Lördag: Alice, du är bara bäst!!!

Hon: ja jag vet, mycket barnbarn nu, men detta går inte att se sig mätt på. Vilken fantastisk storasyster Essa har! Mormor är så stolt.

För övrigt har dagen ägnats åt köttbullar. Kanske inte ser så mycket ut för världen, men de är stora! Skulle ju göra små i år… det blir som vanligt ungar, max två per person åt gången ;). Gäller även honom!

Han: Hmm, max två … dessutom gråmulet, regn och ännu en dag när det blåser småspik från nordost som gör att +1° känns som -4° enligt SMHI.
– Men vem har sagt att livet ska vara rättvist?
Ja, vem har lovat att det ska vara roligt jämt?
”Många tror att livet, det är när allt går bra”, skriver min bloggkollega och inspiratör på andra sidan sundet, Kulturorganets redaktionschef Allan von Kompost: ”Den människa som alltid ska vara positiv och ständigt negligerar livets mörka sidor tråkar ut mig. Hon framstår som oförlåtligt naiv. För denna min åsikt har jag fått mycket skit, vilket bara stärkt min uppfattning att en levande, sann och djup människa måste kunna och våga anamma alla känslolägen för att leva ett rikt och nyanserat liv.”

Jag har haft anledning att tänka i samma banor. Förutom två skilsmässor och den den vanliga dosen av förlust av vänner, föräldrar (och en lillasyster som drunkade i Jormsjön när jag var 9, var jag en gång i förr-i-tiden-tiden kurator på en cancerklinik.
På senare tid har en vän inåt viken drabbats av cancer.
Han brukar vara den där som alltid säger att ”det ordnar sig” – en optimismens Sven Duva som står där bredbent och beslutsam att inte släppa någon jävla gnällspik över bron.
När jag vevade ner bilrutan böjde han sig fram och sa
– Nu Peppe har det hänt tråkigheter här.

När han berättat färdig var vi båda tårögda. Jag behövde inte fråga om han var ledsen.
– Ja, när jag berättar om det för dig nu blir jag ledsen, men man kan ju inte gå omkring och vara glad jämnt.
Då påminde orden mig om min egen pappa som i samma ålder också drabbades av cancer (men inte tog chansen att operera sig) och sen, när metastaserna rev i skelettet, sa:
– Det är klart att det gör ont. Men det är intressant också.

Kollegan på andra sidan Kalmarsund förankrar sin betraktelse i ett större kulturellt sammanhang. ”Min åsikt får stöd av den amerikanska författarinnan Susan Cain, som i sin bok Bitterljuv – hur vemod och längtan gör oss hela konstaterar att USA lider av `”positivitetstyranni´”.
I en intervju i Svenska dagbladet konstaterar hon att ingenstans i världen ler människor så mycket som i USA. Det beror på att amerikanarna lider av ”positivitetstyranni” och vill inte veta av livets mörka sidor. ”Ledsenhet betraktas som en negativ känsla” och i medicinska databaser är melankoli synonymt med depression. (Jfr NEJ, DE FLESTA AV OSS MÅR INTE DÅÅÅÅLIGT)

– Att tala om positiviteten som ett gift har nästan blivit en kliché, så stort har problemet blivit. Att insistera på konstant lycka sätter till slut krokben för lyckan, säger Susan Cain.
Sorg och smärta är en del av livet och Cain tar som exempel hur sorglig musik förhöjer våra känsloreaktioner mer än glada toner. ”Musik som är vemodig och vacker på samma gång öppnar för både ljus och mörker, födelse och död, glädje och lidande. Den påminner oss om tillkortakommanden, ofullkomlighet, trasighet – `det spruckna som finns i allt´”.

Eller som Leonard Cohen formulerat det i Anthem: Ring the bells that still can ring/ Forget your perfect offering/
There is a crack, a crack, in everything/ That’s how the light gets in.
Min kompis inåt viken vet redan allt det där. Han sjunger sedan många år i kör och de första han berättade om sin sjukdom för var därför sina körvänner.
– När han säger det skrattar vi igen.
Antagligen beror det på att vi är tillräckligt gamla för att inse att solen inte går upp för att just vi ska kunna leka.
Så det gäller att hitta andra sätt att njuta av livet även när det blåser småspik och man känner sig melankolisk.
– Och två hemlagade julköttbullar är trots allt två hemlagade julköttbullar.