Söndag: Även Utanför udden flyter världens hav ihop

(Uppdaterad 14:12, 13:32, 13:10, 12:31)

Han: I en dryg vecka har hon legat och hukat bakom Fimpan. Mitt i farleden. Hon heter North Carrier. Det vet vi liksom alla andra kring udden som följer Eniro på Sjön och utmärkta Marine Traffic: ”Deck Cargo Ship NORTH CARRIER is currently located at BALTIC – Baltic Sea at position 56° 21′ 45.18″ N, 16° 6′ 52.344″ E as reported by MarineTraffic Terrestrial Automatic Identification System on 2021-08-18 14:09 UTC. The wind in this area at that time blows from Southwest direction at force 5 Beaufort.”

Vi vet att hon kommer från Stockholm, har lossat i Kalmar och nu väntar på någon eller något utanför vår udde. Vi spinner förstås historier. Läser om spökskepp och börjar skriva på en thriller. Och då! Plötsligt ser vi henne en distansminut söder om Fimpan.
– Hon har gett sig av lika oväntat som hon kom in i vår lilla värld.

Vid det laget har jag försjunkit i en annan historia: Han växte upp i en liten håla som heter Pinsk, som då låg i Polen men som legat lite här och var. Fram till år 1318 eller 1320 hade Pinsk tillhört Litauen men 1521 blev en del av det förenade Polen-Litauen för att år 1793 införlivas i Kejsardömet Ryssland.
– Bara för att mitt under första världskriget, år 1917, åter hamna i Polen.
Staden intogs under andra världskriget av den nazityska armén, befriades år 1944 av Röda armén och med krigets logik tillföll Sovjetunion i fredsuppgörelsen efter andra världskriget och nu ligger i Belarus som före 1991 hette Vitryssland och var en del av Sovjetunionen.

I denna bortglömda provinsby mitt i ingenstans växte alltså en av världens bästa utrikeskorrespondenter upp. Han hette Ryszard Kapuscinski (1932–2007). Han hade världen som sin arbetsplats och hävdade att det var i denna avkrok han grundlade sitt internationella perspektiv på omvärlden.
Kapuscinskis argument:
­– Genom Pinsk går floden Pinas som via Njemens, Wisłas och Dneprs flodsystem som gjorde att han i tanken kunde nå ut till världens alla hav.
I Kapuscinskis huvud var det med andra ganska givet att han skulle bli världsreporter.

Och Kapuscinski är ensam om denna resa. Bland kända Pinskbor räknas även Simon Kuznets (1901–1985), ekonomipristagare till Alfred Nobels minne 1971 och Israels förste president Chaim Weizmann (1874–1952). Även Golda Meir (1898–1978), som blev Israels första kvinnliga premiärminister hade rötter i Pinsk, liksom den polsk-amerikansk författarinnan Anzia Yezierska som skrev Hungry Hearts om fattiga invandrare i New York’s Lower East Side och blev en berömd manusförfattare i Hollywood.

Något som tål att tänka på när man en söndag i augusti 2021 sitter och glor efter ett fartyg som försvinner över vatten som någon gång runnit genom en så märkvärdig håla där bortom horisonten.

Apropå världsresenärer läser jag i tidningen att vår egen legendariske världsreporter Staffan Heimerson övervägde att dra ner till krigets Afghanistan när talibanerna intog Kabul.
Det berättar han i mediepodden ”Läggut!”.
– Jag tänkte ett ögonblick: ”ska jag göra det?”.
Världsreportern, uppvuxen i en håla som heter Ängelholm, säger att han sedan tittade i kalendern och insåg att han fyller 86 nästa gång …

Är någon av oss som känner Staffan Heimerson förvånad? Nej, men kanske räcker det numera att titta i tv (Muren) och bli guidad ut i den stora världen. Ingen kan världen som den mannen. Noterar dock att nästa gång världsreportern passerar här förbi ska vi ta med honom till Ölands norra udde och fyren Långe Erik – inte Långe Jan som den gode Staffan fick för sig i ett av programmen när Muren föll.
– Du är förlåten, till och med av fyrmästarens dotterdotter.

PS: Just i denna stund när jag hade tänkt resa mig och uträtta något storslaget meddelar Stefan Löfven att han avgår efter tio år.
Vad säger man?
– Löfven är en ödmjuk man. Och han har anledning till det.
Och mer?
– Grattis pöjk. Du har fattat att politik är ett förtroendeuppdrag, inte ett jobb som politiska broilers föds in och pensionerar sig i.
(Vilket vid närmare eftertanke också är vad Stefan Löfven själv konstaterade under en middag veckan innan han tackade ja till uppdraget. Hur det kom sig att hur den dåvarande Metallordföranden hamnade vid vårt bord på Idrottsgalan år 2012 minns jag inte – ibland är Stockholm mindre än Bergkvara – men trevligt hade vi. Särskilt fru Löfven tyckte jag om. Tiden går fort: Googlar jag finner jag att galan hölls den 16 januari och redan då spekulerades det om att han skulle få ett nytt uppdrag. Den 25 jan tackade Löfven ja till att bli partiordförande.)

Hon: känns som om sommaren kom tillbaka igen, ljuvlig dag helt enkelt. Frukost ute förstås, läser DN på paddan eftersom de inte har söndagsutdelning härnere, och blir mer och mer nedstämd. Vad har hänt med Sverige och medmänskligheten egentligen… till och med Norge har tagit hem all personal på sin ambassad nu, både norrmän och afganer. Med flera plan. Sverige lägger locket på!

Läser först Wolodarski på ledarsidan, bra! DN vågar ta ställning, inte regeringen, de kan ju förlora röster till SD… Och så läser jag Björn Wimans krönika i kulturdelen, han drar liknelsen med en av Selma Lagerlöfs sagor. Läs!!

Hon: tydligen har Sverige återfått medkänslan efter förmiddagens kritik, det är jag glad för! Och dagen har varit underbar, och fortfarande är. Nu är klockan sex och jag väntar på att Han ska servera middagen (ja jag ”överlät” söndagsmiddagen på honom. Det blir entrecôte med ugnsstekt potatis) i kvällssolen på Chateau Margaretas altan.