Hon: vi har pratat om att skaffa höns sedan jag flyttade ner för snart ett år sedan, men olika ”problem” med det har liksom dykt upp var gång det kommit på tal. Det första var att jag hörde att de lockar till sig råttor, och eftersom det helt plötsligt hade dykt upp två sådana i vår fågelmatare och även hos grannarna, så började vi tveka. Råttproblemen försvann, nu har vi inte sett skymten av någon på jättelänge. Det är för övrigt inga Stockholms-råttor vi talar om, de här är mindre och nästan söta.
Så ämnet kom alltså upp på tapeten igen… börjar ju dessutom bli väldigt trendigt och man ser ideligen artiklar om hur mysiga de är att ha i trädgården. Men nu blev vi varnade för Duvhöken, den hade tagit Tomat-Hasses höns. Och tänk om de då lockar hit även havsörnen, och kanske blir det farligt även för katterna. Huh, det tål att tänka på…
Och sedan är det ju förstås det här med att skaffa hönsvakt om vi vill resa bort. Vi har kattvakter, men att be dem mata höns dessutom, nja… tveksamt.
Men fatta vilken snygg accessoar en höna kan vara, ha ha, i alla fall om man ser ut som Tilda Swinton! Verkar dessutom vara hennes egen höna, reportaget är plåtat på hennes familjegård i Skottland. Men vinterbada verkar hon inte göra i alla fall… pust!
Han: Du förstår varför jag älskar den kvinnan, eller hur. Att gå till sängs med diamanter i öronen kan jag förstå. som accessoar menar jag. Men en höna? Dessutom har vi redan en hankatt som heter Ludde och som gärna vill ligga i mattes famn på morgnarna.
Å andra sidan har jag länge hävdat att borde skaffa höns.
Inte som accessoar utan som trevliga familjemedlemmar, dessutom producenter av frukostägg. Höns är sociala djur, vi hade hönor på villatomten i Bromsten en gång i tiden. Där delade vi på omvårdnaden med våra grannar.
Det gick bra. De enda som hotade hönorna var hönorna själva.
Värre mobbare har jag alldrig sett.
Vägen till en kvinnas inre går via hennes accesoarer, så jag ska läsa på om Tilda Swinton. Tills vidare får vi ställa in oss på att köpa fågelfän i butik.
Och därmed är vi framme vid mitt bidrag till dagens blogg: Årets stora snackis vid sidan av coronan, Trump, kriget i Etiopien, Liberalernas kris i ett samhälle där alla är liberaler och Miljöpartiets nya språkrör; barnen i Syrien, Kalmar FF:s återkomst och Tilda Swintons höna:
Som vi har väntat. Äntligen har alla seriösa svenska medier avslöjat vad jag redan avslöjade för flera veckor sedan.
– Ica-Stig kommer att bytas ut mot en Ica-Stig, en ny svensk medelålders vit man.
Allt annat skulle vara en katastrof. Inte för Icas miljardförsäljning som bygger på alla dessa olikfärgade kunder, men för Sveriges längsta reklamsåpa.
Den som vet det minsta om hur man bygger upp dramaturgin i en sån såpa vet att det behövs en driftkukku.
Och det finns regler för hur en sån får se ut:
– I Sverige måste han vara vit, chef och överhet och trots att allt fler vita kvinnor blir chefer så är de orörbara.
Varför? Därför att de enda som kan mobbas, hånas och förlöjligas i svensk film, reklamfilm inkluderad, är vita medelålders män.
Det lärde oss redan Astrid Lindgren. Ica-Stig är bara en i raden av töntiga vita män på film. Svarta får skoja om svarta, japaner om japaner, minoriteter om minoriteter.
Alla kan man skratta med, alla kan vinna skrattarna på sin sida genom att vara självironisk. Självgoda Vita medelålders män är de enda man får skratta åt.
– Alltså fick det bli en Björn Kjellman. Lagom töntig, lagom tunnhårig.
Han kommer att göra det bra.
Vitt på vitt.
Eftersom Icas reklammakare på Kings reklambyrå är trendkänsliga, de bor i Stockholms innerstad, så fattar de att många Ica-kunder hade hoppats att Stig skulle följa med tiden. Att han skulle följas av en hon, varför inte en Nour, Shima eller Samira.
Kvinnan i mitt lev är bara en av dem.
Alla inser att om Ica-reklamen skulle spegla kundkretsen så borde det åtminstone finnas någon i gänget som inte tillhör det svenska han-folket, den vita ursprungsbefolkningen på vita duken.
Jo, vi har Jerry.
Men så har han haft svårt att hantera kändisskapet.
Det fick bli Susanne Reuter. Som side-kick kommer hon som alltid att vara syrlig och elak och mobba sin stackars bror. Som hon hånat Svensson och alla andra fåniga mansroller hon spelat mot de senaste 30 åren och som alla producenter, manusförfattare och regissörer mobbat och hånat av samma skäl.
– Den vita medelålders mannen är lovligt byte.
Kul?
Inte särskilt.
Men småskratta kommer även jag göra. Jag har bra smak bara när det gäller kvinnor.
Och Ica-reklamen blir säkert en vinnare i ett decennium till.
Kanske.
peppekerstin.blog 
Publicerat av