Måndag: Helg bland medieskygga borgare, eftertänksamma professorer och allmänt drängiga typer

Han: ”Det är fantastiskt att den här samlingen med dess charmeeerande blandning av bourgeoisi och bönder överlevt i 25 år, hurra hurra!”
Om någon läsare tycker att jag låter som Carl Jan Granqvist så beror det på att det var den belevade livsnjutare, tv-profilen och professorn i matkonst som sa vad alla kände när ett tjugotal grånade riddare (och en ständigt ung Kinna Bellander) samlades i Gamla stans gränder för att fira Den Årliga Kräftskivans 25-årsjubileum.

Om bonddrängarna förr fick stå fadder för den vulgära folkhumorn så fanns de mentalt företrädde i denna illustra samling av medborgare som i offentligen är kända för att uttrycka sig mindre vulgärt. 
Tips: Om du får chansen att sitta ner med Carl Jan kan du be honom berätta historien om sköldpaddan. Eller bjud hem skådespelaren Tomas Bolme om du är rädd för att din födelsedagsfest blir en stel tillställning.
– Kräv att han berättar historien på 2:an spårvagn.
Eller förstör historien om när Jerry Williams kom till Filipstad (enligt andra munviga deltagare var det Ulf Lundell).

Å andra sidan hyllas här även fina traditioner som sabrering. En snobbig lek med sabel som överklassen lånat in från kosacker och/eller Napoleons ystra kavalleri, här demonstrerat med bravur av en nyinvald medlem:

Filmen har jag fått av förre Kalla fakta-redaktören, TV4-direktören med mera, Jan Scherman. Mer kan jag tyvärr inte berätta eftersom det råder medietystnad kring arrangemangen.
– I min yngre medelålder portades jag ett år efter att ha skrivit i skvallertidningen om hur doktor Milton trillade mellan två båtar vid kräftfisket (som av nån anledning skedde efter festen det året).

Vilket osökt ger oss dagens ämne: Under sjuttitalet förekom en integrationsdebatt som resulterade i den nu helt obsoleta datalagen. Idag finns inte integrationsdebatt värd namnet. Den egna integriteten är helt under ordnad önskan att synas. I sociala medier överlämnar man sig själv mer eller mindre totalt. Ingen upplever längre saker i realtid utan alla upplevelser filmas för Facebook och andra medier.
– Målsättningen över alla andra verkar vara att synas.  

Iakttagelsen är inte min. Jag har lånat den från Håkan Ramsins och Stefan Binbach Engqvist diskussionsbok Reflexioner. Boken är i sig en antites till ovanstående tes och finns inte att köpa i bokhandeln.
Boken, 407 sidor reflexioner över vår tid, trycktes bara i 100 numrerade exemplar varav jag hade turen att få det sista under helgens herrmiddag.
– Jo, den typen av tillställningar finns fortfarande i huvudstaden. Även om även den här middagen gick under radarn för selfiegenerationernas ”syns du inte så finns du inte”.

I likhet med kräftskivornas kräftskiva deltog ytterst publika personer (ett antal framgångsrika entreprenörer, 2 vältaliga professorer, en jurist och två luggslitna redaktörer). Till skillnad från kräftskivans drängiga lättsinne var detta en slags senior motståndsficka mot de samhälleliga sönderfallstendenser som Karl Marx fångade i uttrycket ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras” – inklusive de avtryck Marx efterföljare gjort i vår tid.

Mycket givande. Särskilt eftersom jag fick tid till eftertanke vid mitt nya favoritbord på favoritkrogen.
Uteserveringen vid Stureplan är numera en perfekt illustration av selfiegenerationernas önskan se men framför allt bli sedd.
Inser på brottsplatsen att jag blivit för gammal för denna trängtan när Echo erbjuder mig Bord 130 (personalens egen favorit).
Jag har efter tidigare återbesök i huvudstaden noterat att om jag blir återfödd – i sig en pretto förhoppning – så vill jag bli som Tjuren Ferdinand.
– Men med ett krav: skippa korkeken och ge mig ett eget bord på Uteserveringen.
Härmed preciserar jag mitt självgoda krav på återfödelse: Ge mig Bord 130, detta lilla bord i evig skugga bakom en pelare där man ser utan att synas.
– Detta till skillnad från Bord 100 som under många år som stamgäst var mitt inofficiella kontor och scen.

Bord 130 är som gjort för solitär kontemplation efter en slitsam helg bland borgerskap och bondtölpar. Inser hur privilegierad jag när jag får ögonkontakt med en känd, vin & matglad och fortfarande publik författare som haft oturen att få ett bord där man syns mer än man ser.
Under författarens försök att ostörd tömma en enda karaff rödtjut räknar jag till minst 13 personer som alla kommer fram och säger:
– Men tjena Leif GW, kommer du ihåg mig …?

PS: Mitt egentliga uppdrag i Stockholm var att övervara en vigsel i Stadshuset. Det tog fyra (4) minuter. Plus 25 minuter för de obligatoriska bilderna till den unga brudens Instakonto …