Han: ”Efter det att de hade kört genom Pollensas smala gator och nu följde havsstrandens krökta linje, kom de till Hotel Pino d’Oro – ett litet hotell som låg vid havet och hade en utsikt som i solljuset en vacker morgon hade den utsökta vagheten hos ett japanskt träsnitt. Mr Parker Pyne visste med detsamma att detta, och endast detta, var vad han sökte efter.”
Agatha Christie publicerade novellen ”Problem at Pollensa Bay” år 1935. Den publicerades första gången i The Strand Magazine och gavs även ut i novellsamlingen Problem at Pollensa Bay and Other Stories år 1991.
Om du inte visste det så är Mr Parker Pyne en tidig föregångare till Hercule Poirot, om än trevligare och mer brittisk. Specialitet: The Detective of the Heart.
Hotel Pino dÓro hette – och heter – i verkligheten Illa d´Or vars utsikt fortfarande en solig morgon äger den utsökta vagheten hos ett japanskt träsnitt.
– Det vet jag eftersom jag just återvänt från ett besök från dess utomhusbar.
En bar vid Medelhavet som jag under de senaste 30 åren återvänt till många gånger i familjens och glada vänner lag. En plats jag inte för så länge sen trodde att jag skulle pensionera mig i närheten av.
– Uppriktigt sagt ger utsikten mig fortfarande en lättare form av Stendhals syndrom: hjärtklappning och svindelkänsla.
– Tack Erik och Olivia för en fin resa!
En nostalgitripp som farfar njöt av varje minut. Inte minst för att jag fick återse gamla vänner: Aldo, hovmästare på La Terassa och Javier på Casinet som till och med kände igen oss på långt håll.
Som man säger när man är lycklig:
– Allt har hänt, ingenting har förändrats.
Tillbaka på udden. Ett mindre och kallare hav, men samma måne. I övrigt har mycket lite hänt och ingenting förändrats, utom färgen på löven.
När det gäller valrörelsen verkar den fortfarande rulla på. Som en film ingen vet hur den ska sluta.
Eftersom min hjärna fortfarande befinner sig på resa associerar den fritt: I filmen ”Casablanca” har Ingrid Bergman ett problem. Den svenska filmstjärnan skriver i sina memoarer: ”Casablanca börjar som en katastrof. Manus måste ändras på alla möjliga sätt. Ingen vet vart filmen är på väg och ingen vet hur den ska sluta, vilket knappast hjälper våra rolltolkningar… Hela tiden vill jag veta vem jag är kär i, Paul Henreid eller Humphrey Bogart.”
Henreid spelar Bergmans (Ilsas) man, den antifascistiske motståndshjältenn Victor Laszlo och Bogart den cyniske caféägaren Rick. En amerikansk i förskingringen som Ilsa haft en kort kärlekshistoria med i början av kriget (i tron att hennes man redan hade dödats av nazisterna).
Filmens manus bygger på en opolitisk teaterpjäs (Everybody Comes to Rick’s) men intrigen måste skrivas om efter att USA dragits in i andra världskriget i samband med det japanska anfallet på Pearl Harbor 1942.
– Vilket förklarar regissören Michael Curtiz svar på Bergmans fråga om vem hon egentligen är kär i. ”Vi vet inte riktigt vem som får dig på slutet. Men vi går igenom den här scenen idag så får vi veta mer i morgon. Du får spela det … mittemellan.”
Som det skådespelarproffs Ingrid Bergman redan är vid 26 års ålder gör hon som hon blir tillsagd:
– Hon spelar ”mittemellan”.
Detta genom att i alla scener betrakta sina båda manliga medspelare med samma outgrundlig min.
– Nollställd, möjlig att uttolka först i efterhand.
Med blanka ögon, som det heter i Victor Storms roman Those Damned Eyes. ”Kanske är det ett knep kvinnor tar till när ni inte vet vad ni vill? Eller när ni inte vill att vi andra ska veta att ni vet vad ni vill,” skriver författaren.
Kanske är det en typiskt manschauvinistisk analys. Men jag tänker på Ingrid Bergmans dilemma varje gång jag ser Magdalena Andersson svara på frågor kring regeringsbildningen.
– Snacka om blanka ögon, i väntad på att manus ska skrivas klart.
Frågan är vem det är som bestämmer hur den här filmen ska sluta?
Publicerat av