Bröllopsdag: Som att ha semester hela veckan

Fyrmästare Krall med fru och barnen Tyra, Sten, Harald och Greta. Bilden togs år 1912 innan min svärmor och sladdis Anna-Britta var född.

Han: Idag är det vår fjortonde bröllopsdag. Tiden går fort när man roligt. Säger man. Men det är inte sant. Ofta går tiden som mest sakta när vi har som roligast. Det visar den vetenskapliga forskningen och det finns en intressant förklaring som har med ålder att göra.
– Även med platsen, faktiskt. Ty även rummet har betydelse för tidsuppfattningen. Inte i den betydelse som bevisas i Einsteins särskilda Relativitetsteori utan i hur rummets begränsning påverkar den tid vår hjärna behöver för att bearbeta våra intryck. 

Ett exempel: Som hon berättade härom dan var hennes morfar, Andreas Pettersson Krall (1876-1937), fyrmästare på Långe Erik vid Ölands norra udde. När han kom till den lilla ön utanför ön år 1904 var han landets yngste fyrmästare.
När han dog på sin post hade han varit fyrmästare i 33 år. Då hade han och hustrun Franciska Emilia uppfostrat sex barn. Enligt den yngsta dottern, Anna-Britta var Andreas mycket kär i sin fru under hela sitt äktenskapet.
– Så kär att han, enligt Anna-Britta, tyckte att ”den där sista ungen var lite onödig” eftersom hans fru fick mindre tid över för honom.
– Typiskt män, fnyser dottern till en dotter som nu är absorberad av sina chili- och tomatplantor och dessutom har två katter att tänka på.
– Kom lilla gubben och kela lite, säger hon och både hankatten och hans husse vet vem hon menar.
Nå, det ger egentid för tigerhjärtan, som det så vackert heter nu för tiden. Tid till eftertanke. Dagens predikotext handlar alltså om tiden.

Ungefär så här: En sak verkar ha varit heligt på fyren. Varje kväll promenerade fyrmästaren med sin fru runt den lilla ön där fyren anlagts år 1845. Stigen kallas fortfarande för Kärleksstigen och tar max tio att gå i maklig takt. Kanske det dubbla om man är ett förälskat par med en stor barnaskara hemma i fyrmästarstugan. Oavsett tidsåtgången bör Andreas och hans Emilia gått sin kärleksstig i storleksordningen tolvtusen gånger.
12 000 gånger!

Kort sagt: Ett uppslag till en episk kärleksroman. Men det är inte det jag tänker på denna vår bröllopsdag. Jag tänker:
– Tyckte Andreas att tiden gick fortare ju äldre han blev?
Hans ö, som man först på 1960-talet byggde en bro till, är inte större än vår udde.
– Betydde det begränsade rummet att tiden gick snabbare där på fyren än för människorna som bodde på fastlandet eller till och med snabbare än för småbönderna på Öland?

Så här tänker jag: Tiden går fortare ju äldre vi blir. Och jag vet varför, ty jag har haft anledning att grubbla en tid på den saken. I ett brev till Mats Ekdahl, skickat den 11 oktober 2019, har jag till och med skrivit: Minnesforskarna säger att hjärnan inte är en enkel databas. Inte heller bara intellekt, vilket är anledningen till att minnen inte lagras som objektiva och oföränderliga data. Tvärtom, minnen inkluderar fantasi, känslor och påverkas av hjärnans egen organisation av den information den lagrat.
Framförallt måste hjärnan ta in information och sortera den i en begriplig ordning för att vi ska kunna uppfatta något alls av skeendet och tiden.
Det var svårare när vi var unga. Det är inte så att det per definition händer mer i unga människors liv (vi som växte upp i hålor som Blåsjöfallet, Gäddede och Strömsund vet att det inte var så). Däremot var världen per definition ny för oss. De flesta intryck vi hade av världen var nya, vilket i sin tur berodde på att vi gärna utsatte oss för ständigt nya upplevelser och således försatte oss i situationer vi inte försatt oss i tidigare – vilket krävde förhållandevis stora insatser från våra unga hjärnor att sortera, värdera och skapa en begriplig världsbild.
– Det tog tid.

Och det är poängen i min populärvetenskapliga utläggning: Det vill säga det tog relativt sett mer tid för hjärnan att bearbeta en upplevelse jämfört med den tid själva upplevelsen krävde, vilket i sin tur gjorde att tiden verkade gå långsammare eftersom vi inte hann med så mycket.
– Vi behöver bara påminna oss våra första taffliga sexupplevelser för att förstå distinktionen.

Det är alltså det som är förklaringen till att vi äldre tycker att tiden går fortare.Förvisso händer det en massa saker som förvirrar även äldre hjärnor (digitaliseringen, Trump, klimatförändringarna etc). Men att bli äldre innebär totalt sett är de flesta intryck vi får varje dag redan är definierade, sorterade och inordnade i vår världsbild.
– Been there, done that.
En seniorsajt formulerar det så här: ”Genom att leva i samma mönster och göra samma saker varje dag lär vi våra hjärnor att enkelt bearbeta informationen och många av de intryck vi får i vår vardag är redan intagna, processade och enkla att förstå för oss… Därför känns det som att tiden går snabbare när du är äldre.”

Om forskarna har rätt minns vi våra barndomsdagar som mycket längre, men att tiden började gå allt fortare under tonåren för att sedan accelerera under medelåldern och gå alldeles för fort i 60-årsåldern. Självklart vet jag att tiden objektivt sett går lika fort nu som när jag var åtta, tjugo, fyrtio år eller 70+ och oavsett om jag bott i Blåsjöfallet, Uppsala, på Mallorca eller här på udden. Men min tid går fortare och orsaken till denna mentala förändring är enligt en artikel i Scientific American (”Why Does Time Seem to Speed Up with Age?”) att vår hjärna enbart avkodar nya upplevelser in i minnet och att vårt återblickande omdöme av tiden baseras på hur många nya minnen vi skapar över en bestämd period.

Den första gången vi upplever någonting trevligt, behöver hjärnan mer tid att bearbeta denna upplevelse och därför uppfattar vi den som om den varade längre.Detta är förklaringen till att jag t ex minns vår första vecka i Serengati och Lake Manyara nyåret 2018 som mycket längre än en lika lång vecka bakom datorn i mitt bibliotek på Åsögatan år 2019. Psykologen och BBC-kolumnisten Claudia Hammond har döpt denna paradox till ”the holiday paradox”. Det är semesterparadoxen som gör att saker vi redan upplevt många gånger tenderar att ta mindre och mindre tid i anspråk – trots att upplevelsen i sig varar exakt lika länge.
– Ja, nu vet vi det också, konstaterar jag i mitt brev till Mats Ekdahl: Vad jag menar är att jag skulle ha besvarat ditt brev för länge sedan om inte tiden gått så fort nu för tiden…

Långrandigt och förmodligen inte den bästa ursäkten varför jag väntat tio månader med att besvara ett tankeväckande brev från en redaktör och författare jag känt länge och alltid respekterat.
Men sådan är min tid.
– Vart jag vill komma?
På denna vår fjortonde bröllopsdag ligger jag i sängen och betraktar henne. Tänker att vår tid både har gått fort – och långsamt. Undrar: Tänkte även fyrmästare Andreas Pettersson Krall så när han tog sin fru Emilia i handen den tolvtusende gången för att be henne följa med på ännu en kvällspromenad längs deras Kärleksstig.
– Kära Emilia, kändes det inte som våra promenader var längre när vi var unga?
Eller tänkte han tvärtom?

Andreas blev bara 61 år. Om han de sista åren tänkte tillbaka på alla deras promenader måste han rimligtvis minnas de första som mycket längre än dem de upplevde tillsammans när de var 40 och avsevärt längre än den sista de fick tillsammans. Om nu forskarna har rätt. Eller så upplevde han ständigt nya saker i hennes sällskap och att det därför kändes som om tiden stått stilla.
– Som jag just nu tänker att den gjort.
Någon har sagt att kärlek är att göra saker om och om igen och ändå veta att det är en gång för lite.
Tål att tänka på en dag som denna.

PS: Som alla eventuella läsare förstår har hon för länge sedan tröttnat på att jag ska bli klar med denna kärleksförklaring. Katterna sover, men plantorna behöver henne.
Nu handlar det om de små späda jordgubbsplantorna.
De behöver ju också lite kärlek.

Undrar vad jordgubbsplantor har för tidsuppfattning?

Hon: ja alldeles för långt för att jag ska hinna läsa ordentligt och svara kärleksfullt på detta just nu Peppe, det får bli efter jag planterat om jordgubbarna 😉

Finns nog en del faktafel och egna tolkningar i storyn om morfar och mormor, men att morfar, som (också) hette Amatus och kallades för Matte av mormor, var väldigt kär i mormor är helt riktigt. Också att de gick fyrstigen var kväll.

Och på tal om smeknamn så kallade morfar min mormor Meli, och därför kallas nu även hennes dotterdotters dotter detsamma.

Publicerat av

4 reaktioner till “Bröllopsdag: Som att ha semester hela veckan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s