Lördag: våryra på Udden…

(Uppdaterad 16:54)

Hon: ja bilderna säger väl allt… katterna leker som ystra höns, och husse klipper gräset… det har vi inte gjort på hela sommaren, men nu är det dags. Vi vill ju att det ska fröa av sig så vi får massa nya ängsblommor till våren. Och just vår kändes det som idag. Först trodde vi nog det var ”skitväder”, men när vi väl kom ut ville vi inte gå in. Så skönt. Säkert minst 8 grader, plus då alltså!

Han: Hon har rätt, känns som vår. Först en långpromenad i skogen till Järnsida, sedan skönt arbete hemma på gården. Men nu någonting helt annat:
– Hej, det är jag…
– Har det hänt nåt?!
– Nej, jag ville bara ringa och höra hur du mår.
– Då kunde du väl ha skickat ett SMS, nu blev jag rädd att nån hade dött.

Som vi alla vet är ”sociala medier” de mest asociala, ty de kräver minst personligt engagemang. Men så har begreppet inte heller något med att vara social, eller socialisation att göra (även det ett begrepp som ibland betyder något annat att än vad politiska djur menar) utan om en plats där kommunikation sker.
– Places where users can be entertained, communicate, and participate in a social environment, som Ted Leonsis formulerade det.

Hur viktigt SMS:ande blivit inser jag när min gamle kompis Jarefors ringer. Senast vi pratades vid var i februari när jag (en dag för sent) gratulerade honom på ännu födelsedag. Vi brukar höras några gånger per år, oftast i samband med att någon av oss känner för den årliga promenaden runt Långholmen eller Djurgården, mycket sällan bara för att höra hur vi mår.
– Därav min reaktion när han nu ringer.
Jag säger förstås inte att han kunde ha skickat ett SMS och fråga om jag är frisk. Men när jag se på desplayen att det är han som ringer tänker jag instinktivt, att nu har det hänt någon något mycket tråkigt med Ingrid, Anneli eller någon i vårt gamla gäng.

Nu han kom inte med något bud om död. Han ville bara ”kolla läget” och det blev ett långt och givande samtal. Ty det hör till saken: Vi har aldrig haft svårt att prata. Vi har tvärtom haft ett samtal pågående sedan vi flyttade ihop när han var 13 och jag tolv.
– Och det handlar sällan om ”förr i tiden”, utan om nutid och framtid.
Att de a-sociala medierna övertagit det personliga samtalet handlar uppenbart om någonting annat.Oklart vad.
Stress?
– Lathet?
Omtänksamhet, en vilja att inte störa?
– Eller kanske rädsla för hur svaret ska bli?

SMS-tekniken är ny, inte formatet. Möjligen inte heller funktionen: För snart 160 år sedan, dagen innan den franske författaren Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn publiceras flyr han Paris. Författaren är nervös över vad recensenterna ska tycka.
Efter att ha vistats på okänd ort i över en vecka har han ännu inte hört något från sin förläggare. Han skickar ett telegram. Förmodligen historiens kortaste.
Det lyder kort och gott:
?
Efter någon dag kommer svaret:
!

Samhällets olycksbarn publicerades år 1862 och SMS och Smileys tillhörde ännu framtiden. Man kan fundera över hur förläggaren skulle ha svarat om kritikerna negligerat romanen. Eller om recensionerna hade varit bara sisådär:
”.”
Eller kanske ett simpelt komma?
Hur en sågning i Paristidningarna såg ut i telegramform vill jag inte ens bry min hjärna om.

PS: Och apropå hjärna. Varför tänker jag på detta denna lördag? Därför att jag idag använt telefonen till det den för inte så länge sedan användes till – att prata i.
Jag har pratat med två av mina systrar. Detta för att informera om att vår gemensamma storasyster fått en stroke men att faran är över, hon mår bra och i morgon får hon komma hem igen.
Skönt.
Tror jag väntar till i morgon med att skicka ett SMS och frågar om allt är OK.