Lördag: Nu börjar nuet om igen

Han: Jag har en känsla av att ju äldre jag blir desto mer har livet med nuet att göra. Eller så är det bara något jag säger för att göra dig intressant. Som när Cecil Beaton säger till Greta Garbo att det värsta med att bli gammal är att hans genitalier tycks krympa med åren.
– Jag önskar att jag kunde säga detsamma, svarar Garbo.

Kanske är det bara en bra historia. Det är min favoritförfattare Truman Capote som berättat den och Capote har sin egen definition av sanning. För egen del är det inte i första hand strålens fallande vinkel som påminner mig om att jag blir äldre.
Det är något annat som krymper.
– Och framförallt något som växer.

Jag tänker på det just idag. Vi har vinkat av Emil och Kasper och Miguel och Daniel och Johanna. Det känns lite vemodigt. För dem är sommarlovet slut. På måndag börjar framtiden med en skrällande väckarklocka.
Och för oss som är kvar på udden?
­Mitt svar:
– För oss fortsätter nuet.

Jag blir varse denna distinktion när jag läser Rebecka Kärdes krönika i dagens tidning. Under pandemin har hon varit besatt av att göra-listor: ”När man bockar av listor får man en känsla av förändring. Vi lever i ett samhälle som skyr stillaståendet och ser tiden som linjär”, skriver Kärde.
Jag inser att jag alls tänker som hon gör.

Jag har länge fått för mig att jag tänker som aymaras, de bolivianska indianerna som bokstavligt talat backar in i framtiden. På en utställning på Moderna muséet för några år sedan lärde jag mig att när aymarafolket talar om framtiden gestikulerar de bakom sig, pekar eller viftar över axeln.
När de talar om det förflutna pekar de däremot framför sig som vi gör när vi pratar om nåt som ska hända där framme i framtiden.
Men idag är jag beredd att revidera denna min självbild.

Efter några glas kallt vitt vin inser jag att jag tänker som det sydafrikanska jägar- och samlarfolket ju/’hoansi. Enligt Rebecka Kärde räknar detta samlarfolk i Kalahariöknen med att framtiden, precis som det förflutna, kommer vara ungefär som nu.
Kärde påminner om den nu bortglömde mediefilosofen Vilém Flusser (”Die Schrift. Hat Schreiben Zukunft?” (”Skriften. Har skrivande en framtid?”, 1987) som menar att att det är ett misstag att tro att ”historia” alltid har funnits eftersom saker alltid har hänt.

Enligt Flusser börjar historien med skrivkonsten. Skiften sammanfattar i kronologisk ordning vår historia. I motsats till tankar och tal, som går i osammanhängande cirklar, är den västerländska skriften logisk och linjär. Den styr vårt tänkande rätlinjigt.
– Oändliga cirklar – tack, det känns bekant, skriver Kärde som har ångest över att ”den pandemiska tiden verkar både frusen och obönhörlig.”
Hon tycker denna stillastående tid är ”otäck”.
– Rebecka, set är här vi tänker olika!

Jag har inte lidit av den pandemiska tiden. Inte en minut! Tvärtom. Liksom för ju/’hoansi-folket betyder cirkelmetaforen något helt annat än leda.
Jag inser att jag har snuddat vid ämnet förut här på bloggen. Detta att livet inte är linjärt. Inte heller cirkulärt, snarare att livet med stigande ålder framstår som en spiral där vi rör oss inåt, inte utåt.  
Jag har lånat den metaforen av konstkritikern John Berger.

Universum krymper med åldern. Livet förtätas. Färre saker händer, men det som händer blir viktigare. Nuet växer på både historiens och framtidens bekostnad.
Så Emil och Kasper, så tänker morfar när ni suckar över att sommarlovet plötsligt är slut och väckarklockan alldeles för tidigt ringer in framtiden efter helgen.

PS: Eller för att nu ytterligare förvirra Sope-Bengt och er andra unga läsare i alla åldrar – ovanstående resonemang kan läsas som en fortsättning på min spretiga predikan häromdagen om skillnaden mellan havet och vågorna.
Nu är nu och nu är det är dags för eftermiddagsdrink.
Puss & kram, vi ses i morgon som också är nu fast lite senare.