Onsdag: När den svavelosande retoriken lägger sig

Han: Idag blir det en svavelosande dagsnotering. Vi har nämligen gjort just det: svavlat hennes växthus.
Detta för att ta död på hennes värsta fiender – bladlöss och deras elaka kusiner sköldlössen – och mögel som angripit hennes citronträd nu på höstkanten.

Det är enkelt: Jag tänder en liten eld i en mobil eldstad. När det tagit fyr häller jag upp en deciliter svavelblomma i en begagnad marshallburk och placerar burken i elden.
Snart ser det ut så här och då går jag inte till oss. Röken är inte så bra för stora naturmarodörer heller:

Nu till ett annat explosivt ämne: Det har gått två månader sedan valet och det är inte bara regeringen med SDödtrupp som upptäckt att ibland ”spökar verkligheten”. Vilket gjorde att det bidde en tumme (14 öre) av löftet att bensinpriset skulle sänkas 10 kronor vid pump bara vi röstade på dem.
– Samma förutsägbara verklighet fortsätter spöka för regeringen när det gäller valfläsket om elprisstödet som skulle ha betalats ut 1 november.
– Nu ska det börja betalas ut i februari om inget oförutsägbart händer, enligt energiminister Busch.

Verkligheten verkar spöka även bland regeringens kritiker. Inför valet kampanjade Dagens Nyheters kulturredaktion på den röd-gröna sidan. Svenska dagbladets kulturchef Lisa Irenius gjorde en intressant iakttagelse: ”Kulturchefen Björn Wiman, biträdande kulturchefen Åsa Beckman, litteraturredaktören Malin Ullgren och scenredaktören Johan Hilton har alla skrivit texter med samma budskap: Valrörelsen är förfärlig, demokratin riskerar att gå under, och det beror på SD och de borgerliga partier som vill samarbeta med dem … Det är uppenbart att skribenterna är ute efter att rädda demokratin – ”de sista dagarna innan demokratins sabotörer för första gången kan ta över” (Wiman) och innan vi får ”en fascistisk regim på blekingska” (Ullgren)…”

Som sagt, det har gått två månader och ännu har högern inte hissat fascismens fanor på riksdagshuset. Och demarkationslinjen mellan höger och vänster verkar suddas ut här och var i höstrusket. Snarare är det politikens innehåll som än en gång avgör vem som tar vem. Enligt dagens nyhet samregerar nu Socialdemokraterna och Moderaterna i 52 kommuner – en ökning med över70 procent sen förra valperioden.

Till och med Centerpartiets beröringsskräck mot Sverigedemokraterna falnar när valpropagandan sjunkit undan. I flera kommuner väljer partiets representanter mellan att styra med SD eller att stå vid sidan om makten. I Storfors våndas C-toppen över beslutet.
– Man kan säga att vi och SD sitter i två olika bilar men som åker åt samma håll, säger centerpartisten Håkan Larsson i en nytolkning av den röda linjens politik.

Eftersom DN:s Kulturredaktörer inte uppdaterat sina egna analyser citerar jag den självgoda gubben på udden som två veckor före valet diktade:”Handen på hjärtat: Ulf Kristersson må vara självgod men står vi verkligen inför en fascistisk statskupp om oppositionen vinner valet?
Den som lever får se.
– Men jag tror inte det.
Problemet – eller kanske är det det som är bra med valrörelsen – är enligt min mening att partierna det höga tonläget till trots är ”eniga i stort, blott oeniga i smått” som Herbert Tingsten uttryckte det (när hon fortfarande kröp omkring mellan stugorna på udden).
Mitt tips är att oavsett vem som vinner valet blir Sverige i bästa/värsta fall som Norge och Danmark och Finland.”

Skrev jag då, under valrörelsen. Är det jag är naiv som tycker att den svavelosande stämningen lagts sig redan två månader efter detta ödesmättade val?
– Har du en bättre analys får du gärna berätta för mig, jag brukar ha fel.

Att jag funderar över storpolitiken bortom udden är att jag idag har varit uppe på Torsås vårdcentral för att göra min årliga hälsokontroll.
– Tack för att ni finns, sa jag när rest mig ur den röda stolen och lämnat mitt urinprov.
Och som vanligt när jag sa hej till de andra gubbarna i väntrummet sa jag:
– Jag överlevde! Ännu en dag när jag är glad att få betala skatt!

Hon: Och medan svavlet gör jobbet i växthuset passar jag på att baka pepparkakor. Det brukar vara jättejobbigt eftersom degen enligt mammas recept är såååå svår att få hanterlig. I år prövade jag därför ett recept ur Lantliv:

Läskigt! Blir de verkligen lika goda som mammas? Och speciellt undrande blir jag när degen var så lättbakad … kunde till och med göra supertunna utan att de gick sönder.
– Hrmmm! Det blev dessutom en rejäl hög (så ombak blir det inte…):

Okej, lite buckliga blev de i alla fall, det ska ju synas att de är hembakade! Nu ska de smakas av med lite glögg. Vi har köpta som benchmark. De ligger till vänster i bild:

PS: snart har vi ett litet nytt barnbarn att visa upp som det verkar. Det är förstås dagens mest spännande händelse. Blir det ett november-barn eller ett december-barn?