Fredag: tillsammans med Fanny!

Hon: Fannys Husse och Matte är på begravning idag, väldigt sorgligt och vi är alla här på Udden med dem i tanken.

Dessutom har Fanny ont i ett ben så vi har inte kunnat ta någon långpromenad i skogen som vi brukar. Men Peppe och Fanny har sovit på soffan, hemma hos Fanny, medan jag förberett middagen tillsammans med kissarna inne hos oss. De två har verkligen funnit varandra efter eftermiddagsluren. Nu fredagsdrink.

Han: Bonusmatte har rätt, vi har funnit varann och jag läser högt för Fanny: Jag tycker om min egen litenhet. Jag skulle inte vilja vara större. Även om jag skulle räcka längre, nå högre, susa snabbare, skulle jag inte vilka det. Jag tycker om min skala. Jag tycker om människans litenhet.

Så inleder nämligen Sverker Sörlin sin bok Antropogenen, en essä om människans tidsålder (Weyler, 2017). Boken har jag lånat av Tomat-Hasse i Gata uppe vid gamla E22:an (en gång i tiden ingick hans torp i Gustav Vasas egendomar vilket placerar detta inlägg i det historiska sammanhang det förtjänar). Eftersom jag är hundvakt hos Fanny (vars husse också heter Hasse) läser jag inledningen i ett uterum mot väster när solen redan står lågt.
– Det är alltså höst.
Det är höst även i Tomat-Hasse och mina samtal. Det har inte bara med årstiden att göra. Både han och jag har vänsterbakgrund. Han kallades Fack-Hasse när han var politiskt aktiv fackordförande på slakteriet i Kalmar.
– Är vi fortfarande vänster?

Vi formulerar inte frågan så. Men det är det våra samtal handlar om. Jag finner samtalen mycket givande. Alltså störande. Vi är oeniga om vi lever i den bästa av världar, men eniga om att världen kan bli bättre och att vi alla därför i Voltaires anda bör odla vår trädgård.
Frågan är vad det betyder i dagens värld (vid sidan om att odla vår egna grönsaker). Det är det Sverker Sörlins bok handlar om. Halvvägs in i Antropogenen tror jag hans budskap kan sammanfattas så här:
– Om man försöker låta bli att göra saker värre, är inte det att bidra till en bättre värld?

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme. Det var nåt man sa på den tiden. Och ibland fortfarande säger. Det missar det väsentliga. Att vara vänster är att vilja förändra världen – och göra något åt det. Hasse och jag har båda ägnat mycket tid åt denna vilja att göra något åt det, både fackligt och politiskt.
Hasse fortsatte in i nutid.
Ganska snart, redan på Palmes tid, insåg jag att jag var bättre på att beskriva verkligheten än att förändra den.
Jag blev chefredaktör på tidningen Gnistan, den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad som någon har sagt långt senare.

Sedan insåg jag att jag var bättre på att beskriva allt mindre delar av verkligheten (= jag blev redaktör på reklambranschens tidning). I mitten av 90-talet, jag var redan medelålders, insåg jag att någonting hänt. Vi journalister, som 30 år tidigare stått längst bak i salen för att referera samhällsdebatten, stod inte bara längst fram vid scenen som på De 3 O:nas tid – utan hade klivit upp på podiet bland de andra representanterna för de samhällspåverkande krafterna.
– Betänk att på Tage Erlanders tid hölls inga presskonferenser om Nådiga Luntan – idag är budgetprocessen en särskild mediehändelse där journalister frågar journalister vad höstbudgeten egentligen innehåller.

På 90-talet blev jag en ”medieprofil”, satt i tv-soffor bland andra orakel – även de oftast journalister. En dag kring millenniumskiftet insåg även jag att jag var en bluff. Medieetablissemangets beskrivningar av verkligheten hade inte bara blivit viktigare än verkligheten – de hade dessutom blivit allt mer skruvade, skevare och alltmer divergerande från denna verklighet.
– Den totala felbedömningen av Trumps folkliga stöd 2016 och kampanjjournalistiken kring Metoo tillhör degenereringens mest iögonfallande belägg (Åsa Linderborgs Året med 13 månader tillhör de tidsdokument Hasse och jag återkommer till).

Mediesamhällets och mina egna bidrag till i denna moras beskrev jag senare i en lunta som ingen brydde sig om. Utom jag. Jag tycker fortfarande det är det bästa jag skrivit. I förordet konstaterar jag att det enda riktigt sanna i de 699 sidorna är slutsatsen:
– Peppe Engberg har gjort betydande och bestående insatser för att sänka den journalistiska nivån i landet.

Bara detta att tala om sig själv i tredje person singularis är bevis nog! Mot den bakgrunden tycker jag om att över en pilsner diskutera meningen med livet med Tomat-Hasse i Gata. Han lever ett rikt inre liv. Han är förmodligen den ende jag numera känner som både jobbat på ett kubanskt kollektivjordbruk och fotvandrat till Santiago de Compostela.
Hasse är definitivt den ende jag känner som läst Baltasar Graciáns Handbok i Levnadskonst från år 1647, utgiven av Natur & Kultur.
Hasses favoritaforism (Nr 101) lyder så här: Halva världen skrattar åt den andra halvan, och alla är lika stora dårar. Allt kan vara gott, eller allt kan vara ont, beroende på hur man betraktar det. Det den ene följer förföljs av den andre. Outhärdligt dåraktigt är den som önskar mäta varje ting efter sin egen uppfattning.
Fullkomlighet innebär inte att göra en enda person nöjd. Smakintrycken är lika många som ansiktsuttrycken och lika växlande. Det finns inte den bristfällighet som inte förmår väcka någons uppskattning, och man behöver inte förlora tilltron om några inte tycker om en sak, det finns alltid andra som kommer att tilltalas av den. Men låt inte heller deras lovord bli orsak till högmod, för de kommer i sin tur att förkastas.

Tål att tänka på eller hur? Säger jag och Fanny ser på mig som bara kloka gamla damer gör.

PS: Efter ovanstående filosofiska diskussion somnade både Fanny och jag. När jag vaknade sov hon fortfarande och jag roade mig med att läsa svenska folkets fräckisar som min vän Gert Fylking sammanställt. Gert fyllde 75 härom dagen, men boken visar att den pojken förblir 12 år.