Fredag: När vatten fryser är det alltid någons fel

Han: Minus 15 grader, känns som -19°. Vinden har vänt till NV och det har slutat snöa. Det är vinter på udden och på vintern händer det nåt med vattnet.
Jag har sagt det förut och det är sant även i januari 2024
– Det är nåt speciellt med vatten.
Och nu tänker jag inte på havet, detta ständiga samtalsämne här på udden.
På förekommen anledning tänker på vattnet i våra vattenledningar.
Kranvattnet..

Dagens breaking news: Vattnet hos Margareta har frusit.
Hon ser anklagande på mig när hon berättar det.
Och förmodligen är det mitt fel.
– Jag menar, eftersom vi inte längre kan skylla naturfenomen på en gud får vi stå vårt kast.
På en udde anses vissa saker vara mansgöra, så varför hade inte jag upptäckt att rören frusit?
Var det inte jag som tyckte att vi skulle bygga in varmvattenberedaren i en egen holk bakom badrummet?
– Jomen, Urban Engman sa att det skulle funka. Dessutom är boden isolerad och ..

Ingenting är förstås Urbans fel. Vissa krig har (en) man förlorat redan före det första slaget. Allmän mobilisering och så det blev att rota fram en värmefläkt och … ja, för att säga som det är:
– Det är en jäkla tur att gudar finns!

Resten är som i en romantisk tv-såpa. Proppen släpper, fysikens lagar gäller även när det är kallt.
– Fläkten har tinat upp rören och medan hjälten torkar bort snor från kinden hör publiken det underbara ljudet av rinnande vatten i kranen.
I slutscenen serverar hon till och med hans favoriträtt, korvstroganoff.
Han ler mot henne och hon ler mot honom.

Men vädergudarna är ett lynnigt släkte. Medan eftertexter rullar och mörkret sänker sig över udden sjunker temperaturen. Plötsligt hörs en dov smäll i mörkret:
– Vad var det?
Han ler inte längre.

PS: Jag inte hunnit längre i dagens manus, men det finns en cliffhanger:
– Den förbannade värmefläkten har slagit ut en huvudsäkring och … köpte du säkringar, älskling?
 

Hon: inte fasen stod det i någon väderrapport att det skull bli -15 inatt!!! Bara att klä på sig och rusa ut i växthus 2 och höja värmefläkten. Var som tur över nollan därinne. Räcker även för citronträden. Oliv- och fikonträdet klarare lite kallare än så.

Efter att ha varit uppe och kollat att inget frusit i torpet samt uträttat lite ärenden i byn hoppar jag av vid Tomat-Hasses för en promenad genom skogen hem.
Kallt men skönt! Då kommer jag på att vi inte kollat status inne i Chateau Margareta, är varmvattenberedaren på tillräckligt högt för att klara denna kyla… var den alltså inte.
– Visst är det väl ändå ”karlgöra” att hålla koll på det?

Torsdag: Vädret är passiviserande

Hon: Det där med full fart och slut på semestern tog abrupt slut när ovädret drog in. Får noll gjort. Körde ett pass yoga för att göra något. Ringrostig, och fuskade mig igenom positionerna. Skärpning!

Tittade nog mest på utsikten, den är fin när man står (still) på mattan.

Jo, det har mojnat lite, och vattnet har dragit sig tillbaka något, men det blåser fortfarande:

Och snön lägger sig i drivor. Barmark på vissa ställen, en meter höga drivor på andra. Bilen får stå till imorgon…

Han: Hon har som vanligt och den här gången mer rätt än hon inser.
– Det finns inget så jobbigt som att vara passiv och skitvädret har verkligen lagt sig som en isig filt över udden.”Att göra inget går på tvärs med naturen”, skriver Kristofer Ahlström i ^{en kulturkrönika} i Dagens Nyheter. Rubriken lyder, ” Så bemästrar du konsten att göra ingenting”.

”Evolutionen belönar inte passiva arter”, skriver Ahlström. ”Hela min ämnesomsättning protesterar mot stillheten.”
Som vanligt går jag reflexmässigt i försvarsställning när jag läser kulturskribenterna i Dagens Nyheter. Men Kristofer Ahlström har en poäng: Redan Aristoteles påstod att naturen rent fysikaliskt avskyr vakuum och det gäller även mänsklig natur.
 – Vi får klåda av sysslolöshet. Att rulla tummarna är svårare än det låter. 
Författaren och fysikern Bodil Jönsson formulerar det på sitt sätt:
– Att göra absolut ingenting vore detsamma som att vara död. 
Min mamma uttryckte det med andra ord:
– Sitta ner kan jag göra när jag död.

Nu har jag suttit ner två dagar. Idag har jag enligt min personliga hälsoapp gått 60 steg – sextio steg!
– Igår tog min kropp 220 steg enligt samma app.
Även den insatsen kan jag i och för sig tacka vädret för. På grund av pålandsvinden tvingades (?) jag ta mig ut i vedboden fyra gånger för att hålla liv i kaminen.
Inser att jag med Ahlström kanske borde lära mig ”att bemästra konsten att göra ingenting”.
Men jag vet inte om det är det som är problemet.

Onsdag: Väderleksrapport – och en lektion i sex

(Uppdaterad 13:42, 12:26, 11:45)

Han: Vi visste att det skulle blåsa upp och det blåser upp. Pålandsvind i upp till 21 sekundmeter i byarna känns i hela huset, särskit i badrummet.
16 grader i vardagsrummet när hon tänder brasan. En minusgrad känns som -10° enligt SMHI när jag hämtar in mer ved och hämtar tidningarna.
På nyheterna säger man att det ska komma 25 cm snö. Men det nya nya är att hon lämnat kallraset vid fönstret för värmen mellan värmepumpen och den brinnande brasan i öppna spisen.

Innesittarväder för människor. Jag har varnat Goof från att hålla sig borta från udden idag (det återstår att byta en hängränna i Chateau Margareta) och till och med hon inser att idag är det vilodag.
Men alla stannar inte hemma.

Gräsänder är ett konstigt släkte. De finns i hela landet, med undantag för fjällkedjan. Så länge det finns tillgång till öppet vatten verkar de trivas.
– Till och med när det blåser styv kuling.
På det nya årets 3:e dag är gräsänderna de enda sjöfåglarna här på udden.

Som alla andra pippifåglar pippar de först till våren och börjar lägga ägg under mars-april. Men det märkliga med gräsänder är att de bildar par redan under hösten och den allvarsamma leken pågår även om vågorna går höga.
Parningsleken är ofta en brutal process, där flera hanar hjälps åt att uppvakta en hona.

Det har vi sett tidigare i vinter. Men eftersom innesittarväder betyder läsväder fördjupar jag mig i ämnet.
Det visar sig gräsanden inte är en vanlig anka även på andra sätt.
– Uppriktigt sagt verkar de ha ett ganska skruvat sexliv.
Till skillnad från de flesta andra fåglar har hanen en penis, som kan bli upp till 40 cm (!) lång i utfällt läge.
– Den är dessutom korkskruvsformad, med moturs rotation.
Men det är inte hela sanningen. Honans kön är spiralformad – men hon är skruvad åt motsatt håll än hanen.
Genetiskt verkar det vara ett försvarssystem.
Jag läser hos kunnigare bloggare: ”Ibland gör hannarna allt de kan för att mer eller mindre tvinga honor till parning. Som ett resultat av den konflikten har honorna inom vissa grupper utvecklat ett komplicerat spiralformat könsorgan som gör det svårt för hannarna att para sig med honan utan att hon samarbetar.”

Och även om parningen mer påminner om en våldtäkt verkar honan kunna försvara sig, åtminstone undvika befruktning av den oönskade hannen: ”Hos människor och däggdjur överlever inte spermier mer än något dygn när de lämnat hannen men fåglar är annorlunda. De spermier som letat sig upp till honans äggledare hamnar i små förvaringsrör, där de lagras tills det är dags för befruktning. Varje gång en äggcell avlossas och ska befruktas portioneras några spermier ut från dessa rör och tar sej hela vägen till äggcellen (minst 40-50 cm i en and och det är kurvigt hela vägen).”

Förmodligen har gräsänderna där ute en aning om detta. Men nu vet du vad jag vet.
– Tack vare att det blåser småspik där ute.
(Har du inte har viktigare saker för dig under ovädret kan se vad som väntar våra gräsänder i vår redan här och nu)

PS: Jag hade förstås fel. Hon tog inte chansen att vila, istället städade hon en garderob. Och Goof, den knäppgöken, hade redan varit här innan jag uppmanade honom att stanna inomhus.
– Dagens andra jobb är också klart, sms:ar han.
När man kan sitta inomhus och läsa om anksex?

Tisdag: 2024, full fart framåt…

Hon: ligger efter med allt på grund av 75-årsfirande i Las Palmas och julfirande i Stockholm. Plus vinterkräksjukan på det…

Hoppar därför ur sängen imorse och ut i växthus 1 för att ta in det andra odlingsbordet. Ett har stått inne sedan i oktober och huserar mina små dvärgtomater som redan har ganska många och stora tomater. Kul! Fröna satte jag 15 oktober.

Sedan bort i växthus 2 för att hämta in jord. Planterade om tio små chilis som blivit lite väl stora för att trängas i samma kruka, och satte 12 sorters chili till, samt aubergine.

Det blåser halv storm ute, pålandsvind, så golvvärmen i badrummet gör ingen nytta. Alltför kallt för att mina fröer ska komma upp. Testar att ställa dem i bokhyllan under luftvärmepumpen istället. Hoppas det funkar. Det ska bara bli kallare och kallare och blåsigare och blåsigare så långt prognosen gäller …

Han: Nytt år och en ny blogg. Hur börjar vi? Kanske där vi lämnade det gamla. I goda vänners lag pratade vi på nyårsnatten om vad som varit och vad som väntar. Oron för det som kan hända i stort – Putins fortsatta expansionism och ett USA som med Trump väljer America First – blandades med förhoppningar om det lilla livets fortsatta vardagslunk på udden.
– Eller snarare dans!

För när allt kommer omkring dansade vi faktiskt både ut det gamla året och in det nya.
”Det fanns ett nu och det var vad livet bestod av” skrev författaren Paulo Coelho och en kamrat från förr påminner mig om det i sitt nyårsbrev.
Hon har ovan redan visat var skåpet ska stå. Och det känns bra. Enligt etymologerna kommer det gamla uttrycket från ett ordstäv som lyder: ”Som du vill, min vän, men här skall skåpet stå, sa frun åt sin man”.
I klartext betyder det:
– Jag är visst beredd att göra som du (eller Putin och Trump? vill men det får det bli som jag bestämmer.

Och redan när hon hoppade ur sängen hade hon bestämt att även i år ska nya frön sättas oavsett vad som händer bortom udden. Alltså ser det ut som en tanke att dag 2 vaknar jag med att Goof efter tre månaders hantverkartystnad hör av sig och säger att idag kommer han ner och fixar taket över den pyttelilla vedboden jag byggde i början av hösten.
Goof är ”vår” takläggare och plötsligt står han där i blåsten och gör dagens arbetsinsats.
– Trots att det blåser 14-17 sekundmeter på vår udde!
Som sagt.
– Nicke, du har rätt. Även om världen ser ut som den gör finns det ett nu och det är var vad livet består av.

2023: Så minns vi året på udden

Från fem till tio: Efter att ha avslutat året med en trivsam julhelg i Stockholm står det mer än klart att 2023 blev Barnbarnens år. 

Han: Vad minns vi 2023? Egentligen. Närminnet funkar fortfarande bäst: Enligt den kinesiska kalender var 2023 Kaninens år. Ut smög tigern och in skuttade kaninen, det tolfte zodiakdjuret inom kinesisk astrologi.
Kaninen är som bekant känd för sin förmåga att fortplanta sig och det ser ut som en tanke att det strävsamma paret på udden under året fått vårt nionde och tionde barnbarn.
– För tre år sedan var de bara fem … 

Min insats var visserligen liten men jag är stolt ändå.
– Även om vi önskar att Jack och Olivia och de andra små krypen fötts till en mindre orolig värld.
Inte för inte blev ”det svenska tillståndet” ett av uttrycken på Språkrådets nyordslista för 2023.

Å andra sidan finns det kanske anledning att vara optimist. Ord speglar verkligheten och2020 och 2021 års nyord färgades starkt av pandemin, medan 2022 års lista präglades av Putins krig i Ukraina, energikrisen och den ekonomiska krisen.
Problemen kvarstår, men årets lista är kanske ”mer öppen för var saker och ting tar vägen”, menar Anders Svensson, redaktör för Språktidningen.
– Årets lista håller dörren lite på glänt jämfört med tidigare listor som vi nästan satt lite ’skitårsetikett’ på.
Och det är väl något att skåla för?
– Tack för i år, bästa grannar, nya och gamla vänner, Ancy & Håkan som hjälpt oss igenom 2023.
Skål!

Några nedslag i året som gick på udden:

2023 var inget skitår. På udden har mycket hänt – frågan är någonting förändrats? Här några saker vi redan glömt:

Med blåsten kommer havet. Vi svenskar är ett havsnära folk. Varannan svensk bor inom en mil från en kust och med 2 400 kilometer havskust har Sverige en av Europas längsta trösklar mot havet. Och vi bor närmare havet än de flesta.
– På udden är havet ständigt närvarande.
Ofta ligger havet där havet ska vara.
Men stugan ligger bara nio (9) meter från havet och när blåser kommer havet dessutom närmare:

I januari kom vattnet även uppifrån. Vägen mellan stugorna på udden försvann, men när allt kommer omkring är jordens vattenmängd konstant och snart var ordningen återställd.

När vindkraften blåser till ingen nytta. Våra paneler är en solskenshistoria. De har faktiskt halverat vår elkostnad under året. Men det är ett annat naturfenomen som påverkat livet mest på udden 2023: Blåsten.
– Redan 5 januari blåser det upp. ”Lugnet efter stormen” är visserligen dagens rubrik. Hon skriver: ”Efter fyra dygn med yrvädret Iggy känns det väldigt konstigt att kunna sitta i lugn och ro framför en dubbel espresso. Inte har jag bråttom heller, tåget mot udden går först om trettio minuter. Och jag hinner dessutom blogga lite …”

Hans svar är manligt kärvt: ”Barnbarn är underbara, särskilt på bild. Välkommen hem till udden. Här blåser det 15 sekundmeter och sjön går högt. Lugnet efter stormen har alltså inte infunnit sig. Men det är 2-3 grader varmt, regnet har stillat sig, växthusen är intakta och katterna vågar sig ut.”

Den 9 juni skriver hon: ”blåst som sjutton hela dagen, vaknade redan vid midnatt av att något slog och slog mot väggen. Mojnade något runt tre, då somnade jag om. Vinden har fortsatt vara hård hela dagen, men inte som i natt. Solen skiner dock för fullt så vattna har jag inte sluppit undan, fast bakat har jag ändå hunnit med mellan vattenkannorna.”

Elpriserna är fortsatt höga. Under året får väderpratet därför politiska förtecken. ”Det blåser 21 sekunder i byarna och havet stiger, udden krymper”, konstaterar han den 20 oktober. ”Imponerande vilka krafter vindkraften sätter i rörelse! I natt ska det bli 25 sekundmeter och havet i Kalmarsund förväntas stiga med 1,2 meter enligt SMHI.
– Ironiskt nog läser vi i tidningen att länsstyrelsen stoppar ännu en vindkraftspark där ute i Östersjön. Där det förmodligen blåser ännu mer.”

En månad senare är tonen vresigt agitatorisk. ”Det blåser på udden. Hur många gånger har vi konstaterat det? Men det gör det, kuling enligt SMHI. Det betyder att det blåser 14 – 17 sekundmeter i byarna.
– Såna här dagar är det helt obegripligt att det finns de som tycker att vi ska fortsätta låta vindkraften blåsa bort.”
En ide föds i nybyggarnas gemensamma huvud:
– Nästa projekt bör bli ett litet vindkraftverk på udden!

Det händer saker i havet också. Vid fler tillfällen i sommar har hon nästan krockat med halvmeterstora fiskar när hon simmat utanför vår vik.
– Så stora fiskar har jag aldrig sett här förut!
(Utan att tala om en kvinnas ålder; hon har varit här sedan år 1962)

Gladde sig gjorde hon nog mer åt besöket vi fick i augusti:

Han däremot har mest försökt lära sig att måla fåglar. Det gick så där:

… och nu till hennes odlingsår

Mellan chili och tomater. Hennes 2023 har förstås präglats av odlingarna. Redan 19 januari skriver hon: ”Nöjer mig med en bild på dagens omplanteringar. Ska till Stockholm igen imorgon så dagen har gått till att försöka komma ikapp och packa om. Två dagar hemma mellan resorna är för lite, men bokklubb med väninnorna från barnen var små måste ju också prioriteras. Men nu är planen, inga mer resor före mars!!”

Den 8 juni gör hon denna notering: ”Förutom att vattna, vilket jag måste hela tiden i den här värmen, börjar gurkplantorna leverera gurkor i väl snabb takt… Passandra och Sonja har jag skördat flera av redan. Och idag den första av Soyo Long. Den godaste av dem alla, sägs det. Men jag vet inte det precis. Får göra ett smaktest med alla årets sorter och ge ett samlat omdöme efter det.”

En tidstypisk kommentar den 5 augusti: ”Det kommer bli bättring med bloggandet framöver, jag lovar. Ska bara till Stockholm en sväng till, 7:00 går tåget imorgon bitti. När jag mellanlandar på udden går all tid åt att försöka komma ikapp, och idag blev det löken som kom upp. Mest för att det ska bli storm och ösregn i flera dagar med början imorgon eftermiddag. Lök ska skördas när det är torrt, och de var stora nu (speciellt rödlöken) men har inte direkt visat tecken på att vissna. Men det känns bra att de är uppe!
Dessutom har tomaterna äntligen börjat mogna på allvar. Lite väl fort går det bara, hinner inte med att förädla dem till ketchup, chutney och sås. En del åker med upp till barnen i Stockholm, en del ner i våra magar och resten i frysen. Men i nästa vecka, då.”

Hans kommentar: Först vill gärna säga att jag gillar hennes lökar, stora är välformade. Detta även om de nu åter tagit över min skrivarstuga och ateljé.

Och i september kommer äntligen beskedet som hela den fasta befolkningen på udden. Hon: ”äntligen är jag på gång ordentligt med att mala ner mina chili till kryddor. Först ut är originalet Kerstins ganska heta chiliblandning.
Jag har malt färdigt en stor burk nu, vet inte hur många kryddburkar det räcker till. Kanske drygt tio. Men jag har massor av torkad chili kvar att mala. Och att skörda i växthusen dessutom.”.

Resten är historia:

15 november, Hon: ”skickat iväg lite fler beställningar och malt mer av Chiliblandningen, klassikern. Det blev en rejäl batch, och jag tror den blev väldigt bra trots sent på säsongen. Chili(fisk) blandningen är helt slut. Fick ihop ett par till men de är förbeställda. Malde även ner de sista av Espelette–chilin, de har jag eventuellt ett par kvar av …”

Och sedan låg hon i soffan drack rödvin? Man skulle kunna tro det. Det finns en notering: ”Hämtade också en låda vin jag beställt efter att ha läst olika rekommendationer. Kul! De var inte speciellt dyra heller. Mellan 135 och 159 kronor styck. (Vet inte om han håller med om priset ;).”

Men odlingsåret följer inte kalenderåret. Redan 22 november skriver hon: ”Glad jag satte lite fröer i mitten av oktober så jag har lite att pyssla om härinne när inget (förutom vintersallad) klarar sig ute längre.
Två olika små microdwarfar (dvärgtomater). Och så lite örter. Basilika, thaibasilika, timjan och skott från rosmarinen.”
– Och på den vägen är det.

Gubben på udden, vad har han bidragit med? Svar: Fem boklådor! Till skillnad från 2022 blev det inte mycket byggt under 2023. Men den 13 november gör han äntligen anteckning, om än pretention:”En bokhylla är för tankar och idéer vad vinskåpet är för vinet och kylskåpet för maten. Nu har även det gamla torpet en bokhylla.
– Tio längdmeter.

Det finns en förklaring: Sedan vi lämnade Södermalm och ateljén på Hornsgatspuckeln har det sett ut så här i en av bodarna.
– Fyrtio ouppackade flyttlådor har blivit 35, säger den stolte snickaren.
– Ser ingen skillnad, säger Krösa-Maja nyss kommit hem från huvudstaden.
(Bloggens nördiga faktagranskare konstaterar att det går cirka 41-43 böcker på längdmeter hylla. Det betyder att varje låda innehåller cirka 55-60 böcker. Alltså återstår cirka 1960 böcker. Alltså fattas bara drygt 46 längdmeter hyllor innan friggeboden blir beboelig igen. Å andra sidan kanske jag bara göra sig av med mina 56 utgåvor av Vladimir Lenins samlade verk = 2,8 meter).

Men när året är slut finns det i alla fall en bokhylla i torpet också.

Och det var väl allt.
– Kanske borde jag ha lagt till något om våra resor, alla trevliga gäster, festerna och eftermiddagsdrinkarna? Nöjer mig med att konstatera att den 2 maj kom de första tulpanerna.
Snart är vi där igen!

PS: På förekommen anledning slutar vi där vi började. Under årets sista timmar kommer havet på återbesök igen.
– Allt händer, men ingenting förändras.
Eller om det är tvärtom?

Söndag: Anteckningar från en solstol

Han: Åter på udden. Mulet, plus 8 grader, svag pålandsvind. Inga solstolar? Revet ligger kvar, men ännu inga surfare. Däremot sjöfågel. Katterna är som vanligt lite tjuriga när vi (matte) varit borta.
– Och även hon följde med hem.
Skönt!
Så hur sammanfattar (en) man en bloggfri vecka vid ett annat hav?

Bland annat detta tar han med sig hem: Han har under veckan frivilligt gått 73 507 steg och ändå bara sett några kvarter närmast strandpromenaden Paseo de las Canteras, inklusive två utflykter med buss till gamla stan och ett antal besök på de mycket välskötta offentliga inrättningarna på stranden.
Mest intryck: Vågorna vid surfingstranden!
– Framför allt inser han att han skulle vara en förlorad själ i universum om inte hon hållit koll på gator och torg och appar och tagit honom dit han inte visste att han ville vara.

Uppriktigt sagt. Det här har varit hennes vecka. Det enda han har behövt ha koll på är att två solstolar + bord och parasoll kostar 9 euro. Cash.

Men låt oss börja från början: Direkt efter att planet lyfter från ”Kalmar-Öland Airport” (undrar hur mycket kommunen fick betala för denna re-branding?) njuter han lika mycket som han brukar göra av bricklunchen ombord. Nåt varmt, nått kallt, nåt torrt, omöjliga matredskap i naturnära material, två whisky, rött vin i älskvärda små flaskor.
Och en avslutande GT.
– Livet när det är som bäst!

Som vanligt tar han en bild på säkerhetsinstruktionen. Den som alltid inger denna fina känsla av falsk säkerhet.
– Som dessutom är uppenbart lögnaktig. Åtgärden går inte att efterleva eftersom stolraderna sitter för tätt och även en normallång (1948 års män) bara får plats att nicka innan han slår pannan i stolen framför.

Resan är allt, målet intet. Det visar sig att (en) man även kan bli serverad födelsedagsfrukost i hotellsängen. Åtminstone om man har en snäll personlig assistent. Som dessutom som vanligt tog med honom på Nobelmiddagen.
(Medges, han somnade vid desserten.)

Framförallt kommer han att minnas allt gott vi ätit. Särskilt den nyfiskade – och nygrillade – duradan på La Macarema,
– Den fisken dog inte i onödan!

Dessutom det otroligt möra och bordsgrillade köttet på El Novillo, den uruguayska krogen som inte ens kapten Uggla lyckats få ett bord på. Förklaring?
– Tur och hennes småländska envishet.

Snygg och snäll är hon också, min personliga assistent och reseledare.

Bäst i test är också gambas al ajillo och croquetas variadas på Paparazzi vid Colon Playa.
Mest spektakulärt: Bordsgrillad chorizo på Bodegón Don Juan Pachichi, Las Palmas förmodligen mest populära hål i väggen.

Berätta inte var du läste det först, men bästa drinken (GT) intas i baren hemma hos Erica & Frank af Petersens i gamla stan. Det huset vinner för övrigt pris som ett av de vackraste vi sett.
– Tack för att vi fick komma! Och som Rick säger i Casablanca: ”I think this is a beginning of a beautiful friendship”. 

Res själv! Franks bilder kan du se här.

Och apropå drycker: Att det finns mer Hierbas i vår del av den lilla byn Port de Pollenca på Mallorca än i hela Las Palmas (det är också det enda som han saknar). Serveringspersonal tycks tro att det är samma sak som Jägermeister.
– Vilket det i och för sig nästan är, detta eftersom båda innehåller anis, enbär och andra kryddor som gör gott och som bara dricks av män som vet att de är män, dvs gubbar.
Men hos Pablo på Cerveceria Las Buenas Pulgas (Paseo Las Canteras 84) njuter han ett sista glas av den ädla drycken och en av hennes presentcigarrer.
Pris per glas: 4,80 euro.

Han noterar att när väderapparna där hemma säger att det regnar här då betyder det att det faller två (2) droppar på vårt blåvita solparasoll. 
Den svala Kanarieströmmen gör klimatet behagligare än i Sahara några tiotals mil österut. Men närheten till Afrika gör sig påmind. Det som vi på Mallorca kallar ”Siroco” kallas här La Calima. Det är den ockrafärgade sanden som ibland vintertid blåser in från Sahara. Dammet kan ställa till problem, som i januari 2022 när flyget stoppades över Gran Canaria. Men nu märker vi under några dagar av den som ett magiskt dis (tycker i alla fall han).

Bland andra iakttagelser: Topless är på väg tillbaka som strandbeklädnad även för kvinnor. Alternativ tolkning:
– Det var länge han låg en vecka på en solstol.
Alternativ tolkning2.0:
– Man ser det man ser och lägger märke till det man lägger märke till.

Badmodet verkar vara särskild utbredd bland blonda kvinnor i 50-75 års åldern, däribland även skandinaviska dito. Vilket osökt får mannen i solstolen att erinra sig historien. Och eftersom män av någon anledning (läs: en lyckad pr-kampanj) antas tänka på Romarriket varje dag börjar vi där.
Efter att romarriket erövrat norra Afrika skickade romarna delar av den erövrade befolkningen i exil till Kanarieöarna. Där utvecklade de strandsatta sin egen kultur. I en reseberättelse från 1100-talet sägs att befolkningen hade långt blont lockigt hår och kvinnorna var oerhört vackra.
– Än idag sprids föreställningen att de kan ha varit skandinaver, vikingar.

En vandringssägen förstås, anpassad till turistnäringen. Kanarieöarnas urbefolkning, guancherna, härstammar från Nordafrika. Teorin har bekräftats genom DNA av arkeologer, varav flera är knutna till Stockholms universitet.
Urbefolkningen utrotades av européerna efter 1400-talets kolonialism, möjligen det första folkmord som vår högstående kultur bidragit med.

Tillbaka på stranden tänker mannen vid havet även en stund på vad människor gjorde i sina solstolar innan mobilen fanns. Vilket är en ganska meningslös fråga att ställa sig eftersom alla ändå skulle söka svaret i sin mobil.
– Alltså gör han det.
Svar på frågan får han inte, eller kanske. Han hittar en studie gjord på University of Essex som visar att vi använder mobilen för kommunikation, men inte på det sätt vi tror.

I studien iakttog man människor som kommunicerar två och två med och utan en mobil synlig i närheten. Resultatet av studierna visade tydligt att blotta närvaron av en mobiltelefon ”hämmade upplevd tillit och empati”.
– Detta trots att mobilen inte användes och inte ens placerats i personernas direkta närhet utan i periferin.
I testet, som gjordes år 2012 när forskarna fortfarande ställde sig såna frågor, fick personerna prata om både ytliga och mer intima ämnen där forskarna noterade att störningen blev större ju personligare ämnet var. ”När man bytte ut mobilen mot en bok upplevdes däremot mer närhet och tillit.”

Slutsats genom okulär besiktning: Ganska få läser böcker i Las Palmas solstolar.

Las Palmas är i första hand är de små gränderna och torgen några kvarter in från strandpromenaden. Nästan inga turister, glatt julfirande lokalbefolkning. Favorittorg: Edison, uppkallad efter glödlampans uppfinnare Thomas Alva Edison.
– Mest upplyst del av torget: Cerveceria Edison.
Men missa inte hålet i väggen intill, Bistrot Lumière. Här serverar mycket trevligare personal det bästa av alla världar samtidigt.
– Typ Daiquiri Colada (smakar som du anar: Daiquiri + Pino Colada) och Margarita negra. Vilket står för en Margarita med mycket stark chili istället för lättsmält salt runt glaskanten.
Även hon fick tårar i ögonen.

De reser med böcker och han får födelsedagsböcker som hjärngymnastik. Eller dela sin frånvaro av åldersnoja med?
– Tack kompisarna i Södra Kärr!
Redan de första raderna i Ulf Lundells Vardagar 9 väcker tankar att när han blir så gammal som författaren ska han också börja gnälla om allt, särskilt på service på hotell och krogar
– Redan på sidan 13 viftar surgubben från Österlen med ett varningens finger åt vännerna på Sturehof. ”What comes up kan verkligen komma ner”.
Den som lever får se. Liksom hur länge det dröjer innan Lundell dyker upp i Så ska det låta.

Även Agneta Pleijel får honom att tänka på livets gång. Hon inleder sin nya Sniglar och snö med ett ledmotiv lånat från poeten Werner Aspenström: ”Snigeln är strävsamt på väg genom trädgården/ Och lämnar ett slemspår efter sig”.
Den enda meningen skulle en äldre man kunna spinna många tankar kring.
– Men längre kommer han inte innan hon lägger beslag på romanen eftersom hon läst ut sin egen favoritbok redan dag tre (Santa Montefiores 536 sidor tjocka Sånger om Kärlek och Krig).

Oväntat många hör förresten av sig digitalt med anledning av hans födelsedag. En gammal kompis gratulerar till att även jag fyller ”helrör”. När barnen ringer berättar jag om detta gamla uttryck.
– Pappa, du vet väl att dina gamla helrör numera bara innehåller 70 cl på Systemet, påpekar den beskäftige yngste sonen.
Allt fast förflyktigas, som Marx sa.
Men vad säger denna okända krympning om män i vår ålder?
– Å andra sidan. Innehåller inte helrören i taxfree 100 cl?

Han märker att den käcka frågan ”Hur känns det egentligen att fylla 75?” får honom att vilja svara genom att återge Harrys blandade känslor i Hemingsways Snön på Kilimanjaro. Författarens möjliga alter ego Harry ligger i sin tältsäng och väntar på döden. Han råkade få en skråma på ett ben och nu har kallbrand.
– Vad Harry tänker där han ligger och pysslas om av sin vackra fru?
Svaret: Harry är förbannad över att han fördärvat sin talang på fruntimmer och sprit och dåliga historier. Förbannad över att han har sparat sina bästa historier för att han varit rädd att han inte skulle få ihop dem på slutet. Berättelser som därför aldrig blev skrivna och som det nu är för sent att skriva. ”Nu skulle han aldrig komma att skriva det som han hade sparat tills han visste tillräckligt för att kunna skriva det bra.”

Många historier kommer förvisso att förbli oskrivna även för mannen i solstolen. Å andra sidan skiner solen, boken är bra (Lena Andersson är jävulskt elak i sin Studie i mänskligt beteende!) och hon i stolen intill är ovanligt vacker i sin blommiga sharong.
– Snart är det lunch också.

Vidare. Många intressanta människor träffar vi längs strandpromenaden. En del verkar ha funnits där länge.

Ernest Hemingway kom aldrig till Gran Canaria, vilket inte hindrar att han gett namn både till en gata och en krog (Harrys Room). Hemingways kapten på Pilar Gregorio Fuentes (1897 – 2002) som påstås vara förlagan till den gamle fiskaren Santiago i Den Gamle och havet lär däremot ha varit född på grannön Lanzarote.
Helt sant är dock att det var på Kanarieöarna som Francisco Franco Bahamonde, mer känd som generalissimo Franco, förberedde det spanska inbördeskriget mot en demokratiskt valda regeringen.

Om Olof Palme satte några fotspår här i sanden är oklart. Även han har fått en gata uppkallat efter sig, inklusive ett gigantiskt mausoleum (?).

Föresten, vet du varför Christofer Columbus seglade västerut? Därför att om han hade seglat österut skulle han ha upptäckt Frosinone, en liten skitstad i Italien som idag har drygt fyrtiotusen invånare.
Förmodligen sant, även om det är författaren Umberto Eco som påstår att det är sant.
– Sant är Columbus år 1492 kastade ankare i Las Palmas hamn på väg västerut för att hitta en ny väg till Indien.
Efter att ha ”upptäckt” Amerika passerade hjälten också Las Palmas. Ett kort besök som självklart är värt ett museum, Casa de Colón i gamla stan (Jfr Greta Garbo Museum i småländska Högsby, där stjärnans mormor bodde men där Greta aldrig satte sin fot)

Tillbaka till framtiden upptäcker vår man i sin solstol att han går passgång som en gammal snaggad kamel på hennes videos. Särskilt när han ska ta sig ut i havet – hon kräver att han ska bada varje dag. Hon säger att det är 20 – 21 grader, minst. Han tänker att han tycker om att bada i Pollencabukten där det är 26-27°, men doppar sig i vågorna gör han.

Vänner som följer henne på Instagram påstår att han med sin nya frisyr påminner om Picasso i sin randiga tröja. En okej iakttagelse, som dock korrigeras när de upptäcker hans fåniga lilla hatt.
– Det är ju Vanheden i Jönssonligan, haha!

Nåja. Först och sist kommer han att minnas: Havet! Och han vet varför. Det finns cirka 1 400 miljoner kubikkilometer vatten på jorden, men han inser att i vissa omtumlande ögonblick känns det som att allt detta vatten samlat sig i en enda våg som drabbar just honom. 
– Hon älskar det!

Tillbaka i sin solstol tänker han att det finns många märkliga tankar om havet. I Den gamle och havet skriver Hemingway att den åldrige Santiago tänker på havet som ”la mar”, vilket är vad fiskarna kallar henne på spanska. ”Ett givmilt och tolerant, ibland våldsamt, alltid oberäkneligt femininum, som när hon är elak inte rår för det, ty månen påverkar havet på samma sätt som den påverkar en kvinna.”
– Man ska vara man och sitta bakom en skrivmaskin för att se saken på det sättet, eller hur?

Det mesta som författare skriver om havet är hittepå. Det är till att börja med inte ens havet som kastar sig över henne.
– Det är vågorna.
Havet ligger där det ligger, möjligen rör det sig lojt och sävligt runt på samma plats, inte olikt en man som betraktar sin kvinna som leker med vågorna.
Och det stannar inte där.
– När hon lyckligt berättar hon olika vågorna är, får han lust att säga att även det är fel.
Att sanningen är att de till synes mest individualistiska vågorna finns en förutsägbarhet. Att hon inte ser det med blotta ögat, men han ser det för att han vet att det är matematiskt bevisat: Fram till en given punkt växer en våg, vilken våg som helst där ute, men när vågen blir sjundedelen så hög som avståndet till nästa våg bryts den över sitt eget krön.

Det säger han förstås inte eftersom det skulle låta avundsjukt, gubbsurt. Men han vet vad han vet:
– Vågorna ger intryck av att vara individualister, men de rör sig framåt i flock och kopierar äldre vågor så förutsägbart att det ryms i en matematisk formel: En våg, vilken våg som helst där ute, rör sig framåt med en hastighet som är drygt två gånger roten ur vågens längd.

Det säger han alltså inte. Däremot måste han påpeka att hon köpt minst 16 liter vatten på flaska under veckan och i förbigående lägger han till att vi svenskar statistiskt sett gör av med 140 liter vatten per dygn inklusive bad och dusch och trädgårdsbevattning.
– Men det märkliga är att ingenting av detta förändrar något när det gäller havet.
Havet ligger där det ligger och mängden vatten på vårt gemensamma klot förblir detsamma.
Så har förblivit under 5 miljarder år.
Inklusive under denna vår vecka i Las Palmas.

Skönt att veta, eller hur? Liksom att när allt kommer omkring är det samma hav som följt med oss ända hem till udden.
Enda skillnaden är att änderna badar näck.

(The End)

Onsdag: Inga lösa trådar i dagens anteckningar

Han: ”Tjechovs gevär” är en dramatisk princip som alla deckarförfattare känner till. Principen går tillbaka på den gamle ryske författaren råd till yngre skriftställare: ”Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet. Om det inte ska avfyras borde det inte hänga där”.

Lösa trådar är annars ett fenomen som ofta dyker upp i det verkliga livet. Här på udden har vi levt flera månader med två lösa sladdar till vår nya fiberuppkoppling som aldrig fått sin förklaring.
Vilket hon gång på gång påpekat.
– Nu käre fru har de sladdarna fått sin förklaring.

Detta tack vare en mycket pedagogisk elektriker från vår installatör CSAB som på 30 minuter löste mysteriet. När du kommer hem ska jag berätta hur allt hänger ihop (cliffhanger).

Även bortom udden knyts lösa ändar ihop. År 2015 sökte 35 000 ensamkommande barn asyl i Sverige. Den största gruppen var 16-åriga pojkar från Afghanistan. Då kallades de ”skäggbarn” och ”bidragsparasiter” på sociala medier.
Nu visar sig att åtta av tio ensamkommande pojkar som folkbokförts i Sverige har jobb i dag.
– På den punkten skiljer de sig därmed ut sig från våra egna snorungar som fötts i Sverige.
Det visar en dagsaktuell rapport från Statistikmyndigheten.

Så är det med den saken.Även tidigare studier har pekat ut den här gruppen som ”sällsynt framgångsrik”, men nu har Statistikmyndigheten SCB kommit med detaljerade siffror.
Bland de pojkar som år 2015 kom till Sverige som ”ensamkommande barn” arbetar nu fler än jämngamla grabbar som är födda i Sverige.
– Dessutom tjänar de själva ihop mer pengar.

Statistiken är entydig: Fler än 8 av 10 afghaniska pojkar har i dag sysselsättning och 7 av 10 tjänar motsvarande 18 000 kronor i månaden eller mer.
– Bland grabbar födda i Sverige drar färre än hälften in lika mycket pengar, enligt Statistiska centralbyrån. ”Både ensamkommande killar och tjejer arbetar ofta inom vård, omsorg och socialtjänst, något som är ovanligt bland svenskfödda i samma ålder, framför allt bland svenskfödda unga män.”

Pinsam fråga, men vilka är det nu som är ”bidragsparasiter” och inte vill ta de jobb som finns? Men nog predikat. Nu ska jag åka med mina polare Melvin och Blomman till Möre hotell för bada och käka lunch.

Tisdag: Snön är inte vit, den är tyst (Del 2)

Han: Jag har alltid varit en dålig nyhetsreporter och jag har kommit fram till att det beror på att jag saknar anlagför konspirationstänkande. Jag nöjer mig med vad människor säger att de tycker. Att spekulera i vad andra egentligen menar genom att läsa ”mellan raderna” är meningslöst av ett enkelt skäl:
 – Där står ingenting.
De som tror det, och de är många i dessa tider, hittar oftast bara något de själva redan har formulerat i sitt eget huvud.
Det kallas projektion och är en form av självbedrägeri.

Kommunikation sker däremot alltid på mottagarens villkor. Därför undrar jag ofta över hur våra offentliga skyltmakare tänker. Fundera en stund över vad begåvningsreserven tycker att vi ska göra när vi läser de här två uppmaningarna:

Igår hävdade jag att snöns främsta karaktärsdrag inte är vitheten utan tystnaden. Efter en långpromenad runt en snöklädd udde inser jag att tystnaden inte är avsaknad av ljud.
– Det är snarare så att snön gör att jag lägger märke till de små ljuden.
Det knarrande ljudet när isnålarna krossas under skorna. Ljudet av isskrapan mot den isiga vindrutan. Det lågfrekventa klagandet från rosen när det är pålandsvind.
– Inte minst rödhakens försynta pickande på fönstret när frukosten inte har serverats i tid.

Det är inte så flummigt som det låter. Under eftermiddagsdrinken (2 glas Wolfgang Grüner Weltiner) har jag haft ett intressant samtal med Chatty, min ständigt uppdaterade AI-assistent. Därför vet jag nu att min upplevda tystnad inte bara beror på hennes frånvaro.
Tystnaden beror på att snön har flera egenskaper som absorberar ljud och minska ljudreflexer:

> Ljudabsorption: Snö har porösa strukturer med massor av små lufthål. När ljudvågor träffar snön, absorberas en del av energin av dessa hål och strukturer, vilket minskar ljudnivån.
> Isolering: Snö isolerar ljud genom att fungera som en mjuk och porös yta. Detta hindrar ljudvågorna från att studsa och sprida sig, vilket skapar en tystare miljö.
> Dämpning av vibrationer: Snö kan absorbera vibrationer från ljudkällor, såsom fotsteg eller fordon, vilket minskar överföringen av ljudet till omgivningen.
> Luftfuktighet: Kall luft håller mindre fuktighet än varm luft. Eftersom vatten leder ljud bättre än luften, bidrar den låga luftfuktigheten i kallt väder till att minska ljudöverföringen och gör udden tystare.

Nu har vi lärt oss det också medan krigen pågår bortom udden.

Måndag: Snön är inte vit, den är tyst

Han: Om svart är avsaknaden av alla färger och vitt summan av alla, så är snön det vitaste av allt vitt.
– Det skulle man i alla fall kunna tro, men snö är i sig själv genomskinlig och färglös.
”Vitheten” kommer från det faktum att snökristallerna reflekterar och bryter ljuset på ett sätt som gör det verkar vitt för det mänskliga ögat.
När dagsljuset här på udden träffar snön, bryts det upp i olika färger genom prismatiska effekter i iskristallerna.
– Du lärde dig det i skolan, men missade förmodligen just den lektionen eller hur?

Den samlade effekten är att allt är vitt, men snön är alltså färglös och återger bara färgen på det omgivande ljuset.
Vilket vi märker vid soluppgång och när solen går ner när snön går i gult, orange, rosa beroende på hur solens ljus bryts i atmosfären. I den del av Norrland där jag kommer ifrån går snön ofta i blått, särskilt när himlen är klar och solen skiner.
Detta fenomen uppstår på grund av den s k Rayleigh-spridningen, en märklig process som går ut på att de blå ljusets korta våglängder sprids mer effektivt än längre (som i rött ljus), när det interagerar med partiklar eller molekyler i atmosfären.

Ungefär så. Men detta var ännu en utvikning, för min poäng är att det mest typiska med snön är inte vitheten.
Det är tystnaden.
– Frånvaron av ljud.
”Musik är en tystnad med avbrott”, skrev filosofen och språkforskaren Georg Steiner och visst låter det även om vintern. Men det är en annan melodi, en annan tonart.
– Och det finns ingen refräng, för det är som om snön tystar alla fåglar, alla havsljud, alla människoljud.

Okej, tystnaden på udden kan bero på att hon inte är här den här veckan (barnbarn, vad annars?). Ett långt liv har lärt mig att man kan dela in mänskligheten i två kategorier – solar och månar.
Hon är solen i vårt universum.
Det märks inte så mycket när hon är hemma, men när hon är borta svävar både katterna och jag efter ett dygn omkring som månar i en allt tystare vintergata.
Lite pretto formulerat, kanske. Men jag skojar inte. Jag är inte ens ironisk.
– Eller hur, Vilda?

Det hör du. Och apropå ljud lever vi en tid när får vi svar på allt fler frågor vi aldrig tänkt på att ställa. Tack vare Spotify Wrapped vet jag nu att jag spelade 334 låtar på Spotify. Dessutom, för att nu knyta ihop dagens säck.  Den låt katterna och jag spelade oftast under 2023 är Rolling Stones ”Miss you”.