Fredag: stormsäkra!! Sedan jobba, jobb jobb alltså …

(Uppdaterad 14:18, 13:15)

Hon: ja mitt i odlings- och B&B-säsongen har jag alltså lovat hjälpa till med en bok. Originaljobb dessutom, vilket jag inte gjort sedan förra gången jag gjorde en bok, och det är 15 år sedan… tänkte att då måste jag nog använda en mus, inte bara ”styrplattan” på datorn. Men var har jag den då? Ligger nog kvar på Ingo. Vad göra, jo skicka efter en ny förstås. Men ”min” mus verkar inte finnas att få tag på längre så det fick bli senaste skriket the Magic Mouse! Men kommer jag lyckas få igång den utan Sunkan (bästa it-support-killen i världen)?

Men först stormsäkra mina plantor utomhus. Flytta på krukor i ”fel” väderstreck och binda upp de på friland så nya utskjutande grenar inte går av som senast… gör så mycket jag hinner innan ösregnet kommer. Allt är dessutom lite eftersatt eftersom vi haft fullt upp med barn och barnbarn, konstrunda och kalasande med kompisar och förberedande för nästa barnaskara och kompisgäng. Det är roligt men intensivt. Vi missade till exempel kompisarna Claes och Ebba när vi var på Öland, och Han inte hann hålla koll på mejlen. Men vi hade ju ändå inte kunnat ses, tyvärr!

Och Hans systerdotter Tina med maken Magnus hann vi alltså träffa när vi landade på Udden efter ett dygn på Öland. Men det var på håret, och värdinnan var ingen vidare värdinna och missade alltså korvgrillningen på Skeppeviks camping. Ja, jag var så trött, och låg efter med både vattning och brödbak! Kom tillbaka igen, helst i lågsäsong, så jag får ny chans. Då blir det middag på Udden! Nähä, dags att pröva nya musen.

Han: Hon kämpar! Och vi göra alla våra val. Sven X:et Erixson är en av mina favoritmålare. Jag minns honom från en utställning i Uppsala i slutet av 60-talet. Han var en snäll människa. Särskilt svag var han för kvinnor, vilket framgår av följande meningsutbyte med en kvinnlig kulturreporter:
Reportern: ”Vilken färg älskar ni mest?”
X:et (tvärsäkert): ”Rött”.
Reportern (med ett veck mellan de vackra ögonen): ”Varför just rött?”
X:et (tvekande): ”Jamen, vad sägs om blått då?”

Häromdagen återfann jag en av mina tavlor på Bukowskis auktionssajt. Den var röd.
Senare blev jag påmind om att jag är till salu. Denna gång på Stockholms Auktionsverk. Även den tavlan är röd.
– Varför rött?
Även jag får den frågan. Det finns två svar. Det ena är enkelt: Tillgång och efterfrågan.

Picasso hade en blå period (1901–1904) när han i huvudsak målade fattiga och lidande människor. ”Den återhållsamma färgen bidrar till att skapa en känsla av intensiv melankoli och patos”, brukar konstkännarna säga.
Men såvitt jag minns från mina konsthistoriska studier i Uppsala berodde färgvalet på att Picasso som fattig och lidande konstnär hade kommit över en stor mängd blå färg till ett billigt pris.
– Alltså fick det bli blå tavlor.
Utan andra jämförelse hade även jag en blå period (1979-81). Den inspirerade i första hand av att jag hade en blå Volvo som jag tänkte lacka om. Tyvärr krockade jag bilen. Färgburkarna med lackfärg blev så att säga över och flyttade in i min ateljé.
– Så vad sägs om blått då?

Mitt andra svar är lika svävande som legenden X:et Erixsons. Orsaken är att måleri, åtminstone mitt, sällan är en intellektuell verksamhet.
– Hjärnan är bortkopplad, penseln känslostyrd.
Särskilt när det gäller färgerna.
Jag har gjort både blåa och röda tavlor. Vanligtvis använder jag många färger.
– Men rött och blått är favoritfärger. Gult och grönt däremot har jag svårt för.

Varför det är så undrar jag också. Vid sidan av Volvon kan det blåa möjligen bero på att jag växte upp på ett kraftverksbygge som heter Blåsjöfallet i norra Jämtland där även Stora och Lilla Blåsjön ligger. Stora Blåsjön är Sveriges tredje djupaste sjö (144 m) och det djupblå finns inte bara i vattnet utan ljuset ger även bergen/fjällen, snön och skogarna ett blått intryck.

Om det röda vet jag inte. Så där får du inget svar. Däremot skälen till varför jag skriver det här:
1) Det spöregnar och att skriva detta är ett tidsfördriv utan annat syfte än att få tiden att gå.
2) Jag läser Borges 3 och på sidorna 326-330 skriver författaren Jorge Louis Borges intressant om färger.
Detta apropå att han med tiden blev blind: ”Svart är en färg som blinda personer längtar efter (i vart fall den blinda person som har framför er), en annan är rött. Le rouge el le noir är färger som vi saknar, jag, som var van att sova i totalt mörker besvärades under lång tid av att behöva sova i denna dimvärld, denna grönaktiga eller blåskimrande eller svagt lysande dimma som är den blindes värld… en konturlös värld i vilken enstaka färger framträder: i mitt fall är det fortfarande gult, fortfarande blått (fast det blåa ibland snarare är grönt), fortfarande grönt (fast det gröna ibland snarare är blått). Vitt har försvunnit eller blandats samman med grått.”

”Vad rött beträffar har det försvunnit helt och hållet”, skriver Borges, ”men jag hoppas att någon gång (jag genomgår läkarbehandling) bli bättre och kunna se denna storartade färg, denna färg som strålar mot oss i poesin och som har så många vackra namn på många språk. Tänk bara på scharlach på tyska, scarlet på engelska, écarlate på franska: ord som förefaller denna storartade färg värdiga. Gult däremot, spanskans amarillo, låter menlöst…”

Ja, det är vad jag har säga om varför tavlor ibland bli röda. Det är bäst att passa på innan gubben blir skumögd och starren gör allt till grönblå dimma.
– Kanske inte den roligaste föreläsning du fått här på bloggen, men se! nu har det slutat att regna på udden. 

PS: Det klarnar, både vädret och bland färgerna. Det finns ett mycket kortare svar på frågan ”Varför rött – eller blått?”: Tillfrågad om vilken färg man tycker bäst om svarar en majoritet av världens människor blått och på andra plats kommer rött. Inte så konstigt att även konsten färgas av detta.