Lördag: När kriget är vunnet återstår att vinna dagens slag

(Uppdaterad 16:24)

Han: Svenska partier är eniga i stort (ideologi), blott oeniga i smått (skattenivån). Det konstaterade den liberale publicisten, debattören och cigarrökaren Herbert Tingsten redan på 60-talet.
Det hindrar inte att våra partiledare förfarande upphetsat försöker få oss att tro att motsatsen råder.
– Eftersom det är teater minns jag inte en enda replik från veckans partiledardebatt.
Gör du?

Även här på udden pågår den politiska debatten. Eniga i smått ( i princip allt som står i tidningen), oeniga i dagens stridsämne:
–  Det kommer bli en kvinnlig ICA-Stig, sätter jag hundra spänn på! Det hävdade Hon redan förra gången frågan var uppe i konselj.
Med det viktiga tillägget: ”Förhoppningsvis från någon av Stockholms invandrartäta förorter. Gift med en kvinna och barn på väg. Alternativt äldre, men nygift! Två vita män i övre medelåldern har passerat, och minst en av dem bor i Djursholm. Inte sååå modernt tänk just i toppen av den såpan va…”

Ämnet aktualiseras av dagens reportage i Dagens Nyheter och har sedan vår förra debatt uppenbarligen hållits vid liv på sociala medier.
– Alla tycks fatta att det måste bli en kvinna, säger hon. Men varför hon?
Det framgår att någon föreslagit komikern Pia Johansson som ny butiksföreståndare. Hon kan föra traditionen från Icander och Ica-Stig vidare, skrivs det på hennes padda.
– Men hon är ju bara en kvinnlig Loa Falkman, utbrister hon.
– Hon bor i alla fall på Södermalm, säger jag som bott granne med Johansson på Horngatspuckeln.

Det är förstås en provokation, värdig Ebba Bursch. Jag fattar naturligtvis vad hon menar och delar hennes grundsyn: Om Ica ska hålla sitt varumärke lönsamt måste man hänga med i den demografiska utvecklingen.
Det handlar inte om att vara politiskt korrekt.
– It’s all about economy, stupid! som Bill Clintons rådgivare James Carville uttryckte det.
https://en.wikipedia.org/wiki/James_Carville
Medelålders vita tanter och farbröder räcker helt enkelt inte till för att fylla Ica-handlarnas feta bankkonto.

Efter tio omtumlande år följt av tio års fred handlar det inte längre om att vinna kriget, blott att vinna dagens slag. Alltså säger jag:
– Du har rätt, men Ica tar en stor risk om de gör som du tycker. Ica-Stig har blivit någon man skrattar åt. Den rollen kräver en vit medelålders man. Varför? Därför att allt sedan Astrid Lindgrens papparoller är vi den grupp i samhället som man får skoja med.
Det är en käpphäst, men i politisk debatt handlar det om att upprepa argumenten till leda oavsett om de är sanna eller inte:
– Kvinnor som Pia Johansson and Babben Larsson kan skoja om sig själva – men ingen manusförfattare skulle komma på tanken att häckla dom som man mobbar vita män på film och särskilt i reklamen.
Detta av samma skäl som det bara är judar som får dra judeskämt och svarta som …

Ja, där slutar det som det brukar göra när man är överens i sak, men inte till formen: En arg blick och sedan läser vi vidare i var sin tidning.

PS: Dagens Nyheters serie om Icas växande makt är mycket läsvärd. Av dagens tidning framgår att det är underleverantörerna som betalar Ica-Stig för att visa upp deras varor. 800 000 spänn kostar det att synas i rutan, enligt DN.
Intressant uppgift, eftersom det är uppenbart att i butiken trängs dessa utomstående varumärken alltmer undan av Ica:s egna märken.

Det gäller särskilt i vår lokala Ica-butik i Torsås och där är vårt parlament på udden till 100 procent eniga:
– Vi kräver att undanträngningspolitiken upphör!
Och som man och kvinna bojkottar vi tillsammans och tills vidare Torsås framför Ica i Jämjö som fortfarande erbjuder oss brett sortiment av bra svenska varumärken.

Så har vi det denne soliga lördagsmorgon. Eller hur?
– Älskling, har du redan gått ut?

Han, 14000 steg senare: Efter morgonens intellektuella gympa tog vi en långpromenad. Vi träffade Annika, Kerstins tonårskompis, och det finns inget som skiljer kvinnor från män som denna lust att gå ut och gå med benvärmare.
– Nej, jag klagar. Absolut inte, solen skiner och även om jag inte alltid deltar i samtalet tycker jag om ljudet av deras röster.
Vi går mot Bergkvara till och på andra sidan viken ser ungar som åker skridskor; vi hejar på Rolf, markägarn, och hans fru, inspireras av vackra grindar (jag tänker bygga en sån) och på vägen hem leker hon Bambi på isen.

Hon: först och främst handlar vi det mesta på Tempo numera. Deras sortiment bara ökar och de har framförallt många olika varumärken, inte bara Hemköps egna varumärke Garant. Som för övrigt är mycket bättre än ICAs egna varumärke…

Och Annika och jag är inte tonårskompisar utan barndomsvänner. Vi har känt varandra hela livet, samt gått i samma klass från lekis upp till nian. Annika har dessutom gjort den godaste ostkaka jag ätit. Vi fick den före jul men har sparat den till i gårkväll, ville ju inte dela med oss av den till barnen i julas ;).

Stefan är vår gamla klasskompis, också från lekis till nian. Stefan Karlsson alltså. Vi hade nämligen tre Stefan i vår klass. Karlsson, Martinsson och Ohlsson. Poppis pojknamn 1962, uppenbarligen, för det var nog bara max åtta killar i klassen, från början i alla fall.