Fredag: Det är skillnad på havet och vågorna

Ligger där det ligger.

Han: Hon skriver: ”Solen hade ännu inte gått upp. Det var omöjligt att skilja mellan himmel och hav, utom att havet låg i små veck, som ett skrynkligt lakan.”
Jag blev misstänksam redan första gången jag läste vad Virginia Woolf skrev om vågorna.

Jag tycker fortfarande att det saknas någonting där. Möjligen någonting som Woolf blev på det klara med först när hon sjönk genom vattnet vid Southeast med en sten stor som ett grishuvud under kappan.
– Det var ju så hon tog livet av sig.
Människor samlar på minnen. Men havet har inget minne. Havet är vatten i vatten och ingenting påminner om en säng som någon älskad i all hast lämnat med skrynkliga lakan.

Enligt SMHI blåste det kuling runt udden igår. På väderlekssvenska betyder det blåser 10,8 till 24,4 meter i sekunden. Översatt till bilistsvenska betyder det senare en hastighet på nästa 90 km. SMHI hade utfärdat en varning och tyckte att segelbåtar och ”mindre kommersiella lastfartyg” borde ligga kvar i hamn och Ölandsfärjorna stannade i hemmahamnen.
– Blåste gjorde det.
Hennes tomatplantor låg som plockepinn och det omkullvräkta citronträdet hade förlorade fyra nästan färdiga frukter.
Hon hade en bekymrad rynka mellan ögonen hela dagen och serverade eftermiddagsdrinken först en kvart över fem.

För egen del såg jag
på havet och tänkte långa tankar. Jag tänkte på det där om att unga fiskare betraktar havet som en motståndare, som i spanskans maskulina El Mar.
– De gamla fiskarna däremot ser på havet som en man ser på en kvinna.
Det hävdar Ernest Hemingway, som i Den gamle och havet skriver att Santiago tänker på havet som La Mar. ”Vilket är vad man på spanska kallar havet när man älskar det. Ett givmilt och tolerant, ibland våldsamt, alltid oberäkneligt femininum, som när hon är elak inte rår för det, ty månen påverkar havet på samma sätt som den påverkar en kvinna.”

Jag tänker att man måste vara man och sitta bakom en skrivmaskin och en tom flaska spansk brandy för att se saken på det sättet.
– För i själva verket är havet bara en jävla massa upprepningar.
Så är det.
Även jag brukar säga att jag aldrig tröttnar på att titta på havet och att det beror på att ständigt förändras.
– Men det är faktiskt inte sant.
Det är en av de mest spridda illusioner som finns om havet.
Åtminstone om vågorna.

Så här förhåller det sig:Även hos de mest individualistiska vågorna finns en förutsägbarhet. Ett givet mönster, som avmystifierar det ytligt sett egensinniga och föränderliga.
Du kanske inte ser det med blotta ögat, men jag ser det för att jag vet att det är matematiskt bevisat: Fram till en given punkt växer en våg, vilken våg som helst, men när vågen blir sjundedelen så hög som avståndet till nästa våg bryts den över sitt eget krön. Det i sin tur beror på att vattenpartiklarnas acceleration är så hög att tätheten inte kan bibehållas och vågtoppen bryts.

Jag beklagar om jag avlivar en kär myt men så här är det:
– Vågorna ger intryck av att vara individualister, men de rör sig framåt i flock och kopierar äldre vågor så förutsägbart att det ryms i den matematiska formeln: 

Formeln utgår från vågens längd (L) och höjd (H) mätt i fot, periodiciteten (T) i sekunder och hastighet (C) i fot per sekund och ekvationen betyder på begriplig svenska: En våg, vilken våg som helst här utanför udden, rör sig framåt med en hastighet som är drygt två gånger roten ur vågens längd.
– Avtändande, eller hur?
Men sant.
Det vet jag för det har jag läst i K. Adlard Coles faktaspäckade Hårt väder till havs (Norstedt 1989, sidan 280 ff.) som jag lånat av Björn Rosengren och aldrig tänker lämna igen eftersom han sålt herrgården i Nora i vars bokhylla jag hittade den under en frivillig karantän från verkligheten.

Den spanske författaren Luis Giuseppe Cervantes, en sneseglande romanfigur jag lärde känna på Mallorca för ett antal år sedan, är kanske den som bäst beskrivit skillnaden mellan havet och vågorna i en av sina dialoger:
– Och ändå tröttnar du aldrig på att sitta och titta på havet?
– Havet tröttnar jag aldrig på. Det är vågorna jag tappat intresse för.
– Förlåt, nu förstår jag inte?
Tänk efter, vad ser du när du betraktar havet? Ser du vågorna? Eller ser du havet.
– Jag ser det jag ser, vatten i vatten.
– Det är en synvilla. Ett delar sig i två och det är skillnaden som är intressant. Vågorna och havet består av samma vatten, men de har olika karaktär.
– Du menar att Hemingway har rätt om El Mar och La Mar?
– Om jag var naturlyriker som Woolf och Hemingway skulle jag säga att det inte handlar om kön utan om ålder. Vågorna är som unga människor, minnen och kärlek. De går upp i varandra, bryter ihop vid minsta motgång och återuppstår var för sig.


Unga lever i nuet, sägs det. Men det är en myt, menar Cervantes: De unga lever för framtiden och det är samma sak med vågorna. Vågorna är oförmögna till stillastående. Liksom hajen dör vågen om den inte får röra sig framåt. Dör gör de likafullt. Påverkade av den ena eller den andra vinden kastar sig vågorna framåt för att timmar, dagar eller veckor eller många år senare nå den efterlängtade stranden där de dör.
Det är vågorna som gör att havet bara ser ut som en jävla massa upprepningar.
De föds och dör i ständig rörelse.
Det är det som är skillnaden.”

Alltså. Medan vågorna rör sig framåt i meter per sekund rör sig havet vertikalt i en loj elliptisk rörelse och förblir där det är. ”Vi upplever att vågen färdas över vattnet, men vattnet följer inte med vågen, som man skulle kunna tro”, skriver Per Molander i Allt är vågor, Virginia Woolf och den moderna fysiken (Weyler, 2016). ”I själva verket rör sig vattenpartiklarna i cirkelrörelser, störst närmast vattenytan och därefter i allt mindre rörelser ju närmare botten man kommer.”

Eller som Cervantes formulerar det: ”Havet bryter inte upp, havet förblir där det är.
Havet lever i nuet.
– Precis som äldre lever mer i nuet än de gjorde som unga?
– Rätt! Havet nöjer sig med att vara där det är.”

PS: Okej, jag förstår vad du tänker – att havet är som en gubbe på en udde. Att jag går runt på min udde men förblir där jag är. Även jag rör mig vertikalt i en loj elliptisk rörelse och är inte på väg någonstans.

Foto: Bengt Uggla. Finns en anledning varför en äldre man bugar mig för havet.Fast om sanningen ska fram hälsar jag på Tommy Ekholm som passerar.

Hon: ja jäkla vind säger jag! Igår blåste mitt stora citronträd omkull, dessutom över det lilla Limone Rosso-trädet. Måste varit en rejäl byvind för det är tungt. Fyra stora citroner och en gren gick av. Hoppas de mognar i skålen där de ligger tillsammans med den lilla köpta. De har ändå antydan till gult i skalet. Behöver dem till ny Limoncello, har bara en bottenskyla kvar nu.

Snyft!!

Snyft 2: mormors lilla solstråle åker imorgon bitti. Nu går färden till den andra mormodern på Gotland. Men tomt i grannhuset blir det inte, två nya barnbarn med kompis, plus föräldrar, avlöser nuvarande barnfamilj imorgon eftermiddag. De här barnbarnen är modell större. Få se om de är lika glada vid middagsdags som den här lilla:

Sista kvällen med Alice, för den här gången.

Publicerat av

En reaktion till “Fredag: Det är skillnad på havet och vågorna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s