Torsdag: skam den svan som ger sig…

Hon: ytterligare en underbar morgon, och frukost ute förstås. Och vyn med den barnrika svanfamiljen i vår vik före dramat ovan var magisk. Peppe, har du dom?

Och varför ska de ge sig om de nu har det bättre här än där de bodde förut. Snälla verkar de vara också, inga slagskämpar, men med en något feg pappa som snabbt smiter iväg först…

Han: Överens! Hennes iakttagelse kan kanske även ses som en kommentar till Ylva Johanssons förslag till ny migrationspolitik i EU som väcker blandade känslor bortom udden. I övrigt har det varit en stillsam morgon. Klockan 06:15 var det bara Ludde som spanade ut i dimman…

… en och en halv timme senare kom solen och svanarna och resten har du redan sett på film.

Han: Annars har vi haft fint besök från utsocknes också. När Mats Olsson första gången såg alla mina verandabyggen sa han:
– När ska vi riva kåken och bygga nytt – istället för att stötta upp den med nya verandor?
Sedan bjöd han på en pilsner av märket Pokal.
Han är sån. Nån slags bokstavskombination gör att alla känslor måste fram samtidigt.
Så även igår kväll.

Mats är en kär vän som bygger verandor. Han bygger hus. Han bygger hus med verandor. Han bygger allt, inklusive att han kört långtradare på Tyskland och Ryssland och åker runt i Sverige och renoverar kyrkorglar.
– Just det, även gamla kyrkorglar behöver handpåläggning.
Nu är han tillbaka för att byta fönster hos Sop-Bengt och Eivor.

Han är en inkarnation av the handy man. Han är större än sin stora kropp (som dock minskat under coronan). När jag skulle måla hans porträtt försökte jag fånga en metafor. Hade han varit kvinna kunde jag ha framställt honom som Durga, den hinduistiska gudinnan som bekämpar alla demoner som hotar den kosmiska harmonin. Eller som gudinnan Lakshmi som också kallas Shri, “den lyckobringande” som står modell för den ideala hustrun.
– Hon som ser sin make som en auktoritet, är uppmärksam på hans önskningar och som dyrkar och tjänar honom.
Redan där spricker det.
Naturligtvis.
Jag har träffat fru Olsson också.

Lyckobringare är han förvisso, men i första hand hos alla husägare runt om i landet vars hus och verandor han byggt eller byggt om. Dock till priset av att han hållit sig borta från hustru och hem åtta månader per år.
Åtminstone före coronan.
Första gången jag träffade Mats bodde han sju månader ensam på vår udde vid havet. Han tilläggsisolerade en liten murken sommarstuga så att huset blev stort som en hangar i Ronneby.
– Han fick det billigt, säger Mats nu.
Han i det här fallet storebror Olsson – Ica-handlarn kallad i dessa spalter.

Stor blev även verandan. Eller om det är en altan. Framför allt välbyggd, stabil och ett pilgrimsmål för alla er amatörer som trodde ni visste hur man slår en veranda i Smålands steniga mark. Imponerad blev jag av denne storvuxne man, vars handslag är fast och vars hjärna är en mobil filial till Kungliga biblioteket.
Många vet lite om mycket.
– Mats vet mycket om allt.
Det är därför jag söker min ogudaktiga avbild bland gudar och till slut fastnar för Vishnu, den blå och fyrarmade Upprätthållaren som kontrollerar människornas öde. Inte med snäckan, diskusen, stridsklubban och lotusblomman.
Utan med hammare, stämgaffel, någons drömhus – och en pilsner.

Förhoppningsvis återkommer både pilsnern och den fyraarmade snart igen till udden. En verandabyggande amatör behöver hjälp att bygga ett nytt badrum.

Hon: igår snickrade han ihop två nya odlingsbäddar till mig, de känns lite mer som riktiga trädgårdsland… här tänkte jag försöka få till jord utav egen kompost, mest, och sen fylla på med jord där jag sätter ut plantor och frön. Grundar med tidningar, har jag sett man kan göra. Sedan hämtade jag tången jag tagit upp ur vår badvik under sommaren, i botten var det faktiskt nästan jord, eller sandjord typ. Lite ångest för alla tångräkor som var i den bara, de kommer inte klara krypa tillbaka till vattnet härifrån, snyft.

Nu tänkte jag ner och ta från botten av Peppes potatisland, såg att det var fin jord i botten. Det landet har byggts upp med tång från vintern och förra hösten löv. Potatisen gror fint i det. Men grejen är att det ligger så nära vattnet att vinterns högvatten och stormar tar allt med sig varje år. Alltså bättre jag tar jorden och så får han börja om till våren igen 😉