Fredag: Vila i frid bästis, vi ses i Nangijala!

Hon: idag har min bästis Malin begravts. En väldigt, väldigt fin begravning som jag följde digitalt (pga Corona). Fast det kändes faktiskt väldigt nära ändå.

Men jag vet inte om jag riktigt har accepterat och förstått att jag aldrig mer ska få höra hennes röst. ”Hej, jag är på väg hem från jobbet och undrar hur läget är?” Ja hon ringde alltid när hon var på väg någonstans och hade tid över. Bara för att resumera vad som hänt sedan sist. Ditten och datten alltså. Och ibland livsviktiga saker som oro för barn, män, eller för Magdalena, den tredje av oss musketörer.

Vi tre har hängt ihop i ganska exakt 30 år, och delat det mesta. Ja nästan allt faktiskt. Oro för barn, oro för män, problem på jobbet, ilska på män (nja, Malin sa aldrig ett ont ord om Gunnar, även om vi försökte trigga henne ;). Föräldrar som blivit sjuka och föräldrar som gått bort, mm…

Och nu finns inte du kvar längre Malin. Det är inte okej! Det är faktiskt inte alls okej!!! Du skulle ju alltid finnas här, lika länge som jag och Magdalena i alla fall. Vi tre skulle ju sitta här på verandan som gamla, i våra badrockar efter morgondoppet, precis som jag sett tre gamla damer ett par hus bort göra var sommar. Det scenariot har jag haft helt klart för mig, inte detta! Malin, du fattas oss ❤️❤️❤️

Han: Vi sörjer Malin och vi tänker på Gunnar och grabbarna. Vi minns allt roligt vi haft. Dessutom har vi ett minnesmärke här på udden. Malin tyckte om keramik. Sedan flera år har hon och Gunnar varit ständigt närvarande.
– Jag tvivlar inte på att vi ses i Nangijala. Men tills dess ses vi varje dag här hos oss.

Hon: Han syftar alltså på den fina keramik-installationen till höger, inte stolarna. Och den runda skålen är ett fågelbad. Vad den toppiga konformade grejen är vet jag inte, men de är hur som helst väldigt fina och väldigt konstnärliga, precis som Malin. Och jag kommer precis ihåg hur glad hon var över att ha hittat dem på Öland innan de landade här.
Och Malin, vi älskar dem också, och de har stått där ute i ur och skur i många år nu.
För alltid, hoppas jag!