Fredag: Hatten av för Heimerson!

Han: ”En överviktig, fumlig åttiosexårig med en släng av Parkesons samt åldrandets vanliga besvär med blodtryck och sköldkörtel, diabetes, artros, kolesterol och fan och hans mormor. Det mesta är obotligt. Som bonus överlevde jag det senaste året två anfall av Covid-19. Mitt liv upprätthålls med hjälp av franska läkares ordination om 112 tabletter i veckan. Finemang! Mitt tablettintag är större än Leif G.W. Perssons.”

Så beskrev han sig själv i senaste boken, ”Jag tog taxi till kriget” (2022). Men det är bara publikfriande känslopjolt. idag firar vår meste världsreporter sina 90 första år med en stilenligt rasande text i Expressen.
– Grattis Staffan, vi ses där vi brukar ses!

PS: Senast vi sågs pratade vi om döden. Okej ämne för gamla män. Dessbättre har du räknat fel.

Onsdag: Dubbelmoral i dagens rubriker

Han: För femtioelfte gången visar en opinionsmätning att svenska folket gör tummen ner för det politiska käbblet. Enligt Indikator Opinion tycker 7 av 10 att det politiska samtalet varken är respektfullt eller präglas av en vilja till samarbete.
– Åtta av 10 instämmer helt eller delvis i att det politiska samtalet handlar mer om strategi och spel än som sakfrågor liksom att det präglas av smutskastning partierna emellan.

Och än en gång konstaterar mediernas kommentatorer att detta är ”ett tydligt underbetyg till politikerna”.
– Jag tror inte väljarna gillar de som avbryter utan är tvärtom, att det finns ett sug efter något annat men jag har svårt att tro att väljarna får det, hör jag Sveriges radios inrikespolitika kommentator Fredrik Furtenbach upprepa i dagens alla nyhetssändningar.

Vilken överraskning? Knappast! Alla vet att tv-kanalernas partiledardebatter har urartat till ännu en bortamatch mellan två farmarlag påhejade av bussade fans i studion.
Men hallå!
– Det är ju mediernas politikredaktioner som regisserar, förpackar, marknadsför och distribuerar detta politiska spel som vi väljer inte vill ha.
Sveriges radio håller sig till och med ett program som heter just ”Det politiska spelet”.

Som man ropar får man svar: Centerpartiet har fått ännu en ny partiledare och än en gång fokuserar medierna på en enda fråga: Nämligen vilken position hon tänker inta i det politiska spelet.
Eller har du hört, sett, läst att någon enda journalist fråga var Elisabeth Thand Ringqvist står i en enda jävla politisk sakfråga?
– Tänkte väl det.
Som man ropar får man svar.
Och vilka det är som ropar ut det politiska spelet vet vi.

PS: En personlig reflexion: Det var en annan tid, eller kanske inte. Inga partiledardebatter förstås, men det fanns en tid när även jag satt i tv-debatter och jag vet inte hur många gånger programledarnas sista rekommendation ofta var:
– Det gör inget om ni avbryter varann, det blir bra tv.

DAGENS DUBBELMORAL.2: EU pratar ofta om hur viktigt stödet till Ukraina är. Men under den stora ryska invasionen har EU-länder betalat ännu större summor till Ryssland för fortsatt import av gas och olja.
– De finansierar kriget mot sig själva. Vem fan har hört något liknande?, undrade USA:s president Donald Trump i FN:s generalförsamling i september.
Och det hade han helt rätt i.

Den ryska krigsekonomin drivs av exporten av fossila bränslen och det är EU-länder som står för notan. Sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina 2022 har EU och dess medlemsländer bidragit med 93,6 miljarder euro i finansiellt, ekonomiskt och humanitärt stöd till det ukrainska folket.
– Under samma period har EU-länder betalat mer än 200 miljarder euro för rysk olja och gas!

EU som helhet har visserligen minskat sitt beroende av rysk olja och gas med runt 90 procent sedan 2022. Men hittills i år har sju av medlemsländerna ökat sin import jämfört med 2024.
– Och det är inte bara putinisterna i Ungern och Slovakien som köper ryskt.
De största importörerna av LNG (flytande naturgas) under första kvartalet 2025 var Frankrike, Spanien och Belgien.
Frankrike ökade sina inköp av rysk energi med 40 procent till 2,2 miljarder euro
– Tänk på det nästa gång du hör Macron prata om det ukrainska folkets lidande.

En sista kommentar till dagens rubriker: Domen mot programledaren Micke Leijnegard är förmodligen rättvis.
Eftersom även jag levt i medievärld omgiven om duktiga och attraktiva medarbetare är jag så här efteråt glad över att du som eventuellt kände dig drabbad översåg med min entusiasm.

Tisdag: Säger blommande rosor och en jättestor kantarell något om 4 november?

Han: För tre veckor sedan, efter köldknäppen, blommade vår sista ros i sin kruka. Det vill säga, vi trodde att det var en sista symbol för att sommaren är slut.
– Det var det inte.
Fortfarande tre veckor senare blommor den fortfarande. Och inte bara den. Idag, 4 november 2025, blommar även hennes engelska doftros på sjösidan:

Jag blir överraskad av synen, uppsynen. Det är flera veckor sedan hon klippte ner rosensnåret mot havet. Inga rosenknoppar borde ha överlevt den massakern.
– Men jag borde inte ha blivit överraskad.

Minnet är kort. Dagsnotering här på bloggen 31 oktober år 2024: ”Det fanns en tid när även jag undrade över varför naturen/evolutionen/gud eller vem som nu haft utslagsröst:
– Varför har rosor så djävulusiskt vassa taggar?
Numera har jag lärt mig att det beror på det är för att få vara ifred.
– Få egentid, som det heter i människobyn.
Missförstå mig rätt, jag talar inte i metaforer: Jag menar inte rosenkindade fruar, utan just rosor.”

Bakgrunden till denna amatörsociologiska kommentar var inte att hade jag upptäckt taggarna, utan att jag än en gån slogs av nåt så vasst kan vara så vackert.
Även då blommande hennes engelska doftros.
– Och det fortsatta den att göra.

Den 5 november förra året skrev jag här på bloggen: ”Har ägnat dagen åt att följa en stor havsörn, som terroriserat sjöfåglarna på Fimpan. Hade tänkt visa en serie bilder som bevis på mitt arbete.
– Tyvärr räcker mitt Canonobjektiv bara 500 meter och det är 700 meter till fågelön utanför udden.
Då blev kortet på vår blommande ros bättre. Den enda som klarade den senaste styva kulingen.”

Bättre kanske, men inte så bra. Dagens bild tog jag med min nya Iphone (16, redan gammal). Men mitt minne är som sagt kort.
– Det är därför jag skriver det här, för att inte bli överraskad nästa år.

Vi tycker att det händer mycket nu för tiden. Även i naturen händer det mycket, men mycket lite förändras.
Till skillnad från människans historia är naturen cirkulär om än med viss förskjutning.
– Här på udden råder ett varmtempererat klimat.
Detta enligt Köppens klimatklassifikation, en teori vidareutvecklad i samarbete med den tyske klimatologen Rudolf Geiger i mitten av förra seklet.

Väder kommer och går men temperaturen över tid är tämligen stabilt.
– Åtminstone har det varit så.
Under perioden 1961-1990 hade det varmtempererade klimatet svårt att nå över Sydsvenska höglandet.Men enligt SMHI:s statistik (1991-2020) har det varmtempererade klimatet sedan dess brett ut sig upp till Mälardalen och även en bit upp längs södra Norrlands kustband.

Vad som händer på udden återstår att se. I november nästa år kommer kanske hennes doftros att berätta att ingenting har hänt men allt förändrats.

Hon: Och det känns bra att jag igår preppade vitlökslandet inför sådd, ifall den varma hösten slår om till vinter medan jag är i Stockholm. Åker med tåget om en timme, tillbaka med två små trädgårdsassistenter på fredag igen. Då kan vi bara stoppa ner klyftorna i jorden.
– Fast jag tror det fortfarande kommer vara för varmt. Vill helst inte att de börjar gro redan nu. Is i magen gäller.

Fikonträdet har också förberetts för vinter. Lite orolig att den överdimensionerade huvan gör mer skada än nytta. Jag överskattade storleken på fikonträdet rejält… och blir det en mild och torr vinter hade det nog inte behövts någon huva alls. Men det är första vintern på friland. Håll tummarna för att det överlever.

PS: Det finns fortfarande gula kantareller i närområdet. Kompisen Ancy i grannhuset och jag hittade några riktiga giganter på vår söndagspromenad. Var? Hemligt ;).

Lördag: Alla helgons dag

Hon: Varannan dag sol varannan dag regn, och trattkantarellerna frodas.

Köksbordet fylls av svamp. Men vad bidde kvar…:

Det är ju lite snopet. Skulle gärna ut och plocka varje dag, så rofyllt och roligt (om man hittar…) men det är så mycket annat som ska göras. Fruktansvärt sen med allt i år.

I alla fall kokt en batch ketchup, det tar timmar och ger inte heller mycket utdelning när tomaterna väl är passerade och nerkokta till lagom konsistens.

Ett kok till måste göras. Men inte idag. Pust!

Tog däremot tag i årets likör. Och i år blir det ingen limoncello (tyvärr), citronträdet levererade inte på topp. Men det gjorde däremot druvorna i torpet.

Så satte en sats med vodka och vindruvor i september, tänkte att jag skulle testa om druv-likör kanske är det nya svarta.

Jag gjorde saft ett år, den var god, men började mögla ganska snabbt. Eller så drack vi för lite av den helt enkelt. Men likör borde ju både hålla längre och gå åt snabbare. I med tre deciliter socker, och vips:

Mmm, jättegod. Men nu ska den stå minst fram till jul. Då blir det ny avsmakning. De utarmade druvorna var INTE goda. Passar inte ens till dessert. Så inga fyllesvin här inte.

Ha nu en skön Allhelgona-helg. I Stockholm pyntar de barnbarnen och firar Halloween…

Här pyntar vi gravar (dessa i Borgholm):

PS. Gässen har inte lämnat Skeppevik än. Ljud på!

Han: … och som om inte allt detta vore nog! Dessutom har vi firat Torsås Nationaldag.Denna årliga Marknad med stort M, när hon går i barndom (om än med solglasögon) och vi därför alltid först tränger oss fram till ståndet med Mariannelunds konfektyr.

För en utböling ger upplevelsen en déjà vy av persongalleriet i Lina Wolffs Augustprisnominerade ”Liken vi begravde”.
”En roman att hänföras, förbluffas och skrämmas av, som en recensent konstaterar.

Onsdag: En dag i fablernas värld

Han: Aisopos fabel om ”Haren och sköldpaddan” har varit en viktig del av den europeiska kulturkanon i 2 500 år och används fortfarande för att lära barn (och påminna vuxna) om värdet av uthållighet, ödmjukhet och fokuserat arbete.
Jag hade tänkt börja med återberätta den sedelärande historien, men eftersom det är höstlov avstår jag och berättar istället om att idag har Bad Boys simmat i Söderåkra badhus.
– Det flöt på bra.
– Även om somliga simmade snabbt som en hare springer, så kom även vi sköldpaddor i mål 1000 meter senare.

Grubbla gärna över sensmoralen i den historien, så lever du längre. Vi gubbar nöjde oss med att som vanligt fira ännu en seger över oss själva med en god lunch hos Peter & Lisa på Möre Golfkrog (kolla in menyn här).

Aisopos har skrivit många lärorika fabler. En heter ”Vargen och lammet”. Sensmoralen är att våldsverkare alltid finner argument utan hänsyn till sanningen.
– Även den fabeln har bäring på vår tid.

Läser i tidningen att ryska styrkor ha korsat floden Dnepr, slagit ner ukrainska motattacker, säkrat ett brohuvud, minerat åtkomst till ön och börjat organisera sig för en varaktig närvaro.
– Hävdar Kreml.
Men det är fake news. Enligt videoklipp från ukrainska soldater syns inga tecken på ryska styrkor på platsen. I filmen syns ukrainska styrkor röra sig fritt på Karantynnyj.
– Putins propagandamaskin fejkar framgångar för att underminera västs stöd för Ukraina, konstaterar tankesmedjan Institute for the study of war.

ISW är känt för sina opartiska lägesrapporter om kriget i Ukraina: ”Kreml avser sannolikt att övertyga västvärlden, EU och Ukraina om att en rysk seger är oundviklig, så att Ukraina bör underkasta sig Rysslands krav på att avstå territorium och att allierade bör sluta stödja Ukraina”.

Sanningen är krigets första offer. Ibland är det bara sorgligt, ibland bara dråpligt.
Möjligen har de ryska propagandamakarna förläst sig på legenden om hur Ernest Hemingway befriade hotell Ritz i Paris 25 augusti år 1944, under Paris befrielse från nazisterna.
Skrönan, som senast återberättas av allas vår egen krigsreporter Staffan Heimerson (Jag tog taxi till kriget, Lind & Co) är till skillnad från den ryska propagandasegern bara dråplig.

Slutstriden om Paris hade pågått en vecka när Hemingway stormade in på Ritz med en grupp franska motståndsmän och deklarerade att han kommit för att befria hotellet.
En av dessa motståndsmän vittnar senare om att Hemingway var besatt av att ”som den första amerikanen i Paris befria Ritz”.
Till saken hör att Hemingway blev förälskad i det anrika hotellet redan som journalist på 1920-talet: Han tillbringade många timmar i baren tillsammans med bl a med F. Scott Fitzgerald (som skrev ”Den store Gatsby”), en tid som Hemingway förevigade i sin postumt utgivna En fest för livet.

”Befrielsen” blev inte riktigt vad hjälten tänkt sig. Visserligen störtade Hemingway och hans män in på hotellet och han “gav order med sådan auktoritet att manga trodde han var en general”, berättar Ritz chefsbartender Colin Field.
Under ockupationen hade ett antal nazistiska dignitären ockuperat även Ritz, bland dem Göring och Goebbels och när den stridslystne krävde att få veta var tyskarna gömde sig. Hemingway skrev senare at han inte kunde tåla att nazisterna hade besudlat rummet där han och hans dåvarande älskarinna Mary Welsh hade haft många trevliga nätter före kriget (de gifte sig ett år efter kriget).

Enligt legenden utspelade sig följande korta dialog:
– Var är tyskarna? Jag har kommit för att befria hotellet!
– Monsieur, tyskarna gav sig av för länge sen, förklarade den saktmodige hotellchefen Claude Auzello. Här finns nu bara franska, brittiska och amerikanska affärsmän och andra civila gäster.

Ungefär där börjar historien falla isär och fabeln få eget liv. Enligt Hemingways bror Leicester genomsökte befriaren och hans män hotellet. De hittade ett fat med utsökt konjak i källaren och i rummen på övervåningarna fann man bara lakan som hängde på tork.
– Vilka man för säkerhets skull pepprade med sina vapen för att förvissa sig om inga tyskar gömde sig där bakom.

Enligt den korta (och mindre ärorika) versionen förklarade hotellchefen att han inte kunde acceptera att befriarna bar vapen på hotellet. Hemingway lommade därför tillbaka ut ijeepen för att lämna sitt gevär.
– Därefter beställde han 51 dry martini i baren som efter denna storslagna befrielse skulle få hans namn.

Till skillnad från den ryska “befrielsen” av Karantynnyjön ingick befrielsen av Ritz hotell inte i någon orkestrerad pr-kampanj för militärmakten.
– Tvärtom.
Hemingway ställdes inför militärdomstol för att struntat i den amerikanska militärledningens uttryckliga order (han hade faktiskt bett om lov hos den franske befälhavaren general Philippe Leclerc, vars stridsvagnar hade fått äran att befria Paris).
Dessutom hade han brutit mot krigslagarna som förbjöd reportrar inte bara vapen under strid.
– Men som skröna lever historien vidare.
Särskilt bland journalister.

Sant är däremot att en av sanningarna om drinken Bloody Mary (som introduceras i Hemingsways sköna ”En fest för livet”) är att den skapades av Bernard ”Bertin” Azinont, bartender på Ritz Paris Petit Bar i början av 50-talet.
– Efter ett recept av Ernest Hemingway förstås, nedtecknad redan 1947 och med inspiration från en drink som denne intagit i Kina redan 1941 (Källa: ”To Have and Have Another”, Philip Greene sid 24-25).

På förekommen anledning: Missförstå mig rätt: Staffan Heimerson har rapporterat från 34 krig. Hans insiktsfulla rapportbok redogör för många dråpliga incidenter.
– Några kommer säkert att gå till historier som fabler i Aisopos anda.
Ingen av dessa präglas dock av det självförhärliganden som Hemingways befrielse av Ritz bar.
Boken avslutas med den självironiska kommentaren: Åter hörde jag den kloka barnbarnsrösten: ”Men den där natten, farfar, måste du ändå ha varit rädd.”
Med hård stämma svarade jag: ”Nix. Jag var som jag alltid är. Orädd. God och glad”.
”Fast”, tillade jag, ”Jag sket nästan på mig.”

Fredag: Näe, jag har inte slutat baka

Hon: jag bakar fortfarande allt matbröd, utom i somras då jag fuskade lite med att köpa en och annan Ölandslimpa. Barnbarnen älskar den, med mormor/farmors sylt på. (Slutat blogga kanske ni trodde jag skulle skriva… lovar bättring!)

Regn från tidig morgon idag, så passande bakväder tänkte jag. Sen tittade solen helt otippat fram efter lunch, då klippte jag ner vildrosen på baksidan medan brödet stod i ugnen (alternativt jäste på diskbänken).

Frisk luft var dag är mottot, om vädret tillåter. Hade gärna fått fortsätta regna…

Och med tanke på dagens regnprognos gav Tina och jag oss iväg till skogen igår för att leta trattisar. Det fanns! Och det fanns fler, fortsättning följer annan dag…

… det blev ingen jättelång skogspromenad direkt, vi var lite slaka efter den urmysiga höstmiddagen kvällen före.

Alltså, Blomman och Tina, drinken gjord på era egna äpplen var försvinnande god. Toppenkväll vad det gäller allt för den delen. Mat, dryck och sällskap. Tack!

Han: Javisstja, vi var på fest också. En vecka går fort när man glömmer vad man gjorde igår.
– Guldfiskminne, kallas det.
Man simmar runt i samma lilla skål, viftar entusiastiskt med sina stjärtfenor och tänker, wow, här har jag aldrig varit förut!

Vissa saker minns jag eftersom bilderna i mobilen påminner mig. Igår byggde Mats (Rundberg) och jag ett garage.
– Jaja, inget Babels torn men ett litet garage till Kulturmagasinets gräsklippare.
Mats är konstnär men även en jävel på skruvdragare.
– Vad trodde du betyder nåt när man blir invald i styrelsen för en kulturförening?

Veckans enda målfest för en djurgårdare i förskingringen var annars att bli inbjuden till VIP-läktaren när Kalmar FF slog Oddevold med 3-2.
– Det trodde ingen efter första halvlek.
Särskilt inte alla experter och medgångssupportrar på VIP-läktaren som simultantolkade vad som hände på planen.

Utan om möjligen Höjdhopparn som fixat biljetterna.
– Tack för det!
Samma kväll vann vi lite pengar på V75 och firade med kalops och rödbetor.
– På hans bekostnad.

I övrigt: Så här års bor vi vid en internationell flygplats där flight efter flight landar, tankar proviant och lyfter söderut.
Först kom tranorna, vet du att de lämnar Sverige vecka 42, detta enligt bondepraktikan?
Det vet jag för det har Kajsa i grannhuset berättat.
Hon kan sånt.
– I år passerade tranorna redan vecka 41, vilket kändes lite märkvärdigt.

Den senaste veckan har tusentals gässen använt udden som en transithall på väg söderut. Ett nytt inslag är den stora mängden av vitkindad gås.
Branta leucopsis är mindre än den vanliga kanadagåsen.
– Kompaktare, korthalsad och med distinkt svart, vit och grå fjäderdräkt. 
Den häckar främst i Arktis men sedan 1970-talet även i Skandinavien. Eftersom allt hänger ihop i vår lilla värld upptäcktes det första häckande paret i de delar av Norrlands inland som jag kommer ifrån.
– Men som vanligt är historien roligare än nutiden, särskilt när världen ser ut bortom udden.

Långt in i medeltiden var det ett mysterium hur en del fågelarter plötsligt kunde dyka upp och försvinna med årstidsväxlingarna. Många fantasifulla förklaringar lanserades.
Den walesiske munken Giraldus Cambrensis (Topographia Hiberniae publicerad år 1188) gav den här förklaringen:
– Gässen utvecklas ur långhalsar.

Just det, det lilla kräftdjur besläktade med havstulpaner som vi ibland äter på Mallorca som en delikatess, percebes. På latin heter långhalsen Lepas anserifera (anser = gås). Även engelskans ”goose barnacle” (långhals) och ”barnacle goose” (vitkindad gås) kommer från Giraldus Cambrensis teori.

Förvisso finns en viss likhet mellan långhalsar och gässens huvud och hals, men teorin är tokigare än så. Eftersom långhalsar växer på allt som flyter trodde man att den vitkindade tillhörde växtriket.
– Vilket hade det goda med sig att vidskepliga människor fick äta den under religiösa fasteperioder; detta eftersom gåsen alltså inte var kött.

Egentligen snodde Giraldus sin tes från ett arabiskt sändebud vid ett av de germanska furstehoven, som i i början av 1000-talet skrev att ”En man kom till en kung med ett stycke trä, på vilket redan början till ägg hade bildats. Kungen befallde att man över det skulle bygga en ställning som en bur och sänka ned denna i vatten, och den fick stå ute vid stranden, tills fåglarna hade lossnat från träet inne i buren.”

Föreställningen att den vitkindade gåsen föddes som knoppar på ett träd höll sig förvånansvärt länge. Långt in på 1800-talet förekom notiser i engelska tidningar om att en sjökapten påträffat ett ”gåsträd”, som till och med ställdes ut till allmänt beskådande.

Så fantasifulla historieberättare har vi inte idag. Tyvärr får vi nöja oss med de skrönor som Putin och Trump försöker bräcka varann med.
Men nu har vi i alla fall glömt de sanndrömmaren för en stund.
– Vad mer kan förvänta dig av en blogg från en udde?

Torsdag: Du som tror på gud, tror du också att det finns andra gudar där ute?

Han: Vi börjar från slutet på dagen. Så här låter tystnaden en kväll på udden i oktober. I övrigt har det varit en händelserik dag.
– Först fick vi oväntat besök.
En talgoxe undrar hur vi hade det inne hos oss med de nya sofforna och kanske nåt annat.
– Det tog ett tag att vi kom överens om att hen nog trivdes bättre ute i naturen.

Den här besökaren kom in genom den öppna verandadörren, Ironiskt nog hade jag just satt upp en mobil (”Flygande Kerstin”) där nu fyra kungsfåglar försökt flyga in genom fönstren:

Sedan ägnade jag någon timme åt arbetet som Ordförande i vår stugföreningen. T ex njöt jag av att se andra arbeta. I det här faller njöt jag av att se Jocke B och Nisse Aaltonen att bygga vidare på Båtbryggekommitténs arbete med att modernisera vår brygga:

Eftersom katterna och jag är ensamma på udden (barnbarnen kräver sitt) tittar jag på Skavlan & Sverige, äntligen en intressant diskussion på public service.
– Det intressanta är att ett antal tänkande människor försöker förstå varandra just för att de vet att du tycker och tror olika (till skillnad från partiledardebatter).
Ämnet: Varför envisas människor att tro på något gudomligt?

För egen del har jag ett gott förhållande till gudarna: Vi lämnar varandra i fred. Men jag har mina funderingar. Det har som vi vet (?) hållits kyrkoval.
Carl Bildt ställde upp som kandidat i Oscars församling i Stockholm.
– Tror han ens på någon gud?
För några år sedan fick han frågan. Efter viss tvekan svarade Bildt att han trodde att det finns liv på andra planeter.
– Intressant svar, tycker jag.

De som tror att det finns intelligent liv i andra vintergator, tror de också att det finns andra gudar där?
– Jag menar, här på jorden har ju alla civilisationer skapat sig gudar.
Publicisten Olof Lagercrantz, numera mest känd som pappa till David L, han med boken om Zlatan, konstaterade att i vår kristna värld finns det bara en gud, men vår värld är en av de minsta i universum, ”i själva verket en löjligt liten värld, nästan en pingpongboll.”

Underförstått: Där ute finns det miljarder solsystem och galaxlar och om vi inte är ensamma i hela universum är det logiskt att tro att de andra också har sina egna gudar.
– Då och då möts de till och med i ett slags universellt FN:s säkerhetsråd för att hålla sig a jour med utvecklingen i respektive global församling.
Åtminstone om jag ska tro min egen husgud, Henrik Tikkanen, numera död och bortglömd till och med som huvudpersonen i fru Märta Tikkanens välkända roman ”Århundradets Kärlekssaga”.

Nåja, det finns mycket att fundera över när det gäller våra jordiska gudar. Har du till exempel tänkt på att manliga gudar alltid framstår som klart ambivalenta till sitt uppdrag?
– Till skillnad från kvinnliga dito är manliga gudar nyckfulla.
Koleriska. Oberäkneliga.
– Snarstuckna som indiangudarna.
Ständigt beredda att vända sig bort från människorna om offerlammet inte är gott nog.

Förslagna som den notoriske påsättaren Zeus (ovan). Han som förvandlar sig till tjur och lockar med sig den vackra Europa till en ö i Medelhavet.
– Visst, det finns undantag.
De genuint goda som vänder andra kinden till.

Jesus Kristus förstås. Även om han blev gudomlig först 325 år efter sin egen högst mänskliga död och först sedan anhängarna röstat om saken i Nicea och vars hela den grejen med att dö på korset för vår skul,l verkar vara en rip off i mindre skala av aztekernas Quetzalcóat, som i sin gudomliga godhet skapade hela världen genom att kasta sig själv på bålet i Teotlihuacan.
– Dramatiskt ska det nämligen också vara.
Stora gester, yviga besvärjelser. Stenblock som rämnar. Hav som öppnar sig. Lama som tar sin bår och går.
Till och med det: brinnande buskar.

Framför allt känner vi de manliga gudarna som ordningens upprätthållare. Vi minns Gamla testamentets koleriske Jehova, alltid redo att slakta sina israeliska barn för den goda sakens skull.
– För att nu inte tala andras barn.
Eller Shiva med sitt förgörande tredje öga som fortfarande skrämmer livet ur rättrogna hinduer.
Och rättshaveristen Anubus, han som väger alla stackars egyptiers syndiga hjärtan mot sanningens lätta fjäder.
– Vilken fascistoid skitstövel!
Inte undra på att många föredrar att i Allahs namn stena andras kvinnor till döds.

För att nu inte tala om de nordiska gudarna. De framstår som berusade fotbollshuliganer, ständigt rasande i bärsärkagång över himlavalven.
Man måste vara blind av idoldyrkan, om man inte inser att manliga gudar är överspända.
De är alltid förtörnade över någon oförrätt.
Oftast dock mest för sin egen princips skull.
– Saker de fått för sig är viktiga för den allmänna ordningen.

Även detta ett särdrag hos manliga gudar: De är besatta av andra projekt än det faderskap
de oombedda gör anspråk på i människornas heliga skrifter. Det slår mig just nu, nyss hemkommen från Grekland, att
enligt Herodotos kallade skyterna Zeus för Papa.
Vid sidan av Papa dyrkade de Apollon, den himmelska Afrodite, Herakles, Ares och Jorden.
– Mest dock Papa.

Nå, det räcker. Min fråga kvarstår:
– Du som tror på utomjordingar, tror du också att större himlakroppar har mäktigare gudar än vi har och har haft?
Har Tikkanen rätt. Jag vet inte. Fråga Carl Bildt.

Tisdag: Stoppar EU mammakorven eller ..?

Han: Dagens tidningsläsning ger som vanligt mycket att tänka på:

Som medlem i K.O.R.V (Korvens Oförtrutet Runda Vänner) tar jag inte ställning i sakfrågan.
Men jag kan tipsa dig som är skeptisk till vegetariska inslag i den gamla köttiga korven:
– Kolla in vår favoritaffär, Smaklöken i Jämjö. 
Isabelle Karlström, prisbelönt korvmakare, visar att god korv är mer än du tror.

Hennes korvversion av ”får i kål” har räddat kärleken på udden ett antal trötta fredagskvällar. Och hennes smakrika ”rödbeta i korv” ligger just nu på våra tallrikar.
– Hundra procent korv, konstaterar en livslång missbrukare som äntligen insett att Bullens korv inte längre är korven personifierad.

DAGENS KRASCH: En varelse väger 4-9 gram – hur mycket väger i så fall dess hjärna? Mycket lite, om vi ska tro våra ofrivilliga empiriska studier. Igår hände det igen:
– En kungsfågel försökte visualisera årets nobelpris i fysik, dvs upptäckten av makroskopisk kvantmekanisk tunnling.
– Detta genom att i hög fart försöka flyga igenom en 3-glasruta i norrläge.
Möjligen i tron att hen var först i världen med detta experiment. Även detta tredje försök på en vecka misslyckades dock.
Eventuell hjärnskakning var även denna gång begränsad, även om upplevelsen var omtumlande.

DAGENS SURA NYHET: Det ser ut som en tanke: Samma dag som Riksrevisionen kritiserar regeringen för bristen på klimatarbete inom jordbruket, tar Anna B och jag vattenprover i diken inåt viken. Provtagningen ingår i Kustmiljögruppens arbete att följa upp försurningen längs kommunens kuster.
Detta är fjärde provtagningen på ett år. Även om utvärderingen inte är klar ser det inte bra ut:
– Höga värden av kväve och fosfor gör inte bara miljön sur.

Jordbruket står för 15 procent av Sveriges utsläpp, mer än bilismen. Medan utsläppen från bilismen i Sverige har minskat med 34 procent sedan 2010. Under de senaste 15 åren har jordbrukets utsläpp däremot bara minskat marginellt enligt Riksrevisionen.

DAGENS GLADA NYHET: Apropå bristen på framgång inom svensk fotboll konstaterar Jimmie Åkesson att återvandringsbidragen har höjts rejält.

PENGAR LUKTAR INTE: Wallenbergstiftelserna delar årligen ut omkring 2,9 miljarder kronor, framför allt till vetenskaplig grundforskning. Hittills storleksordningen: 47 miljarder.
Peter ”Poker” Wallenberg är ansvarig i familjen och han tycker att han har familjens roligaste uppdrag (DN 13 okt).

Vän av ordning undrar varför det i Sverige är och har varit självklart att rika människor skänker stora belopp till vetenskaplig forskning, samtidigt som privat stöd till kulturen misstänkliggörs för att styra utbudet.
– Glöm inte att Sverige är ett litet land, säger Peter ”Poker” Wallenberg. Politiken, näringslivet, finansiärerna, akademin – vi måste samarbeta.
_ Jag tror att vi är många som är stolta över hur vi har byggt det här landet, och är villiga att betala den skatt som behövs. Vi har ett system man kan lita på. Om det alltid är effektivt är en annan fråga.
Och han tillägger:
– Sverige är ett land med starka socialdemokratiska rötter, and I have no problem with that.

Poker hyllar den svenska modellen och framhåller att andra länder ser med avundsjuka på den. Privata donationer betyder inte att staten kan abdikera. Staten bör stå för lejonparten av finansieringen och han vill inte se ett paradigmskifte.
Låter rimligt, tycker jag.

INTE BARA TT VILJA: Säga vad man vill om Donald Trump, men på en punkt fullföljer han traditionen från Nixon och Reagan, två andra kontroversiella presidenter. 
Till skillnad från en hop av demokratiska presidenter (Clinton, Obama, Biden) så har dessa republikanska presidenter inte bara startat krig, understött krig och militärkupper mot demokratiska regimer, utan även förstått att politik inte bara är att vilja utan att göra.
– Nixon drog USA ut ur Vietnamkriget, Reagan sänkte Sovjetunionen med stjärnornas krig och Trump satte till slut ner foten när det gäller Netanyahus folkfördrivningspolitik.
– Minns någon varför Obama fick Nobels fredspris?

Hon: strålande solsken och Hacke Hackspett hackade på som en tok i Järnsida. Långt från våra fönster i alla fall, pust!

Åker till Stockholm imorgon bitti, så vattning och packning står på agendan. Och det är fortfarande fullt i växthusen. Chili mest.

Men även lite tomater och en och annan gurka på g. Om just gurkan kommer hinna bli något av är kanske tveksamt.

Bara att hålla tummarna för plusgrader medan jag är borta!

Lördag: vardagsrummet är uppdaterat!

Hon: efter 23 år i trogen tjänst har våra soffor till slut gett upp! Hålen blev större och större, och stearinfläckarna efter ett av de föräldrafria partajen i huset i Nockeby verkade framträda mer och mer.

Så när två gröna manchester-soffor dök upp i en annons för Stalands möbler (som vi bodde grannen med på Söder i Stockholm) i DN förra helgen slog vi till.

Snabbt beslut och snabb leverans, en vecka senare bars de in. Tack DHL! Inget knorr om hur otillgängligt vårt hus ligger utan bärhjälp ända in i vardagsrummet.

Och bara armstöden och fötterna behövde skruvas på! Fixade han galant.

Sådärja:

Kissarna är däremot ytterst tveksamma till de nya sofforna…

Dessutom hade husse och matte köpt nya fåtöljer med klösfria pallar dagen innan. Även det helt onödigt enligt Ludde och Vilda.

Nödvändigt, enligt matte och husse! Stöd för nacken behövdes. De gamla hade inte det, och är i stort behov av renovering. Huserar numera i torpet.

Fast lite sorgligt var det ändå att åka till tippen och säga hej då till sofforna. Men spara något med jättehål, och noll förvaringsutrymme sa jag helt NEJ till!

Han: Ja, kan man inte förändra den stora världen kan man i alla möblera om i den lilla. Dagens bidrag fortsätter i det lilla formatet:

DAGENS ORD: Tillfrågad om sin syn på mänskligheten svarar Nobelpristagaren László Krasznahorkai: ”På måndagar, onsdagar och fredagar ser jag den positiva sidan och på tisdagar, torsdagar och lördagar ser jag den fruktansvärda sidan av människor. Och på söndagar vilar jag.”
– Det räcker för att jag ska få lust att läsa honom.

Älgjakten har börjat, vilket min skjutglade granne påminner mig om. Vi läser båda Även här sympatiserar vi med den angripne parten i konflikten:

Vad har vi lärt oss idag? Först trodde hon att det var en mus på diskbänken. Sen insåg vi att två avsvimmade kungsfåglar visserligen är mer än en, men att den här lilla kusinen förmodligen hade haft tur och valt att flyga in genom en öppen dörr när hon städade.

Kungsfågeln är Europas minsta fågel att det här är helt klart den minsta fågel jag någonsin sett. Flygförmågan var det lite si och så med. När jag väl fått tag i och burit ut den till rosenbusken uppmärksammade katterna mig om att fågeln hade tappat fotfästet och blivit hängande upp och ner – i ett spindelnät!
– Vilket om inte annat bekräftar att ett spindelnät är mycket starkt, faktiskt starkare än stål i förhållande till sin vikt.
Efter en ny utryckning från den lokala räddningstjänsten slutade även det äventyret lyckligt.

Avslutar med att påminna mig själv om att tiden rusar. Det har gått tjugo år (20!) sedan vår gamla kompis Pelle Vännen dog ifrån oss. Om du inte hade förmånen att känna Per Håkan Wendel, så var en av Sveriges bästa politikreportrar, möjligen den bäste.
En jävligt envis murvel, dessutom en utmärkt kock. En gottegris, en skitdålig bilförare och en konflikträdd kvinnotjusare. Dessutom prylbög, närsynt pedant och en rastlös njutningsmänniska.
Framför allt en mycket generös och vänfast polare, Pelle Vännen kallad.

Och till slut: Den ende kompis vi har som hedrats med statsministerns närvaro på sin begravning.

Måndag: Vem älskade Amy?

Han: I människobyn kallades hon Amy, men här på udden var hon bara den första höststormen. Enligt sjöfolk betyder ”halv storm” en vindstyrka på 9 Beaufort, med byar på 20,8–24,4 meter per sekund.

Antropomorfism är ett fint ord för att tillskriva naturfenomen, djur och abstrakta begrepp mänskliga egenskaper, känslor och beteenden.
Till den sjukan hör att ge naturfenomen människonamn.

I Sverige är det en ny tradition att ge namn till stormar. Förr hette det I stället har stormar ofta kommit att benämnas efter det datum eller den veckodag de inträffat, eller det område som drabbats hårdast: ”Yrväderstisdagen 1850″,”Ölandsstormen 1985”, ”Allhelgonaorkanen 1969”, ”Julstormen 1902” med flera.
Sedan 1990-talet har stormarna fått människonamn, oftast kvinnonamn: Emma (1985, Gudrun (2005), Simone den 28 oktober år 2013.
– Ironiskt nog betyder namnet Amy ”älskad”, en engelsk version av det franska namnet Aimée (eller Amée), som i sin tur kommer från det latinska namnet Amata som härstammar från det latinska verbet ”amare” (att älska) och används för att beskriva en kvinna som är älskad. 

Fråga mig inte varför någon älskade Amy. Idag ligger havet stilla.

VECKANS GUBBSJUKA: En del av de höga amerikanska befäl som samlades för att bli uppläxade av försvarsminister Pete Hegseth lär ha kokat av ilska inombords: ”I don’t want my son serving alongside troops who are out of shape or in combat units with females who can’t meet the same combat arms physical standards as men”, sa Hegseth och i bakgrunden flinade den amerikanske presidenten gillande.

Man häpnar. Om inte Donald Trump under Vietnamkriget smitit från sin militärtjänstgöring (han gjorde det 5 gånger!) hade han med egna ögon fått se hur kvinnliga FNL-soldater bidrog till att knäcka den ”överlägsna” amerikanska militärmakten.
Hade Pete Hegseth under sin tid på Fox News brytt sig om att besöka Ukraina hade han förstått vad de 45 000 kvinnor som tjänstgör som soldater i Ukrainas väpnade styrkor, betyder för försvaret mot Putins invasion.

På Bokmässan i Göteborg ställde den israeliska författarinnan Lee Yaron en fråga till publiken:
– Vet ni hur många kvinnor vi har i det säkerhetskabinett som fattar besluten om Israels krig i Gaza?
Eftersom ingen vet svarar hon själv:
– Svaret, säger hon, är noll. Ingen. 

På seminariet, anordnat av Judisk Kultur i Sverige, ställer hon nästa fråga:
– Hur många kvinnor sitter i den grupp som sköter förhandlingarna om gisslan i Gaza? 
Samma svar: Noll. 
– Och i Hamas ledningsgrupp för Gaza? Hur många kvinnor?
Denna gång fnissar publiken. 
– Noll. Naturligtvis.  

Vilka, frågar hon publiken i Göteborg, var de första som slog larm om att något inte stod rätt till inför den 7 oktober?
Just det: Kvinnor. Närmare bestämt 23 unga värnpliktiga gränsvakter – tazpaniyot – som var utposterade längs Israels gräns mot Gaza.  

Det var dessa unga kvinnor som månaderna och veckorna före den 7 oktober 2023 först upptäckte att Hamas var i färd med att genomföra övningar och testa de israeliska gränssystemen.
De slog larm till sina överordnade, men ingen lyssnade. ”Tjejer”, fick de höra. ”Ni är ögonen, inte hjärnan.” När Hamas anföll på morgonen den 7 oktober blev dessa unga kvinnor de första offren.

Ingen av dem finns i dag kvar för att berätta sanningen. Sexton av dem dödades, sju togs som gisslan, konstaterar Björn Wiman som återger historien i en krönika.
– Och tre år senare fortsätter gubbarna att prata om fred och rusta för krig.

Hon: mm, han dokumenterade stormen noga och med risk för att blåsa i havet 😉

Men igårkväll var Amy ett minne blått. Havet låg spegelblank och himlen var magisk! Och imorgon är de fullmåne, årets supermåne dessutom.