finns nu nästan bara nässlor.

Å andra sidan: Hannibal Lecter har rätt. Somliga är för onda för att få leva.
– Andra är för goda för att inte ätas upp.
Jag tänker på den brokiga kirskålen, Sveriges ”mesta och värsta” ogräs som växer bäst och mest ute på udden i april maj.
Jag hittar ett recept i en gammal dagsnotering: Rafsar ihop 2 dl med de ljusgröna bladen. Eftersom kirskålen är färsk behöver jag inte skölja den (undviker stället där jag brukar pinka). Jag rostar 150 g. solrosfrön och mixar ogräset tillsammans med de väldoftade fröna, häller i 2 dl. olivolja och 100 g. riven ost, gärna Västerbotten.
Sedan slänger jag i en knippe ramslök (vår första primör, så här års). Och så några droppar spansk brandy istället för socker (jag slösar med min Torres 10-åriga Imperial Brandy Gran Reserva som Malin och Gunnar Brulin levererar till mig på udden varje år).
– Och mer?
Jag ser mig omkring i köket, hittar en halv citron, pressar ner saften i mixern och saltar och pepprar lite på måfå. Min ogräspesto passar till allt, inte minst till den citronbakde laxen från Brömsebro och en väl kyld flaska Bonterra (chardonnay) på solsidan.
Jag undrar vad hon kommer att tycka…”

Jag har gjort ett tillägg några månader senare: Idag äter jag kirskålssoppa på Stockholms Matmarknad. Soppan är kryddad med rallarros och lite sherry. Pelle Sturén berättar att kirskålen kostar 1 200 kr kilot i huvudstaden.
– Tolvhundra spänn!
Vet den romske tiggaren utanför Tempo i Gökalund att han sitter på en förmögenhet?

Hon: vet inte om det är just gråbo jag är allergisk mot men jag hatar dem ändå, de blir som stora träd till slut. Omöjliga att slå av med lie, går knappt med såg. Tar över hela udden. Nässlor hatar jag lika mycket, nästlar mig alltid och har alltid gjort sen jag var barn. Minnena av det sitter fortfarande kvar. Så nej tack, ingen nässelsoppa för mig, eller kirskål heller för den delen. Känns för otryggt att äta det. Ungefär som att plocka en vit svamp man inte är hundra på är en champinjon. Skulle iof aldrig ta miste på det, men ändå…

Skönt med fredag, då har vi ledigt från tre. Satte oss precis med en Aperol Spritzer i skuggan bakom vildrosen. Efter bad, även Peppe gick i. Varmt som på Mallis lockade jag med. Och det är det.

Han: Förökar sig som ogräs gör Ulf Lundells dagboksanteckningar. Hämtade ut tredje delen av Vardagar, en lunta på ytterligare 800 sidor. Proust och Knausgaard får se upp, med den här takten kommer Lundell att passera dem i antal ord redan före år 2028.

Hur man ska recensera Lundell? Det ska man inte. Att läsa Lundell är som att sitta och snacka med en annan gnällgubbe med utsikt över havet. Vi har trevligt och trivs med både oenighet och enighet och naturnära iakttagelser, typ att sädesärlan är den mest sällskapssjuka av alla småfåglar.
Den tid som flytt i Lundells värld präglas även den av den moderna uttolkning av upplysningstraditionen som präglade det socialdemokratiska folkhemmet på nittonhundrafemtiotalet och nittonhundrasextiotalet.

Även hans värld har krympt till ytan, men inte till intresset.
– Vi har ganska mycket och snacka om, känns det som.
Om jag nu får säga vad jag tycker.
Vilket jag inte är säker på att jag får, eftersom jag tillhört Jan Stenbecks mongolhär. Det mesta som gått fel i Sverige sedan socialdemokratin lämnat Lundell – på den punkten är han lika omnipotent som PO Enquist var – är Stenbecks fel.
Jan var en symbol för nyliberalismen som härjat sedan 80-talet, enligt Lundell.Vilket i mina öron tyder på att han inte hört Jan Stenbeck lägga ut texten.

En annan riddare av Gnällgubbeorden är Bob Dylan, vars nya album ‘Rough and Rowdy Ways’ snurrat på mitt Spotifykonto sedan i fredags. Även han berättar historier, förvisso mer mångordigare än Lundells, men skarpa iakttagelser, självreflektionerna också.

Gnälligt malande är dock bara rösten, resten är ett optimistiskt testamente från en gubbe som sedan sextiotalet vägrat identifiera sig med någon rörelse och därför kan sammanfatta vår tid utan ett nostalgiskt filter.
Kort sagt, en gammal gubbe som vägrar gnälla över den tid som flytt. Vilket inte alls betyder att Dylan och Lundell säkert skulle trivas ihop, nu när Lundell funderar på att börja skriva låtar på engelska.
Eftersom jag är värd på denna Jaltakonferens höjer jag mitt glas:
– Skål! De andra där ute har tur som har oss gubbar.