Hon: och äntligen en skymt av vår Kung och Victoria. De enda jag egentligen är intresserad av att se….

… och tankar kring en enbent trut och Guillous östergrenare

– Titta en enbent trut! 
Förlåt, jag menar förstås att där står en funktionsvarierad trut. 
Å andra sidan: vem är jag att göra skillnad på måsfåglar? 
För vem har sagt att man tycker om att kallas för trut bara för att man är en trut?
– Jävla rasist!
– Okej, jag fattar. Det är bara trutar som får skoja om trutar.  

Han: Här ute på udden är vithetsnormen tydlig i det offentliga rummet. Betyder det att den ensamma skarven känner sig rasifierad när de nyanlända havstrutarna, fiskmåsarna och tärnorna ockuperar de bästa stenarna som andra sommargäster brukar göra i skärgårn så här års?
Fan tro’t, men vad vet jag. 
– Men förhoppningsvis har fåglarna sluppit den ”språkpuristiska tendens” som ständigt pågår för att tala som Jan Guillou.

Guillou och jag tillhör samma generation, fostrades i samma vänsterrörelse. Vi träffades första gången år 1973 i samband med IB-affären. 
– Han var en hjälte i kampen för tryckfrihet, men kortare än jag trodde. 
Sedan växte han både som journalist och som författare medan jag förblev en fluga på väggen i en annan del av samtidens mediehus. 

Åsiktsmässigt korsades våra vägar ett antal gånger, men tre decennier senare introducerade han mig som programsekreterare i Publicistklubbens styrelse. PK grundades redan 1874 och där brukar föredettingar flyta upp som inte kommit alltför mycket på kant med det egna skrået.
Jan var avgående ordförande och höll till och med ett litet tal till mig, vars poäng jag tyvärr har glömt. I en dagboksanteckning noterade jag däremot att upptagandet till parnassen skedde under en middag i Gondolens chambre séparée ”värdig en bankstyrelse”.

Om jag inte minns fel introducerade Jan även en bourgogne ”av den förträffliga appellationen Aloxe-Corton” som enligt expertisen (han själv) var överlägsen allt från Bordeaux.
– Efter den middagen brukar jag kokettera med att även jag tycker att bordeauxvinerna är överskattade.
Ett skämt som dock sällan går hem i de kretsar jag vanligtvis umgås i.

Nåväl, i oktober 2020 (usch vad tiden går fort!) kom Guillou till Kalmar för att prata böcker. Eftersom han kom i sällskap med Amelia Adamo åkte vi in till Dillbergs bokhandel. Det var kul och intressant och av ren entusiasm köpte jag Guillous hela romansvit ”Det stora århundradet” som jag ännu inte läst, men jag hoppas det gläder författaren att böckerna delar hylla mellan Churchills praktverk om andra världskriget (som jag läst) och ”Säpo inifrån” av Bengt Nylander (ett ämne vi haft olika meningar om) .
Och där kommer snart även Guillous senaste roman ”Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters” kommer att stå – läst!

Läst och ofta skrattat åt och med! För i denna blandning av thriller och dagsboksnotering känner jag igen en generationskamrat med Sveriges vassaste penna (ja, han skriver dessutom för hand). 
– Och därmed är vi tillbaka till den ”språkpuristiska tendens” som jag inledde dagens notering med.
För även om författarjaget här heter Erik Ponti så lider han av samma onda rygg som författaren gjorde vid träffen på Dillbergs bokhandel och det är där den nya romanen börjar: Stormen Malik blåste inte bara upp dörren till mitt gym. Den slet sönder gångjärnsfästena och slungade ut dörren på gårdsplanen. Därmed är jag tills vidare gravt handikappad, eftersom jag behöver min dagliga ryggträning.
Fast det får förstås inte heta handikappad längre, tror jag mig förstått. Godkänt ord är funktionsvarierad. Den språkpuristiska tendens som startade med bannlysning av ordet städerska, det vill säga lokalvårdare eller i värsta fall områdeshygienist upphör aldrig … jag är följaktligen gravt funktionsvarierad till följd av stormen Malik som slet bort dörren till gymmet och fyllde rummet med snö.
– Touche!

Det här är sånt som retar skrivande män i vår generation. Och inte bara det. Jag känner dessutom igen mig i Guillous fallenhet för att i strid inte nöja sig med ett snitt. Alltså slänger han i förbigående iväg ännu ett exempel på den fjantiga nysvenskan: Just nu pågår en strid om vad man ska kalla könsbytare, i vart fall inte könsbytare. Eftersom det inte finns kön. Ordet könskorrigering bannlystes helt nyligen, eftersom det implicerar att något måste ha varit eftersom det skulle korrigeras, dessutom från ett kön till ett annat där ingendera existerar. Vete fan vad det heter i senast godkända version.  

Jan Guillous nya roman är full av såna ”östergrenare” som han själv kallar sina utvikningar med en släng åt författarkollegan Klas Östergren; lusten att blanda aktualiteter och trivialiteter och locka oss läsarna att tänka i vidare cirklar än själva intrigen kräver.
– Mer som den blå tvålen hos Flaubert än Tjechovs gevär, för att nu knyta an till ännu ett stickspår jag varit inne på tidigare när det gäller skriverier.

Och som uppenbarligen fungerar. Eller inte. För även om jag med dagens bloggande hamnat långt från intrigen har Jan Guillou fått mig att fundera på varför vi människor – som anses vara den smartaste av arter (efter ChatGPT?) – slösar bort en massa tid på att ge gamla fenomen nya namn, när vi som trutarna kan käka, pippa och i timmar sitta vid havet och titta på fåglar.

PS: Å andra sidan har du fel, Jan: Språkpurism syftar på en strävan efter att rena eller rensa språket från abstrakta eller främmande ord. Men att byta ut städerskan mot lokalvårdaren eller i värsta fall områdeshygienisten är motsatsen, eller hur? Något konkret och begripligt förvandlas till abstrakt trams som syftar till att dölja vad det handlar om, nämligen att städa. Möjligen handlar det om ”språkpuritanism”, dvs ett försök att inte säga som det är.
– Typ, en trut är en trut även om den är enbent.