Han: Och så var de två unga fiskarna som simmade omkring när de råkade möta en gammal fisk som kom simmande från andra hållet. Gamlingen nickar vänligt och säger:
– God morgon pojkar, hur är vattnet åt det hållet?
De två ungfiskarna fortsätter simma en bit innan en av dem sneglar på sin kompis och säger:
– Vad sjutton är vatten?
Kul historia, eller hur? Bakgrunden är inte lika rolig. Historien berättas av den amerikanske författaren David Foster Wallace och för egen del undrar jag om han ens skulle dra på munnen åt sin egen fiskhistoria. Boken, (This Is Water: Some Thoughts, Delivered on a Significant Occasion, about Living a Compassionate Life, 2009) är egentligen är ett installationstal och i det diskuterar författaren hur man som skribent får (oss) människor som vill leva ett bekvämt och välmående medelklassliv samtidigt ska bry oss om hur omvärlden ser ut. "Jag vill skriva saker som både förändrar världar och får levande människor att känna saker", förklarade han för sin redaktör.
Ett inte helt enkel uppdrag som slutade med att Wallace hängde sig hemma i garaget. Hans polare och författarkollega Jonathan Franzen gör en tankeväckande iakttagelse. De sitter i Wallace trädgård och pratar om livet. Båda är deppiga, deprimerade; missnöjda med sitt skrivande. Plötsligt får Franzen, svenskättling och hängiven fågelskådare syn på en kolibri och utropar: – Ser du? Titta då! Men vännen bryr sig inte och efter Wallaces självmord konstaterar Franzen att det finns en viktig skillnad. I sitt mörker vill Wallace inte se att det fortfarande sker små underverk omkring honom: “I understood the difference between his unmanageable misery (hans ohanterliga elände) and my manageable discontents (mitt hanterbara missnöje) to be that I could escape myself in the joy of birds and he could not.” Till skillnad från Wallace kunde Franzen fortfarande uppskatta de små underverken.
Varför jag berättar detta? Därför att när jag vaknade denna regntunga morgon tänkte jag på en film som hon publicerade häromdagen. Hon upptäcker maneter i vår vik blir glad, filmar och skriver en mening:
Du kanske missade hennes dagsnotering? Den publicerades efter min anteckning – en längre dystopisk avhandling (som vanligt) om någonting som jag (som vanligt) två dagar senare glömt att jag skrivit. Förmodligen du också. – Visst, jag hade förstås sett hennes film inför publiceringen, det ingår i vårt redaktörskap. Men det var först i morse, mellan dröm och vaket tillstånd, som jag hör Jonathan Franzens ord i hennes korta blogginlägg: – Ser du? Titta då! Jag tittar och jag ser. Sedan lägger jag mig i soffan att läser allt jag hittar om maneter. Åtminstone om öronmaneter (Aurelia aurita), denna mysiga geleklump som hon med sitt öppna sinne upptäckt hade återkommit till udden. Detta efter många månaders frånvaro. – Kära fru, detta är en fantastisk film som rubbat mina melankoliska cirklar denna disiga söndag.
Och se! Plötsligt upptäcker jag att även småfåglarna återkommit. – Där en rödhake – och här sitter talgoxen och undrar varför det inte finns någon frukost. Du fattar, eller hur? Min insats för att göra världen bättre idag är att åka till Lantmännen (som nu heter nåt som en reklambyrå hittat på) och köpa fågelfrö och talgbollar.
Hon: bra att du inser vad du missar medan du sitter och muttrar framför datorn utan att lyssna på det jag berättar ;).
Har du till exempel sett vilken fin och vindstilla kväll det är? Varmt dessutom, +12 grader!
Annars har dagen gått åt att besöka olika loppisar i jakten på en vedkorg. Hittade vi ingen, dock en fin tvättkorg. Den köpte vi! Och på Lions loppis i Gullabo Stationshus hittade jag dessutom fina hemstickade ullstrumpor. Det behövs nu när vi sparar in på elen och golvvärmen…
Ps. Tack Lotta och Lena för godaste och trevligaste efter-loppisar-fikat i Troxhult. Och tack Kenneth för ytterligare ett par ursköna träskor!
peppekerstin.blog 
Publicerat av