Måndag: Om möss, människor och flyttfåglar

(Uppdaterad 18:50)

Han: Ett hösttecken är att det börjar springas i väggarna igen. Husmusen har flyttat in igen. Det väcker frågor:
– Var håller katterna hus egentligen?
Och inte minst frågan:
– Varför finns det inte kattmat som smakar mus?

Frågan ställde jag tidigare i höst här på bloggen. Jag var uppriktigt förvånat.Katten domesticerades en gång i tiden just för sin förmåga att jaga möss. Att livsmedelsindustrin först efter 3000 år kommer på att katter kanske gillar smaken av mus säger nåt om den mänskliga hjärnans begränsning.
För nyheten för dagen var att en kattmattillverkare forskar på att ta fram mat som smakar mus. Märkligt, eller hur?
Det finns vegomat och glutenfri kost, men det som i 3000 år varit kattens naturliga föda forskar nu experterna på om det möjligen kan vara något katten vill äta!

Men idag läser jag att vetenskapen gått framåt med stormsteg. Plötsligt poppar det upp reklam på skärmen för något som heter ”Harmless Hunt Mouse Cookies for Cats”.
Äntligen!
– Äntligen inte.
Det visar sig att industrin inte kommit på att man kan sälja mosad mus som man säljer mosade koöron eller dito tonfisk – det enda som duger åt våra katter.
– I gelé.

Nej, av det finstilta framgår istället att Harmless Hunt Mouse Cookies for Cats är snacks gjorda med kött som odlats från musceller: The snacks are made with meat grown from mouse cells, which are collected from mice in a procedure that Because Animals compares to an ear piercing. “Those mice then ‘live the rest of their natural lives in the safest, most comfortable habitat available to them.”

Du läser rätt, man plockar celler från en mus, odlar materialet till kattmat och sedan ”släpper man ut mössen i den säkraste och mest bekväma miljön”.
­– Tack för det, idiot!
För egen del har jag bett Anticimex komma förbi udden. Och till Ludde och Vilda säger jag:
– Det finns mat att hämta under trossbotten.

Bästa sättet att bli odödlig är att dö ung. Plötsligt gråter alla över Lars Vilks. Även alla de konstmänniskor, politiker och journalister som igår betraktade honom som orörbar.
– Han blev radioaktiv, som Niklas Orrenius skriver i dagens runa. Många i Sverige var fega när det gällde Lars Vilks. Man tystnade fast han egent­ligen var i en fruktansvärd situation och hotades av rörelser som egentligen hotar oss alla, och som allra mest kanske är ett hot mot minoriteter som judar och shiamuslimer.
– Många störde sig så mycket på honom – vilket gick att förstå, han var en provokatör – men man kunde inte se bortom sin egen irritation, menar Orrenius.

För många var Lars Vilks en politisk pajas som målade skäggiga hundar i rondeller. I sina egna ögon var han bara konstnär och konstkritiker.
Jag kände inte Lars Vilks närmare. Men jag undvek honom inte. Han var rolig och bildad. En natt sågs vi på Spybar, där Vilks en kväll var DJ i Zekes bar – en musikinstallation för nattfjärilarna på Stureplan som en gemensam kompis arrangerade vid den tiden.
”Konstigt ställe att vara på? Inte om allt du gör är en del i samma konstprojekt”, skrev jag i en av mina självcentrerade dagsnoteringar (Resumé: Kända män som mött mig, 13 dec 2013).

Att Vilks var konstnär och ingenting annat fattade jag när han visade 29 (+ 3 ovisbara) underfundiga, roliga och välarbetade pastischer på kända målningar.
Det här var vid den tiden när ingen gallerist vågade ställa ut honom. Men en annan gemensam bekant, Henrik Rönnquist, öppnade ett tillfällig popup-galleri på Hornsgatspuckeln där även jag hade en ateljé.

Under vernissagen var det fler Säpovakter än besökare i lokalen. Utanför stod kravallpolis, men inga demonstranter. ”Kanske visar utställningen att Vilks politiska projekt är på väg att inta sin plats i konsthistorien. Och att omvärlden börjar titta på Lars Vilks konst igen”, skriver jag.
Detta efter att Lars Vilks visat fotografen CA Carlsson och mig sin favorittavla. Han tog mig i armen och pekar på en liten målning, sin egen ”förhöjda” version av Anna Palm de Rosas ”Marin”.
Vilks lutar sig fram och kisar med sina egendomligt tjocka glasögon och jag inser att det här är ingen politisk pajas.
– Ser du fältet här upp bakom molnet. På originalet är det en ful, gråmelerad fläck. Som du ser har jag gjort himlen vackert blå. Sånt tycker jag är roligt att hålla på med.

Sånt tyckte Lars Vilks var roligt att hålla på med. Synd att han inte fick hålla på med sånt på gamla dar.

PS: Självklart inser att mina noteringar här och tidigare ingår i Lars Wilks undersökande konstverk. helt okey, nu ingår han i mitt. Oavsett vad han tycker om det jag skriver.

Hon: och jag har fortsatt höststädning av trädgården, mellan regnskurarna då, och med tanke på det evinnerliga regnandet har jag också röjt och gjort plats i växthus 1 för nyplantering. Känns kul, och trots att jag är lite trött på årets säsong är det ändå med viss förväntan jag ser fram emot nästa. Började lite lätt med att sätta plocksallad i en trälåda. Den kommer att få flytta in när det blir kallare. Nu är det varmt, vindstilla och blött…

Och sockerärtor börjar komma upp i landet jag förberett för vitlöken… låg väl några ärtor kvar i jorden sedan i somras. De får vara kvar ett tag, fortsätter det vara varmt kanske det blir nyskördade ärtor till julskinkan 🙂

Men flyttfåglarna ger upp Sverige, det har gått streck efter streck över udden hela dagen. Långa sådana!