Måndag: skenet bedrar…

Hon: vaknade 04:30 av att regnet dånade mot fönstret, sedan började han att snarka. Somnade inte om, och borde stannat i sängen i dag med…

Men istället gick jag upp och började förbereda saffransbullarna som han efterfrågat. Började bra, degen jäste fint. Satte en pastadeg och en smördeg till mammas finnkransar under tiden. In i kylskåpet med båda!

Kavlade ut saffransbröden. Sååå fin deg. Perfekt jäst! På med smör, ljus choklad, lite mandelmassa och så en jäkla massa SALT. Faaaaaaan!!! Varför ser skålen med salt ut som den med socker… vad göra. Slänga eller försöka få bort saltet. Vilket ju är helt omöjligt.

Gjort ett försök. Bort med så mycket fyllning som möjligt. På med en jädrans massa socker, både inuti och ovanpå. Tror inte alls på detta, men han kommer säkert ljuga och säga att de smakar bra ändå…

Tagliatellen ser i alla fall okej ut. Blir Pasta al oglio ikväll. Nu blir det ett stort glas rött och soffan. Inget mer görs idag. Nog inte imorgon heller, eller just det, finnkransarna. Kanske…

Han: Ja, skenet bedrar oss ibland. Idag har jag varit hos doktorn, hon heter Julia. Det var som vanligt ett trevligt besök på Torsås vårdcentral. Dessutom var mina värden helt okej, åtminstone för en man i min ålder.
Däremot tyckte hon att jag borde bry mig mer om mina fötter.
– De behöver smörjas in, särskilt så här års.

Ironiskt nog fick Julias förmaning mig att vilja måla mina stövlar som jag tagit av mig innan jag la mig på britsen.
– Det kanske låter lika konstigt som det är?
Jag är inte den första målarkludd som känt samma lust och denna lust anses väcka spekulationer i en mängd frågor kring hur målaren egentligen mår. Vincent van Goghs Ett par skor anses t ex återspegla konstnärens ”svåra passage genom livet” – kort sagt att han redan år 1886 började bli knäpp, en förvarning för den mentala kollaps han två år senare drabbades av när han skar av sitt vänsteröra och gav det till till bordellflickan Gabrielle Berlatier i Paris.

Även Magrittes The Red Model (1934) har i efterhand fått en psykologisk överbyggnad. ”Den kusliga samhörigheten mellan fötterna och skorna driver vår nyfikenhet” och ”undergräver vår vanemässiga konceptuella polaritet: fötter/sko, människa/icke-mänsklig, civilisation/vildmark, inuti/utsida.”

Så kan det vara. Vad vet jag. Vad man vet är att van Gogh köpte sina stövlar på en loppmarknad för att måla av dem. Eftersom han tyckte att de saknade den patina han vill ge dem, gick han först omkring i dem på en nyplöjd åker under en regnig dag innan han ställde stövlarna på staffliet.

Varför jag berättar detta? Tja, vad svarar (en) man på det? Kanske för att det inte alltid är lätt att veta varför han får lust att måla sina stövlar när någon tar på hans fötter. 
– Å andra sidan är det inte så lätt att måla ett par stövlar som man kan tro. 
När jag efter läkarbesöket kom till ateljén blev det bara en skata.
– Att (en) man målar en Pica pica kräver ingen förklaring, eller hur?

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s