Tisdag: Bevis, jag klarar visst av Gibson…

Hon: långpromenad med Gibbe, som vi ska rasta i veckan när husse är på jobb i Cannes. Jag är ifrågasatt, för klen tror vissa…

Alltså fick vi ta sällskap med två ”starka” män. Men jag skötte rodret bra på egen hand även om gubbarna fick visa sig på styva linan en bit på hemvägen.

Vitkålen har fått flytta ut i växthuset idag, men inte tusan är det speciellt varmt även om solen skiner. Men nu är det trångt om saligheten inomhus så jag chansar.

Får nog lägga på en fiberduk och ha lite stödvärme på inatt så de inte dör av köldchock! Det blåser som tusan…

Han: Somliga av er gillade min kamp för pappabilden i gårdagens blogg. Någon har också reagerat på bilden av hennes pappa. Eller snarare diplomet under fotografiet på henne och pappa Bertil.

Diplomet fick jag efter en frukost hos Rotary Nybro Glasriket ”för bidraget att stärka kunskapen om ditt arbete i samhället”.
Nåja, grannen Tommy hade bläddrat i mina anektdotiska memoarer och hade det dåliga omdömet att bjuda in mig att berätta om min nu eroderade karriär som ”medieprofil”.
– Arbetsnamnet på föredraget: ”Allt jag tog i blev aska”.

Nu till någonting helt annat: ”De är vackra, även jag är svag för långa halsar, men de är elaka, aggressiva i parningsleken. Dessutom självgoda, rasistiska, högfärdiga mobbare och på det hela taget ett parasitärt överklassgäng som gått sängvägen till societetstoppen…”

Som du förstår pratar jag inte svanarna på udden. Jag syftar förstås på ”The Swans”, kvinnorna som författaren Truman Capote älskade och som älskade honom. Innan de slutade med det, när han klädde av dem i sin episka berättelse om Amerikas överklass (Answered prayers, Bönhörd).
– Förstod de inte att jag är författare, sa Capote som alla författare och journalister skulle ha svarat.
Det gjorde de inte.
Och det kan man förstå.

En av de sköna svanarna beskriver Capote så här: ”Kate! McCloud! Min älskling, min förtvivlan, min Götterdämmerung, min alldeles egna Döden i Venedig: oundviklig, farlig som äspingen vid Cleopatras bröst …Kate McCloud har sagt: ’Ett riktigt bra knull är värt en jordenruntresa – på mer än ett sätt’ … Och Kate McClouds uttalande har en viss tyngd, det vet vi ju; för herregud, om det stack ut lika många kukar ur Kate som det har stuckits i henne skulle hon se ut som ett piggsvin…”.

Det uppskattades inte. Varken av Kate McCloud (som i verkligheten hette Mona Williams, gift med Amerikas rikaste man, senare omgift von Bismarck), eller av de andra svanarna och deras män (bland dem Nelson Rockefeller och CBS-bossen Bill Paley).
– Arga blev även dåtidens mest kända författare som Vidal Gore, ”den skelhelige, pipsugande, degbleke Sartre och hans gamla ungmö till donna, de Beauvoir”; Koestler (”aldrig nykter, en aggressiv liten skit”), Samuel Becket med flera.
Därför blev det ingen episk roman a la Proust som var Capotes favoritförfattare. Det blev bara tre lysande kapitel publicerade i Esquire år 1975, innan de vackra svanarna ryckte undan den röda mattan för ”den avskyvärde lille bögen”.
– Men en tv-serie blev det.
Och det klart att vi följer ”Feud: Capote vs. The Swans” på HBO.
Mycket sevärd!
– Men boken är som vanligt bättre.

Gå till originalet! Även Gerald Clarkes biografi ger historien bakom svanarna.

”Publish and be damned” är (eller bör vara) ett axiom för journalister och Truman Capotes sista texter borde ingå i journalistutbildningen. För egen del läste jag Capote redan innan jag blev en del av journalistpacket och jag har ofta funderat kring denna passus. Vi hör Capotes alter ego – den bisexuelle ”hyrkuken” P.B. Jones – förklara skrivandets villkor för sin kompis Woodrow:
»… även om en sak är sann behöver den inte vara sannolik, vare sig i verkligheten eller i konsten. Tänk på Proust. Skulle hans På spaning efter den tid som flytt ha samma genomslagskraft om han hade gjort den historiskt exakt, om han inte hade flyttat om kön, ändrat på händelser och identiteter?
Om han hade återgivit alla fakta exakt skulle historien ha varit mindre trolig, men«– detta var en tanke jag ofta haft – »den skulle kanske ha varit bättre. Inte så acceptabel men bättre.«
Jag bestämde mig för att ta en drink till, trots allt.
»Det är hela frågan: är sanningen en illusion eller är illusionen sanning, eller är båda i grunden samma sak?« »Du kanske inte ska ha en drink till.«
»Tror du jag är full?«
»Tja, du verkar ganska osammanhängande.«
»Jag är avslappnad helt enkelt.«
Helt vänligt sa Woodrow: »Så du har börjat skriva igen? En roman?«
»En rapport. En redogörelse. Ja, jag kommer att kalla den en roman. Om jag nånsin blir färdig med den. Men jag blir ju aldrig färdig med nånting.« (…)
»Vad handlar den om då?«
»Sanningen som illusion.«
»Och illusionen som sanning?«
»Det förstnämnda. Det sista är något helt annat.«
Woodrow undrade hur då men whiskyn hade börjat verka och jag kände mig för döv för att tala om det för honom, men vad jag skulle ha sagt var: eftersom sanning inte existerar kan den aldrig vara någonting annat än en illusion – men en illusion, en biprodukt av ett avslöjande konstgrepp, kan nå höjder som ligger närmare den ouppnåeliga toppen: Den Perfekta Sanningen.
Till exempel en transvestit som uppträder som kvinna. Imitatören är i själva verket en man (sant) tills han återskapar sig som kvinna (illusion) – och av de två är illusionen sannare …« (Ur Bönhörd, sid 69–70 i översättning av Cai Melin, Bonniers 1988).

Fundera på det du också, så lever du längre. Vill du veta mer om skandalen ger Vanity Fair en pedagogisk sammanfattning.
– Är du nyfiken på svanarna får du skvallret i Harper’s Basar, men vill du veta vad Truman Capote verkligen skrev måste du läsa Bönhörd. Har du tur hittar du den på något antikvarat.
Läsvärt, särskilt en blåsig dag som denna (10 – 16 sekundmeter nordlig vind som gör att +3° känns som -3°).