Lördag: Irmas bävling, PM Nilsson och ålens pris

Han: I veckan som gick tog en jävla bävling mamma Irmas fruktträd på stugtomten. Jag syftar förstås på Marko Markoolio Lehtosalos sköna mamma i”Marko & Irma”.
Irma var förstås förbannad.

Civilisationskritiska aktivister har fått för sig att vår civilisation är ond och naturen god. Det är naturligtvis tvärtom. Som biologen och författaren Fredrik Sjöberg formulerar det: ”På ett allmänt plan är i alla fall jag både glad och tacksam över att mänskligheten för längesen lyckades rädda sig in i civilisationens välsignade stugvärme, helt enkelt för att slippa vara en del av naturen, som suger” (Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer, Albert Bonners förlag).

Visst, vår civilisation har stora brister, men mamma Irmas ”bävling” – en finlandssvensk kopulering mellan bäver och grävling – visar naturens rätta ansikte. Om någon bedriver rovdrift på naturen så är det bävern. Det vet alla som sett den skövla vår gemensamma natur utan att för sen sekund bry sig om den förstör spillkråkans döda favoritträd eller sandödlans soliga stenmur.
– Och det utan att bli minsta ifrågasatt av djuraktivisterna.
Den skada djur gör är ”naturlig”, det människan gör är onaturlig miljöpåverkan.

För egen del blir jag förbannad när jag ser hur havsörnarna i veckor dyker som amerikanska B52:or över mås-, tärna- och eiderbona på Fimpan – vår fågelö 700 meter utanför udden som är fredad från mänsklig närvaro fram till 15 juli.
– Jag tar det personligt när jag ser resterna av svanen (fridlyst i människobyn) som örnen eller möjligen räven lämnat utanför Margaretas stuga.

Vad jag är ute efter? Veckans skandal i Stockholmsmedia är att statsministerns statssekreterare PM Nilsson gjort på mattan. PM, som jag känner som en seriös, ärlig och rakryggad redaktör, har verkligen torskat.
Han har tjuvfiskat ål. Kring Stureplan finns det nästan inget brott som är värre.
– Dessutom har han ljugit om att han tjuvfiskat ål, vilket den politiska oppositionen tycker är värre än att fiska ål.
Och det kanske det är?

Vid närmade eftertanke har PM Nilsson pudlat, erkänt sitt brott och betalat sina dagsböter på totalt 38 800 kronor. Det vill säga, den lymmeln har erkänt att han tjuvfiskat ål.
För detta brott har han pliktat sitt straff. Återstår brottet att ljuga offentligt.

Den rättegången pågår. Även om den Högsta Mediedomstolen redan dömt statssekreteraren till offentlig prygling och avsked från jobbet han tillträdde 21 november 2022.
Förhoppningsvis är han bara tjänstledig från redaktörsjobbet på Dagens Industri.

Låter jag ironisk? Försöker låta bli. Man ska inte tjuvfiska ål. Man ska inte ljuga, särskilt inte som offentliganställd. Jag vet att ålen är hotad och att tjuvfiskare går bort.
Om jag låter ironisk beror det på att det skillnad på hur man ser på ålen på Stureplan (inklusive på min hemmakrog) och här i gränstrakterna mellan Småland och Blekinge.
– I Blekinge tjuvfiskas det så mycket att myndigheterna inte ens brytt sig om förbjuda ålfisket, är en myt som hört i många år.
För tiotal år sedan simmade en av pojkarna och jag ut till en proppfull ryssja bara 20 meter utanför udden. Dagen efter var den borta, men jag är säker på att jag då aldrig skulle komma på tanken att ringa polisen.

Idag är vi mer civiliserade. På rökeriet i Brömsebro (tänk freden 1645 när Sverige blev Sverige) kan vi köpa ål varje dag. Köper ål gör vi till jul och midsommar, hon är uppfödd med ål på bordet.
– Den är fiskad av ett fåtal gamla fiskare som fortfarande har licens för att fiska ål.
Civiliserat, tycker jag och känner ingen ål-skam.
Utom vid Stureplan, förstås.

Varat bestämmer tänkande, som Marx konstaterade. Här i gränslandet blev PM Nilsson en enspaltare, en notis. Längst ner till höger, där den minst viktiga hamnar i en habil redaktörshjärna.
En klassisk sanning om journalistik lyder:
– En nyhet är något någon försöker dölja, resten är bara textreklam.
Det förunderliga med nyheten om PM Nilssons tjuvfiske av ål är att det inte är en nyhet. Som bl a Aftonbladet sent omsider ”avslöjar” har PM berättat offentligt om sitt ålfiske åtminstone sedan år 2008.

Som vanligt verkar det än en gång som om någon inte gjort sitt jobb. Sedan Mona Sahlins Toblerone har makten hållit sig med en skitgrävarstab som bara har till jobb att kolla att om någon uppkomling har ett lik i lasten så ska skiten i alla fall inte skvätta på etablissemanget.
PM är förlorad, men vilken välbetald idiot i Rosenbad är det som kommer att gå på plankan?
(Eller förlåt, få en fallskärm och goda referenser).

Apropå journalistik har jag hyllat vår lokala morgontidning. Den är i bästa bemärkelse glocal (global + local) – en ledarsida med intellektuell skärpa som saknas på större tidningar (läs = Dagens Nyheter, Aftonbladet), bra internationell bevakning (TT), riksbredd på kulturjournalistiken – och så förstås grundbulten:
– Insikten att allt detta skrivs i vattnet om det inte förankras i den lokala myllan.

Alltså läser jag om spioneriet mot Sverige även på Högsbysidan:

Till saken här att jag känt förre chefen för kontraspionaget Bengt Nylander sedan början av 1980-talet. Redan då höll han till i Södertäljetrakten, där han fortfarande bor.
Som sagt, varat bestämmande tänkandet. Därför blir även underhållningsjournalistiken intressant när vi får veta att Bachelor-Sia är från Kalmar.
– Innan vi läste om det i lokaltidningen visste jag ens att han fanns.

Även långköraren i sofforna på udden, Sveriges Mästerkock, får en extra krydda när vi får veta att det välartade syskonparet Carl och Anna faktiskt är från våra trakter. Tyvärr torskade hemmalaget redan dag 2 men nästa gång skålar hemmahuliganerna för en skön revansch.

Nu är det slut. ”Hon skulle ha kommit först i morgon och så kommer hon redan idag hå hå hå hå”, sjöng Povel Ramel på den tiden när män vågade göra sig lustiga på sina fruar bekostnad. Det var länge sen, men det hindrar inte att tåget kommer in till Kalmar central redan om 6 timmar.