Påskdagen: äntligen ordning och reda, både inne och ute…

(Uppdaterad 21:58)

Hon: igår gick dagen till vänner och god mat, ja kiosken öppnade ju sin restaurang för säsongen. Vad vi längtat. Så gott!!! Vi åt så vi storknade. Japp, vi stapplade hem och somnade direkt. En på soffan, en framför tv:n i sovrummet. Klockan var strax efter 17…

Så idag full fart igen bland plantorna i växthusen. Tog också äntligen tag i växthus 1 och städade upp bland bråten vi ställt in där i vinter, putsade av fönstren, samt dammsög upp all jord som jag spillt när jag planterat om därinne nu i vår.

Satte också upp de rentvättade gardinerna så jag kan sätta ut plantor utan att bladen bränns av solen. Imorgon får de första flytta ut. Frostnätterna verkar vara över, i alla fall så långt prognosen sträcker sig…

Och nu vill jag ju inte jorda ner därinne igen, så bara ut och städa och plocka iordning bland krukor och blompinnar runt och på mitt planteringsbord ute.

Lika skönt som det är när det är tillräckligt varmt för att stå i växthuset och plantera istället för inne på diskbänken, lika skönt är det när jag kan flytta ut på riktigt och kan jorda ner hur mycket som helst utan att det gör ett jota.

Och nu är det dags. Planteringsbordet är städat och jordsäcken på plats. Hoppas nu bara värmen och det fina vädret fortsätter.

Och första humlan hittade in i växthus 2, hurra! Ja idag kunde dörren stå helt öppen, det var ändå 20 grader därinne. Närmre +30 innan jag öppnade den…

Han: Hon står där med båda träskorna i jorden, vacker och med en rynka i pannan över allt som hon måste göra. Jag ser ut över havet, ständigt detta hav. De senaste 60 månvarven har jag tittat ut över detta hav morgon, lunch, vid eftermiddagsdrinken och varje gång jag pinkat i lä och vid fullmåne.
I princip varje dag funderar jag över att jag borde skriva något om detta hav som tillsammans med himlen är den största levande varelsen här på udden.
– Ständigt detsamma, ständigt föränderlig.

Men hur beskriver man detta samma och ständigt föränderliga? Även duktiga författare har problem. Jag blev misstänksam redan första gången jag läste vad Virginia Woolf skrev om havet: ”Solen hade ännu inte gått upp. Det var omöjligt att skilja mellan himmel och hav, utom att havet låg i små veck, som ett skrynkligt lakan” (”The Wave” , 1931. I svensk översättning på Albert Bonniers förlag, 1980).
– Det saknas någonting där, eller hur?.
Möjligen någonting som Woolf blev på det klara med först när hon sjönk genom det kalla vattnet vid Southeast, med en sten stor som ett grishuvud under kappan.
– Hur då skrynkligt lakan?

Havet har inget minne. Havet är vatten i vatten och ingenting påminner om en säng som någon älskad i all hast lämnat obäddad.  
– Eller så gör den det?
Budskapet ligger i mottagarens öga. Den norske journalisten Morten Strøksnes har skrivit den kanske märkvärdigaste boken av havet (Havsboken).
Han skriver som det är: Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det har är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar…

Möjligen gör Strøksnes en dygd av en nödvändighet. Insikten om att det är så jäkla svårt att beskriva det ständigt föränderliga och samtidigt oföränderliga havet och vad som göms i det. Bara för att beskriva ett enda plankton är komplicerat: ”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ”…etc etc (inklusive dammsugare och reservoarpennor).

Nu kan vi ju hävda att författare gör det svårt för sig. Hittade detta citat i ett dammigt skyltfönster i Gamla stan förra helgen:

Eftersom det är påskdag nöjer jag mig med att konstatera att där ute är havet och det är bleke och det är svårt att skilja på havet och vågorna.
– Men det är en annan historia.

Hon: och som av en händelse filmade jag havet i förmiddags kom jag just på. Just för att det var alldeles lugnt, och tyst, förutom kuttret av häckande fåglar ute på Fimpan och Svarta grund. Så höj ljudet och lyssna: