Torsdag: Bland tysta män och orerande batikhäxor

Han: Plötsligt hettar det på allvar till i valdebatten. Jag menar här på udden. Igår satte hon ner sin lilla fot med en smäll: ”litar egentligen inte på någon” skrev hon i sin blogg, ”men kommer definitivt att rösta för att försöka förhindra att ett rasistiskt parti kommer i ledande ställning. Annie får min röst, hon är den mest principfasta, enligt mig.”
Punkt, slut.
Hennes man var som vanligt mer försiktig: ”Det finns invånare på udden som kan tänka sig att rösta annorlunda”, pep han i marginalen.

Som vanligt är (en) man bara ett löv som fladdrar i höstvinden. Just igår twittrade högerdebattören Ivar Arpi om manliga vänner som är gifta med vänsterkvinnor: ”Männen självcensurerar sina politiska åsikter & om att de röstar M, KD eller SD. För att rädda äktenskap och familj. Kvinnorna orerar dock alltid högt om sina politiska åsikter.” (3/9)
Stackars Arpi skriver att han känner flera män som inte avslöjar för sina fruar hur de röstar – för att de inte vill riskera äktenskapet! 

”Det är lättare att vara vänster än höger, åtminstone om man ser till hur mycket man känner sig nödgad att självcensurera”, skriver Arpi och menar att hans iakttagelse återspeglar en mer grundläggande förändring: ”Män och kvinnor glider ifrån varandra alltmer i sina politiska sympatier.”
– Kontinentalsocklarna rör sig alltså, marken under oss glider i sär och det är männen som är på väg att ramla över kanten.

Naturligtvis hånas Arpi på våra vanligaste kultursidor. Kristina Lindquist, skribent på borgerliga Dagens Nyheter (som symptamatiskt definierar sig som ”vänsterkvinna”), skriver: ”Jag tvivlar inte en sekund på att kvinnorna i Arpis bekantskapskrets är bra på att hålla låda. Det märkliga är att han tycks betrakta detta som en orättvisa, i stället för ett uttryck för naturliga svenska könsroller. Hon glappar, han tiger – en gammal fin tradition?”

Om man hellre vill tala ”så att vi kulturmarxister förstår” kan man konstatera att frågan handlar om hegemoni, fortsätter Lindquist. ”Det verkar helt enkelt finnas ett socialt pris för att twittra om återvandringståg till Kabul”.
Och lustmordet avslutas med ett snitt från skrevet och uppåt: ”Det är än så länge mer socialt accepterat att vilja höja skatten för miljardärer än att hata invandrare, därför råder husfrid på de tysta högermännens bekostnad. De kan tydligen tänka sig att vara gifta med orerande batikhäxor, men tvivlar själva på att det omvända gäller. Rasism är kanske inte så attraktivt?”

Kul, tycker jag. Särskilt det där med orerande batikhäxor. I övrigt noterar jag att Ivar Arpi inte heller avslöjar vem och vad han ska rösta på.
Men om vi fullföljer de fördomsfulla tankegångarna i dagens betraktelse hamnar vi här:
– Om bara kvinnor röstar på söndag skulle Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i princip få egen majoritet. Om bara män fick rösta skulle Sverigedemokraterna och Moderaterna få majoritet.
Trenden har pågått sedan 80-talet, och klyftan är större än någonsin. Statsvetaren Lena Wängnerud hävdar att det finns en ”mobiliserad könsdimension” där skillnader i utbildning, yrke och familjeansvar ger utslag för vilka partier vi anser bäst företräder våra intressen (DI, 26/8). 

Hon: kvinnor är klokare och mer empatiska helt enkelt. Bryr sig om andra och inte bara sig själva. Men att män var sådana fegisar var ju något nytt. Eller kanske inte förresten, de skäms nog helt enkelt över sin ståndpunkt 😉

På tåget på väg till Stockholm (igen…) och får oönskad direktreklam från självgode ”Ulf”! Bort, bort!!

Han: Saknar dig redan. Min enda invändning mot din inställning är den gälla tonen. Det märks att du läser Dagens Nyheter. Svenskans kulturchef Lisa Irenius gör en intressant iakttagelse om ditt husorgan: ”Kulturchefen Björn Wiman, biträdande kulturchefen Åsa Beckman, litteraturredaktören Malin Ullgren och scenredaktören Johan Hilton har alla skrivit texter med samma budskap: Valrörelsen är förfärlig, demokratin riskerar att gå under, och det beror på SD och de borgerliga partier som vill samarbeta med dem. Flera andra skribenter har gett uttryck för liknande uppfattningar. Alla på DN Kultur verkar tycka samma sak, som om det vore en ledarredaktion dit man rekryteras för att driva en viss linje.
Det är uppenbart att skribenterna är ute efter att rädda demokratin – ”de sista dagarna innan demokratins sabotörer för första gången kan ta över” (Wiman) och innan vi får ”en fascistisk regim på blekingska” (Ullgren). Men är detta rätt sätt?”

Handen på hjärtat: Ulf Kristersson må vara självgod men står vi verkligen inför en fascistisk statskupp om oppositionen vinner valet?
Den som lever får se.
– Men jag tror inte det.
Problemet – eller kanske är det det som är bra med valrörelsen – är enligt min mening att partierna det höga tonläget till trots är ”eniga i stort, blott oeniga i smått” som Herbert Tingsten uttryckte det (när du fortfarande kröp omkring mellan stugorna på udden).
Mitt tips är att oavsett vem som vinner valet blir Sverige i bästa/värsta fall som Norge och Danmark.

PS: Och om ni andra undrar. För egen del tänker jag lägga min röst på Vänsterpartiet eftersom partiet är det enda som har ett konkret förslag på hur de galloperande elpriserna kan jämnas ut i vinter.

Hon: och det var ju också jäkligt fegt eftersom du mörkblå/brun i dina åsikter… eller gör du en pudel?

Han: Det var förmodligen inte Voltaire som formulerade demokratins grundbult, men jag gillar tanken: ”Jag delar inte din åsikt, men jag ska med mitt liv försvara din rätt att hävda den”. Puss.