Påskafton: … men det går lika bra med en gransångare

Det går lika bra med en sångare.

Han: En gång i förr-i-tiden-tiden debatterade jag fartens betydelse för vår tid i allmänhet och mediedramturgin i synnerhet med författarinnan Merete Mazzarella och Lasse Åberg. Lasse kallade sig för ”retrogardist” och hade bildat föreningen ”Nödbromsarna”.
Föreningen var ”teknikavvaktande”, såg internet som ”världens största avloppsrör” och enligt en dagboksanteckning hävdade Lasse att det var bättre förr ”när tiden inte gick så förbannat fort och väckarklockan var mekanisk och därför inte blinkade efter elavbrott”.

Lasse Åberg vann naturligtvis skrattarna på sin sida. Även jag fnittrade gott åt hans historia om att småbönderna i norra Jämtland grät över Karl XII:s död.
– Det vill säga; de grinade ett år senare när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden.
Min replik drunknade i skattsalvorna, men finns trots allt kvar på papper:
– Lasse, möjligen beror det på att jag bott där uppe i Blåsjön som jag gillar att tiden går fortare nu för tiden. Det gör nämligen att världen blir bättre och bättre snabbare.

Jag hade en … fågel i handen.

Jag gillar farten. Fort men fel har det förstås ofta blivit. Som när jag häromdagen lotsades vara Carl von Linnés lärjunge och artsatte en grönfink som jag hade i handen efter att den flugit in vårt panoramafönster.
– Pang!
Det var dumt gjort, för det var ingen grönfink. Det var en sångare av nåt slag, förmodligen en gransångare. Vilket jag blev upplyst om på Facebook inom 60 minuter efter min dubiösa publicering. Av de 67 snälla vänner som lyckönskade oss på vår bröllopsdag (på fel dag, enligt min mening) var Gunnar Eriksson den ende som fokuserade på väsentligheter: Han valde att uppmärksamma mig på min okunskap.
– Kan bero på att vi känt varandra länge och att jag ofta haft fel.

Jag har ofta fel och teknikutvecklingen har gjort att jag insett denna mina dumheter snabbare. Som alltså detta med skillnaden mellan finkar och sångare. 
Även om de både har hjärnor stora som ärtor måste minst en av dem ha blivit mycket förolämpad av min nonchalans.
– De är ju inte ens lika! 
”Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält” (Bonnier Fakta) ger denna pedagogiska bild av skillnaderna mellan de arterna:

Grönfinken ser ju inte alls ut ……
… som en grönsångare. Inte ens som en lövsångare!

Nu vet du det också. Däremot är det svårare att skilja en gransångare från en lövsångare, vilket Gunnar påpekar. Men gransångare har svarta ben och längre svart näbb, oftast. Dessutom ger gransågaren ett smutsigare blekgult intryck men den viftar lika gärna på stjärten som sin kusin.

Ännu ett vårtecken: Vi är här nu! Idag firade vi inte våren med en traditionell påskmiddag hos Jinjun med fru i Kiosken som öppnar i helgen. Alltid lika gott att ses igen!

Publicerat av

2 reaktioner till “Påskafton: … men det går lika bra med en gransångare

  1. […] antal återvändare – Ensamma hägern, sädesärlan, citronfjärilen, den grälsjuka fisktärnan, gransångaren och lövsångaren har vårt svanpar börja testa var årets kull bör födas – om föräldrarna […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s