1 Maj: Firar vi arbetet och rätten till lättja?

Han: 1 Maj och Arbetets Högtidsdag! Äntligen! För två år sedan marscherade jag runt udden med det då självklara kravet:
– Ropen skalla/ vedkap åt alla!
På mitt plakat förra året stod det med stora bokstäver: Arbete åt alla – andra!
Åtminstone hade jag tänkt göra ett sånt plakat.
Ty äntligen kunde jag med heder och samvete ansluta mig till den arbetslinje alla partier omhuldar ( = få andra att jobba för deras pensioner).
Min poäng:
– Sedan dess har jag avstått från min rätt till arbete.

Ett år har gått.

Och det känns bra. Nu räcker det att jag går runt med skruvdragaren några timmar för att inse att arbete inte är en rättighet, som det hävdas i 1maj-talen.
– Arbete är i första hand en skyldighet.
En skyldighet som i den demokratiska välfärdsstaten bör fördelas efter förmåga och inte efter börd som i det gamla klassamhället. Men inte heller efter olust inför arbete, vilket till nyligen frodades i det post-folkhemska bidragssamhället.

Tänk efter: I Sverige infördes 8 timmars arbetsdag år 1919 och 40-timmars veckan infördes år 1971 och sju år senare fick vi fem veckors semester.
– De senaste 50 åren har inget gjorts för att förkorta arbetsdagen – snarare tvärtom. Trots att den enorma tekniska utvecklingen minskat behovet av mänsklig arbetskraft så är kortare arbetstid en politiskt död fråga.
Varför är det så?
Därför att politiker, kapitalister, fackföreningsledare, ekonomer, filosofer, präster, journalister och socionomer under århundraden har lyckats lura oss alla att arbetet är en rättighet och inte i första hand en skyldighet.

På Arbetets Högtidsdag borde någon säga sanningen om arbetet! Av naturliga skäl nöjer jag mig med en tyst enmansdemonstration där jag muttrar att Kalle Marx svärson Paul Lafargue hade mer rätt än gubben om arbetslinjen.
Nästa 1 Maj hoppar jag att Magdalena Andersson eller någon annan av talarna högt ur Lafargues utmärkta lilla manifest Rätten till Lättja.
– Läs själv och begrunda!

Nästa år borde jag egentligen hålla tal på demonstrationen här på udden.
– Om det inte krävde en sån arbetsinsats.
Och jag har ju avstått denna min rätt.

Första gurkan i växthuset…

Hon: på 1:a maj jobbar man! Börjar med att plantera om den först satta gurkan. Satte bara några frön tidigt eftersom de brukar bli för stora innan de går att sätta ut annars. Och dessutom får de lätt trips inomhus. För torr luft och för trångt mellan plantorna.

…med blomma på väg att slå ut

Så därför fick den enda som överlevt (vattnade ihjäl några…) ny kruka, med lilla krukan kvar för att skydda stjälken från vatten (botten bortklippt), flytta ut i växthus 1. Hoppas natten blir varm…

Första squashen fick också ny kruka och respass ut i växthuset!

Fick några rosmarinfröer av en kompis för några veckor sedan. Aldrig satt det förut, bara köpt plantor och satt ut. Men de har kommit upp fint. Åtta stycken små plantor. Dags att skola om till varsin kruka.

Och så var det dags att ta tag i badviken. Så mycket tång har kommit in och verkar inte flyta ut trots frånlandsvind. Kör ett par timmars styrketräning…

Pust!

Sommaren är här! I alla fall har första maskrosorna tittat upp, hurra! Jag tycker de har en väldig sommarkänsla med sig från barndomen.

Ps. Och så en liten film från växthus 1:

Han, igen: Apropå dagens predikan om arbete. I helgen hördes lövsångare för första gången i vår.
Utseendemässigt är lövsångaren mycket lik de nära släktingarna gransångare (som återkom till udden i påskas) och grönsångare.
Men sången skiljer sig åt.
– För lövsångarens del handlar det om en mjuk, litet vemodigt klingande strof med fallande melodilinje som slutar i moll, säger Isman som är en av mina tålmodiga biologilärare.

Lövsångaren är den vanligaste av alla småfåglar i Sverige. Den slår tvåan bofink främst genom sitt ännu större utbredningsområde, lövsångaren finns ända upp i fjällens videmarker, på gränsen till kalfjället. Det är inte bara jag som har svårt att skilja på lövsångare, gransångare och grönsångare. Man får titta på detaljer som benfärg och ögonbrynsstreck – om man alls får syn på dem.

Just hemkommen från vintersemester i Afrika.

Den lilla brungrågröna lövsångaren uppehåller sig mestadels inne i lövverket där den skyttlar omkring på jakt efter insekter. Den brukar hålla till i snåret bakom Margaretas stuga och det var där jag hittade den här lilla sångaren.
Den har förmodligen flugit in i en glasruta i motljus. Vilket osökt illustrerar min predikan om arbetet ovan.
Lövsångaren är en långflyttare och merparten övervintrar söder om Sahara. 
– Våra mätningar visar att de flyttar 1300 mil, men vi har inte kunnat mäta hela sträckan eftersom batterierna i loggarna tog slut. Jag gissar att de flyttar ytterligare minst 100 mil till sydöstra Afrika, säger Susanne Åkesson, professor vid biologiska institutionen på Lunds universitet.

Hann inte njuta av allt arbete.

Resultaten visar att lövsångaren är världsmästare i sin viktklass bland fåglar med en matchvikt under tio gram. Och för att knyta ihop dagens blogg:
– Efter att under några veckor jobbat hårt på att ta sig hela vägen tillbaka från Afrika flyger alltså den här lilla krabaten ihjäl sig på Arbetets Högtidsdag.

Publicerat av

En reaktion till “1 Maj: Firar vi arbetet och rätten till lättja?

  1. Det är bara slit och släp, och ingen rast och ro.
    ¡Para más descanso y tranquilidad!
    /Vilande ordf Lafargistpartiet

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s