Torsdag: Varken stolt eller nöjd – men uppkopplad

Han: En underbar torsdag (Steinbeck!). Sol, 16 grader och vårens första Aperol Spritz på soldäck.
– Och årets första kattgodiset serverat.

Nu till dagens predikan: ”Jag är så stolt över mig själv!” Hur ofta har vi inte hört de orden på senare åren? Det kan gälla insatser i skidspåret, Melodifestivalen, i Mästerkockarna – eller i tiotusentals selfies på sociala medier.
Och ironiskt nog: Oftast kommer repliken när någon förlorat, röstats bort, fått lämna scenen.
– Kort sagt: Torskat.

Ännu en iakttagelse: De självstolta är ofta kvinnor. Männen gör oftare som Kalle Halvarsson, muttrar med den flackande blicken i backen:
– Jag gjorde ett skitlopp.
Jag tänker på skillnaden när jag läser Bengt Ohlssons krönika i Lördagsmagasinet (1 mars 2025).
Poängen:
– Min lycka är privat, men min olycka allmän egendom. Jag berättar hellre om min koloskopi för tio år sen än om att jag är lyckligt nygift.
”Vad kan det bero på”, undrar Ohlsson. ”Varför tycker jag att ingen har med just min lycka att göra? Jag reagerar likadant om någon tittar uppfordrande på mig och säger att jag måste vara glad nu när det gått så bra för senaste romanen. Jag rycker på axlarna, mumlar ja, jo och byter snabbt ämne.”

Ohlsson spekulerar om orsaken: ”Är jag rädd att någon ska ta lyckan ifrån mig, eller göra sig löjlig över den, eller handlar det om det gamla vanliga, att jag har en dunkel känsla av att någon högre makt ska straffa mig för mitt högmod och sopa till mig riktigt hårt i morgon för att lära mig lite luthersk ödmjukhet?
Möjligen, men jag tvivlar på det. Obehaget sitter djupare än så. Det är som en reflex. Om jag däremot mår ordentligt pissigt över någonting, och råkat ut för bakslag och förtretligheter och käftsmällar av olika slag, då blir det tvärtom. Då kan jag basunera ut det till hela världen, då är ingen bekantskap för ytlig och ingen Uberchaffis för främmande för att jag ska avhålla mig från att lägga ut texten.

–Då rinner orden som en vårbäck ur munnen, fortsätter Ohlsson. ”Jag bläddrar mellan slagkraftiga metaforer, och ibland blir mina klagosånger så medryckande och underhållande att andra vill dela med sig av sina bakslag och förtretligheter, och då mår jag som allra bäst och tänker att äntligen, nu händer det något, nu kommer vi nära varandra.
Och egentligen är det synd. För eftersom jag så envist glider undan alla frågor om mitt eventuella välbefinnande saknar jag rutin på det, har liksom inga ord för att beskriva tillståndet, det känns lika skavigt som att försöka dansa charleston eller prata spanska.
Varför är det så självklart för mig att lycka är privat och olycka allmän egendom, när så många verkar lika övertygade om motsatsen?”

Jag blir lite generad, för jag känner igen mig. Det är jag varken stolt eller nöjd över – för att nu negera en f d (manlig) minister som nog inte känner igen sig*).
Att känslan skulle ha med mitt kön att göra, tror jag inte. Den teorin är stendöd efter att en storkäftad manlig president i två timmar skrutit över saker han lyckats ställa till med på bara 40 dagar.
”Är det en saggig kvarleva av ett machoideal – förlåt, menar förstås ’toxisk manlighet’ – där det anses lite fjolligt att bre ut sig om hur lycklig man är? Knappast,” konstaterar även Bengt Ohlson.
– För egen del har jag en annan teori.

Man brukar säga att när en journalist känner doften av blommor undrar hen var det pågår en begravning. Men att medierna svämmar över av negativa nyheter är inte journalistskråets fel.
– Det är publikens fel, ditt fel!
Vi vet nämligen att dåliga nyheter säljer bättre än goda. Du och andra läsare/tittare(/lyssnare klagar ofta på att media är en begravningsplats, en gödselhög av mord, våld, övergrepp.
Men det beror på att det är det ni vill ha!
”Klicken” avslöjar dig!
Och medieindustrin är den nya tidens bordell där kunderna får det du/ni/vi betalar för.

Så är det med den saken. Därför ska jag idag avslöja att jag i veckan varit med om något jag aldrig varit med om:
– För första gången i mitt långa liv har jag låtit någon föra in en sak i mig.
Och låtit den stanna kvar där.
Det gjorde ont och det skedde med blodsutgjutelse, men nu sitter det där: Chipet som strax under bröstbenet är beviset på att jag misskött min kropp; ätit för gott, druckit för mycket och motionerat för lite.
Alltså: Varken stolt eller nöjd.

Nej, jag är inte döende. Men än en gång har läkarna bestämt att de vill hålla koll på att mitt hjärta inte tar för många felsteg. ILR, kallas det på vårdspråk. Eftersom journalistik (om möjligt) ska vara faktabaserad låter jag dig se bildbeviset – ja, jag vet inget imponerar på såna som dig som faksimil på dokument.
– Glöm inte var du läste det först!

PS: ”Stolt men inte nöjd”, är titeln på den nu bortglömde socialdemokratiske ministern Pär Nuders självbiografi (2008).
Nuder är numera mest känd för att han aldrig fick bli statsminister. En bortglömd detalj i Nuders cv är annars att han på 80-talet gjorde storebror Peters svenska röst i den tecknade filmen ”Häxan och lejonet”, andra delen i CS Lewis Narnia-serie.
– Där heter det att ”en gång kung eller drottning av Narnia – alltid kung eller drottning av Narnia”.
Ibland blir det inte alltid som (en) man tänkt sig.

Söndag: Morgonrapport från udden

Han: Trots allt, på udden är allt lugnt. God bris från väst, sol och +6,5°. Sjöfåglarna har siesta. Första frukosten på sjösidan. Katterna njuter av stillheten.

– Dina plantor är vattnade, förstås. Och se där – den nya chilin har förlöst sin första blomma!

Och husse? Han lyssnar på Godmorgon Världen och fortsätter sitt terapeutiska arbete bland sina små söta fågeltavlor: 

Läser även idag några rader i Galeanos ”Omfamningarnas bok”: ”Jag ville måla men kunde inte. Jag vill skriva men visste inte hur. Ibland skrev jag en berättelse, och ibland tog jag med den till Juan Carlos Onetti.

Onetti var en uruguayansk författare och Galeanos mentor, tämligen vresig: ”Sittande på sängkanten väntade jag på att han skulle säga att mina små berättelser onekligen var geniala, men han sade inget utan muttrade på sin höjd lite eller sade några uppmuntrande ord i stil med:
– Hör här, min vän. Om Beethoven hade varit född i Tacuarembô skulle han ha blivit ledare för stadens blåorkester.”

Uppmuntrande, tycker jag.

PS: Vid närmare eftertanke påminner Galeanos historia om hur jag lärde mig färglära. Jag var 18 år när jag visade mina alster för Strömsunds enda konstnär, tillika fastighetsägare. Jag ville hyra en lokal för att visa världen mina geniala små mästerverk.
– Fy sjutton vilket skräp! Kom tillbaka på lördag klockan två, så ska jag lära dig måla.
Sa den vithårige lilla gubben i röd kofta bryskt och slog igen dörren med en smäll.

Så blev det, historien finns här.

Erik Ragnar Holmgren (1888–1968) hade målat med prins Eugen. Han studerade konst för Moritz Heymann och Leo Samberger i München åren 1922–1923. Han utförde kopieringsarbeten efter gamla mästare i svenska och utländska museer och Holmgrens porträtt av drottning Louise införlivades i Gustaf VI Adolfs samling.
– Dessutom målade han mitt porträtt i hans röda kofta (nu skadat).
Framför allt lärde han mig att dricka sherry. Och att måla.
I den ordningen.
– Saknar dig nu, gubbjävel!

Lördag: Ibland förstår jag faktiskt inte vad hon vill mig

Han: Det här med att kommunicera är inte så enkelt som det låter. Ibland förstår jag faktiskt inte alls vad hon vill.
– Hon?
– Ja, jag har kommit på att Ensamma hägern där ute är en hon. Vem trodde du att jag syftade på?

Apropå att formulera sig så vi andra förstår så är våra serietecknare underskattade. De spar på orden och seriesidan har blivit tidningarnas viktigaste kultursida:

Av gammal vana läser jag DN Kultur varje dag. Men, när jag vädret är bra och jag missat någon av redaktören Björn Wimans drapor ger Lars Mortimers ”Hälge” en kort och koncis sammanfattning:

Dagens självinsikt: Ja ja, jag inser att jag skriver i vattnet. Glöm mina långrandiga klagolåtar om Cirkus Trump & Putin här på bloggen. Här en genialt kort sammanfattning av vad jag velat säga de senaste veckorna:

Å andra sidan. Efter gårdagens drabbning i Vita Huset har kanske skiknivån nått bäst före-datum. Det är kanske hög tid att inse att det finns andra sätt att säga vad man tycker.
I Omfamningarnas bok (Lindelöws, 1989) berättar Eduardo Galeano historien om några kristna missionärer som besökte en hövding hos en indianstam i den paraguayanska delen av Chaco.
Hövdingen, ”en lugn och tystlåten tjock man” lyssnade tålmodigt på missionärernas religiösa propaganda.
Efteråt tar hövdingen god tid på sig innan han kommenterar budskapet.
Sedan säger han:
– Det här river. Det river ordentligt. Och det river skönt.
Därefter lägger han till:
– Men det river inte där det kliar.

Ungefär så. Är det detta hon försöker säga mig?

Onsdag: Alex, om vi bortser från känslopjoltet

Han: Idag börjar vi långt bortom udden: “Don’t touch the walls, they are older than your country”.
Kina slott ligger inte i Kina, utan i Drottningholms slottspark på Lovön i Ekerö kommun, en mil utanför Stockholm.
– Det är gammalt.
En julikväll år 1753 överraskades drottning Lovisa Ulrika med en fin födelsedagspresent. I bortre delen av parken hade kung Adolf Fredrik låtit uppföra ett lustslott i kinesisk stil.
– I hemlighet, sägs det. För drottningen får man anta.
Idag är Kina slott ett turistmål. Populärt inte minst bland amerikanska besökare. För egen del hörde jag för många år sedan en guide berätta att man lekt med tanken att sätta upp anslag, typ:

På förekommen anledning. Amerikas Förenta Stater har som vi vet en kort historia (1776). Enligt guiden var det vanligaste svaret på frågor från besökarna from over there:
”No, it’s not plastic.”
Vi svenska besökare fnissade.
Det här hände sig på den tiden när vi gillade Amerika, även om vi även gillade att skoja med amerikanarnas brist på historia och okunskap om omvärlden.

Visserligen fanns det en lång och bred kritik mot USA:s utrikespolitik, men den vilade på en solid tilltro och folklig gemenskap. Det faktum att mer än en miljon svenskar emigrerade till USA åren 1830-1930 – nästan en femtedel av befolkningen – spelar säkert in.
Blod är tjockare än vatten. Men framför allt:
När president Roosevelt bröt med den isolationistiska politiken (i praktiken pronazistisk och ironiskt nog under parollen ”America First”) och slöt upp på Europas sida mot Hitlers expansionspolitik, las grunden till de folkliga banden mellan kontinenterna.
– Även vi som på 60- och 70-talen demonstrerade under parollen ”USA ut ur Vietnam”, dansade på kvällarna till amerikansk musik och älskade Hollywoods actionrullar.

En personlig notering: President John F Kennedy intensifierade USA:s krig i Vietnam, men som min gamla kompis Gunnar ”Nicke” Westrin påminner mig om: När JFK mördades 1963 kallade vår rektor Sune Johansson på realskolan i Strömsund till morgonsamling i Sagabiografen för att hylla den döde.
”Lördagen blev en hemskt dålig dag”, skriver Nicke i sin dagbok den 23 nov 1963. ”Först en svår skrivning i engelska och därefter proklamerade vår rektor en tyst minut för den mördade presidenten. Det är så skrämmande att Kennedy har blivit mördad … Flaggor på halv stånd vajar över hela byn”.  
– Ja, på den tiden gick vi i skolan även på lördagar. Men viktigare här: Vår rektor var organiserad kommunist …

Det känns som mycket länge sen. Eller egentligen inte. Men Nicke har rätt: ”Jag tror inte att vi idag skulle tillkännage en tyst minut för ngn avliden president, särskilt inte från USA.”
Sant.
– Det var definitivt innan Donald Trump ryckte undan mattan och fick våra potemkinkulisser att välta.
”Jag har alltid älskat USA”, skriver Alex Schulman (DN 24 febr 2025). ”Även under Trumps första presidentperiod kunde jag tänka att en rutten ledare inte betyder ett ruttet folk. Nu har det förändrats.”

Alex Schulman är som vanligt känslosam och i det här fallet delar jag hans känsla: ”Under de senaste veckorna har något hänt. Jag tror inte jag kan säga exakt när skiftet ägde rum, för det som hände var inte intellektuellt. Det var en känsla som plötsligt bara hade landat hos mig. Jag fick nog av skiten … När jag nu tänker på USA fylls jag inte bara av frustration eller oro, jag känner avsmak. Vilket uselt jävla land.
Jag skiter i USA nu. Jag vill inte ha något med det att göra. Det finns ingenting där som intresserar mig längre. Det finns andra platser att besöka, andra kulturer att inspireras av. En resa till USA känns numera inte bara ointressant, den är nästan otänkbar. Jag köper inte Tesla. Jag håller mig gärna borta från amerikanska produkter överlag, men ge mig gärna nåt från Kanada. Det räcker nu. Jag inser att detta inte betyder någonting, för någon, allra minst för amerikaner, men det betyder nåt för mig…”

Jag säger inte emot. Även udden har sagt upp den känslomässiga bekantskapen mot USA – jag har till och bett Systembolaget i Torsås att ta hem kanadensisk rågwhisky till mina Horse´s Neck.
I likhet med Alex inser jag att ingen bryr sig.
Men jag bryr mig.
För att än en gång parafrasera den gamle aktivisten AJ Muste som jag skrev om härom dagen:
– Jag väljer inte bort amerikansk Jim Bean för att jag inbillar mig att det förändrar världen. Jag gör det för att Trumps värld inte ska förändra mig.

Men vid närmare eftertanke Alex, om vi bortser från vårt eget känslopjolt:
– Trump är inte Amerika.
Jag tänker så här: USA har 335 miljoner innevånare, varav 243 750 000 (244 milj) hade rätt att rösta i presidentvalet 2024.
Drygt 156 miljoner valde att aktivt utnyttja sin rösträtt (156,302,318 för att vara exakt).
– Det betyder att 64 procent (63,9%) visade vad de röstade för och emot.

I Sverige skulle det vara en demokratins katastrof med ett så lågt valdeltagande, men för att vara USA är det högt, om än lägre än år 2020 när Trump förlorade (66,6%).
Min poäng: Donald Trump fick cirka 77 miljoner röster (77 302 580) och Kamala Harris 75 miljoner (75 017 613).  Trump vann valet, hederligt och i enlighet med den representativa amerikanska demokratin.
Ändå. 

Av 244 miljoner röstberättigade valde alltså bara 77 miljoner att stödja Trump, vilket betyder att drygt 31 procent av de röstberättigade amerikanarna avgjorde valet.
JD Vance håller förmodligen inte med, men i det Europa vi känner skulle dryga 30 procent indikera en mycket liten maktbas för att vara så stor i käften som Trumps närmaste man (jag bortser från Elon Musk fick som vi vet ingen fick rösta på) var när han läxade upp oss européer för att inte förstå vad demokrati är.

Vart jag vill komma: Jag vet inte vad det låga stödet för Trump säger om hur grund den amerikansk demokratin är.
Min poäng är att statistiken väcker förhoppningar – eller illusioner – om vad sju av tio amerikanska röstberättigade medborgare egentligen tycker.
Tills motsatsen är bevisad vill åtminstone jag tro att många fortfarande står bakom de amerikanska värderingar och den livsstil som vi för inte så länge sedan respekterade och gillade.
– Dessutom Alex, nu återstår det faktiskt bara 1 413 dagar med Donald Trump i Vita huset.
I morgon är det bara 1 412 …

Det känns bra att tiden går fort, tycker jag. Det får mig till och med att njuta lite mer av det lilla livet på udden:

Hon: Heja Alex, han nejlar verkligen känslan (förutom att jag aldrig direkt älskat USA). Bojkott!

Måndag: Rapport från världen utanför udden

Hon: ja jag vet, urusel på att hänga här på bloggen, men jag har varit i Stockholm hos barn och barnbarn. Hann med mycket (alla bilder på mina älskade barnbarn får inte plats idag) och vet inte var jag ska börja…

Det får bli på Liljevalchs, där är det just nu är Vårsalong. Klart jag föll för några keramiska alster. Tänkte kanske att han kan få inspiration inför nästa termin när jag tänkte ta med honom på ”drejningen”.

Vi stod också länge framför den här målningen som avbildade kända svenskar poeter genom tiderna. Vi lyckades med de flesta, utom Fröding, men tack vare mannen i bild löste vi det. Okej, Nils Ferlin gick vi också bet på. Det löste han hemma i soffan åt oss.

Fast ändå blev jag mest tagen av modedesignern Ann–Sofi Backs utställning Go As You Please på ovanvåningen. Där tar hon farväl till modebranschens förlegade kvinnoideal, personlig sorg och en modevärld i gungning.

Meli, dottern, synade verken i sömmarna, efter en underbart solig lunch (med bubbel…) på Djurgården. Ny italiensk restaurang i Oaxens gamla lokaler. Väldigt gott.

Två nätter hos dottern, en natt hos sonen, sen tåget hem. Trött men glad efter att fått hänga med både barn och barnbarn i flera dygn. Men huvudet var kvar i Stockholm så efter bytet i Alvesta ringde världens bästa tågvärd Filip, och berättade att min handväska med internationellt id, bankkort, nycklar samt allt mitt smink… var kvar på tåget som nu var på väg till Malmö. Hjälp!

Men har man en räddningspatrull som är redo att rycka ut i Stockholm, och en hjälte till tågvärd på SJ, så löste sig allt dagen efter på perrong 15b. Tack Filip, Iggy och Adam. Hjälteinsats!

Och för att lugna nerverna var det lika bra att ta tag i det dåliga samvetet tomatfröna. Två veckor senare än jag brukar är de nu äntligen i jorden. Pust!

Ps. Hur får jag tag i Filip, han är värd en guldstjärna! SJ hallå!

Han: Som du ser, det händer mycket nu. För egen del nöjer jag mig med att notera vad som händer i uddens närområde.
– Fråga mig inte om vad det är för radiosignaler som hörs på filmen.
Jag är bara en enkel budbärare i brytningstid.

Torsdag: Små saker att vara glad över på udden

(Monolog i hennes frånvaro; ja hon är farmor och mormor i huvudstaden)

Han: Igår la sig isen utanför udden. Idag bryts isen upp. Fenomenet kräver lite iskunskap för att vi ska förstå vad som sker under det som synes ske.
Ungefär så här: Vattnet i våra kranar fryser vid 0° Celsius, hav fryser först kring minus två grader. Hur istäcket växer till beror inte bara på hur kallt vattnet är.
– Avgörande är istället vad som sker i luften över havet.

Att isen lägger sig beror till stor del på lufttemperaturen. Vilket i sin tur beror på hur mycket det blåser, solens instrålning, ut- och ingående värmestrålning från atmosfären, och avdunstning.
Under konstanta förhållanden med minusgrader i luften växer isen fortast i början när den är tunn för att sen växa långsammare när den blir tjockare. Isbildningen beror på att när havet kyls flödar värme ut till atmosfären.
– Hur fort isen växer styrs av värmeflödet upp genom isen från undre ytan.

Isen växer till i gränssnittet mellan is och vatten då värme flödar upp från gränsytan men ingen värme tillförs från havet. Då minskar den termiska energin vid gränsytan vilket sker genom bildning av iskristaller som har lägre energi än flytande vatten.
– Den termiska energin kan inte minskas genom att sänka temperaturen eftersom vattnet redan är vid fryspunkten.

Fattar du? Annars kan du göra som jag och bara titta på havet och se hur isen breder ut sig. Vilket den gjorde utanför udden i går.
Idag är vattnet lika kallt som igår. Men någonting har hänt med isen.
– Havet är som det är, men solen och vindarna får ytan att brytas upp och isflaken flyta norrut.
Känns rättvist tycker jag.

Det är kallt, men solen skiner och visst finns det skäl att stiga ur sängen även idag. Igår berättade jag om rödhaken visat sig på udden.
– Se där, en anledning att vara glad över det lilla, ty besöket är inte självklart.
Under de senaste fyra åren har antalet ringmärkta rödhakar mer än halverats, enligt Ringmärkningscentralen på Naturhistoriska riksmuseet.
– Det ser bekymmersamt ut, säger Thord Fransson, forskare och ansvarig för Ringmärkningscentralen.
Men han tillägger:
– Rödhaken har historiskt sett haft upp- och nedgångar, så den kanske återhämtar sig och den kan också få flera kullar per säsong.

Hur det går beror på klimatet, tillgång på mat mm. Men det finns ett annat budskap i denna notering:
– Denna lilla rödtopp hittar alltså fortfarande till vår blåsiga udde.
Klart att hon är värd sin frukostbuffé!

PS: Om man tänker efter finns det alltid saker att glädja sig åt. Till exempel återstår det faktiskt bara 1 418 dagar med Donald Trump i Vita huset.
Visst, skada gör han. Och skada kommer han att göra. Men sminket och plutmunnen gör honom inte odödlig.
– Hans tid har redan börjat rinna ut.

Onsdag: Dagsnotering för att Trumps värld inte ska förändra mig

Han: Jag erkänner, i morse var jag elak mot min fru. Solen sken och hon hade lagt ut dynorna på stolarna på däcket mot sjön. Det hade hon inte mycket för. Hon sa något och jag morrade något till svar.
Plötsligt frös det istappar mellan oss.

Det är bara att erkänna. Det värsta med Trump och hans anhang är att de förstör mitt vanligtvis glada och optimistiska humör.
– JÄVLA SKITSTÖVLAR!
Det som gör mig mest förbannad är att jag blir förbannad. Jag är dum, men jag är inte så dum att jag inte fattar att det är meningen.
– Syftet med alla utspel är att vi ska tappa fattningen.

Jag letar upp citatet: Det är i detta till synes hopplösa läge man än en gång ska dra sig till minnes AJ Muste. Det berättas att han under en av sina oupphörliga protestaktioner mot Vietnamkriget fick frågan av en tidningsjournalist: ”Tror du verkligen att du kommer att kunna förändra det här landet genom att stå här ensam utanför Vita huset med ett litet ljus mitt i natten?”
Hans svar kan fungera som ett slags manual för fortsatt mental hälsa i en allt mer vanvettig värld:
”Å, jag gör inte det här för att förändra landet. Jag gör det för att landet inte ska förändra mig.”

Det sägs att Martin Luther King inte tog ett enda betydelsefullt beslut utan att först ha rådfrågat AJ Muste, skriver Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman. Obildad som jag är har jag aldrig hört talas om AJ Muste. Eller troligare, hans röst försvann i bruset av mer alarmistiska skrän som präglat min tid som politisk varelse (han dog samma år som jag gick med i Vietnamrörelsen).
– Nu känns han ljus i mörkret som det bästa självhjälpsrådet i en tid när smogen från München 1938 svept in över Europa.

Inte för att det förändrar världen, men för att Putins & Trumps värld inte ska förändra mig:
– Idag gläds vi åt att rödhaken är tillbaka på udden!

Om du inte förstått det så är denna blogg i första hand en minnets dagbok, en del av det som de gamla grekerna kallade för minnespalats. Vi är inte lika storvulna:
– Det man inte har i huvet får man ha på nätet och därför är det en tröst för tigerhjärta att notera att alla cirklar inte har rubbats.
Våra dagsnoteringar visar att de senaste fem åren har rödhaken kommit till udden 11 december, 10 december, 11 februari, 5 december, 21 januari och nu ses vi alltså mitten i av februari. Om ankomstdatum beror på vädret eller klimatet får andra spekulera om.

Vi är glada att hon kom även i år. Eftersom vi inte vet vad som sker i det som synes ske i förhandlingarna om Ukraina bortser vi från myten. Myten om att denna vardagliga småfågel fick sitt röda bröst, när hon såg hur maktens män offrade Jesus för att behålla sin egen makt.
– Med näbben försökte hon dra ut de törnen som skar in i den korsfästes panna där han hängde på korset.
En droppe blod från den dömdes huvud skulle ha fallit på fågelns bröst och färgat fjädrarna röda.  

Lägg det på minnet: ”Jag gör inte det här för att förändra världen. Jag gör det för att Putin & Trump inte ska förändra mig”

PS: Eftersom hon tränar boxning (obs vi är vänner; hon är kärleksfull och inte långsur) zappar jag vidare om rödhaken.
Vid närmare eftertanke finns det andra myter. En är att rödhaken för lycka med sig. Om ett brudpar möter en rödhake när de lämnar vigseln får de ett lyckosamt äktenskap.

Å andra sidan (apropå nyhetssändningarna om att Trump kräver att få kontroll över Ukrainas sällsynta jordartsmetaller):
”Den som stjäl ett rödhakeägg riskerar råka ut för häxorna och den onde. Den hand som dödar en rödhake skall för alltid komma att darra”.
Låter rättvist i mina öron.

Måndag: Äntligen Fred i vår tid

Han: Udden har upplevt årets första isdygn. Med isdygn menas att temperaturen ligger under 0,0°C under hela dygnet. Eller så enkelt är det inte. ENligt SMHI avses här inte ett kalenderdygn utan det så kallade ”temperaturdygnet”.
– Temperaturdygnet sträcker sig från klockan 19 (klockan 20 svensk sommartid) föregående dygn till klockan 19 (klockan 20) innevarande dygn.

Där jag kommer ifrån är isdygn inte något märkligt alls. I norra Norrland har man i genomsnitt 100-150 isdygn per år (normalperioden 1991-2020). Förmodligen har vi även upplevt isdygn här på udden.
Men Linné hade rätt:
– Det är först när man har ett namn på ett fenomen som det blir intressant.
Eller?

Men nu till dagens bok: 3 mars år 1967! Första gången jag hörde Fred Åkerström på scen var den 3 mars 1967, när han uppträdde på Lajbanerna i Strömsund.
Ett decennium senare försvann han i minnets dimma, både mitt och musikhistoriens.
– Som tur är har man kompisar som påminner mig om vilken stor artist Fred Åkerström var.  

Det är bara att inse sanningen: Fred Åkerström (1937–1985) var en av Sveriges mest betydelsefulla vissångare och en unik röst i svensk musikhistoria. Med sin råa, känslostarka framtoning och sin förmåga att förädla traditionella visor blev han en ikon under 1960- och 1970-talen. Hans tolkningar av Bellman är klassiker.
– Fred Åkerström andra Bellmanplatta gjorde att man aldrig vågat sig på Bellman, som Ulf Lundell konstaterade.
Har du glömt Bellman och Lundell, kanske du minns rösten bakom ”Jag ger dig min sommar”.
– Tom Paxtons låt som Åkerström gjorde till kärleksvisornas kärleksvisa med svensk text.

Trots sin storhet och inflytande glömdes Åkerström bort redan innan han dog bort. Som Lars Nylin skriver i Fred Åkerström. Biografin (Carlssons förlag) var Åkerström en komplex person – begåvad, passionerad, men också präglad av självdestruktiva tendenser, komplex och en känsla av att vara missförstådd.
Nylin beskriver honom som ”en konstnär som levde på gränsen, både i sitt liv och i sin musik”, och lyfter fram hur Åkerström ständigt balanserade mellan genialitet och självsabotage.
”Fred Åkerström var en av de största, men han var också en av de mest förbisedda. Han hade en förmåga att skapa magi, men magin kunde också sluka honom själv”.

Lars Nylin har skrivit en stor bok om en stor artist. Han ger en initierad bild av Åkerströms konstnärliga geni, men också kampen mot ensamhet och alkoholmissbruk bland A-lagare i Karlskrona.
– Framför allt fingret på hur det svenska musiketablissemanget mobbade ut Åkerström genom att ständigt ställa honom i skuggan av kompisen och kollega Cornelis Vreeswijk.
– Ja, det hände att de rök ihop i fyllan och villan.

Deras relation var inte utan konflikter, men genom ett gediget grävande i brev och dokument – och ett hundratal intervjuer! – visar Nylin att det mesta är vandringssägner. Resten var den dynamik som gjorde deras samarbeten så minnesvärda.
– Både Åkerström och Vreeswijk var stora personligheter med starka åsikter, och deras musikaliska utbyten blev ofta en dans mellan samhörighet och konfrontation.
Trots detta var det en djup ömsesidig respekt som låg till grund för deras förhållande; de bidrog båda till att höja nivån på den svenska visscenen.

Tack Lars för lektionen! Tack Maxe för att jag mitt i vardagen fick boken! Tack Jarefors för att du fortfarande håller reda på mina minnen!
– Förresten, grattis! Du fyller ju år idag. Igår. Eller var i förrgår, tiden går fort nu.

Undrar ni andra vad Lajbanerna var för ett konstigt djur?  Till och med jag minns att jag försökte beskriva det fenomenet här.

Söndag: En helt underbar dag!

Hon: Tvingade med honom till Örarevet (naturreservat en mil norr om Udden) för en långpromenad i det soliga vädret.

Väl längst ut på revet erkände han att han var glad som följde med. Dessutom var det sådant lågvatten att man skulle kunna gå till ön utanför, det har vi aldrig gjort …

Eller, det har jag nog när jag var liten, men inte vad jag minns. Ska jag testa…

Tjohoo, det gick. Och vem kommer där…

Sen vet jag ju inte om jag gillar att de tagit bort alla vresrosor som växte längs stigen ute på revet. Varför gillar men inte dem … okej, numera klassad som invasiv, men de är vackra och går att tukta. Som vår. Den blommor om och om hela sommaren och doftar underbart.

Och kommer havet ta med sig sanden ut när rosen är borta? I och för sig öppet och fint. Sandstrand blev det.

Han: Ingen minns en andraplacering, så jag nöjer med ovanstående panoramabild. Naturligtvis var hon tvungen att dra vidare dit ingen vit kvinna satt sin fot, åtminstone inte hon.
Alla säger att haven stiger.
– Men ovanstående är bildbevis på att just nu är det lågvatten i Kalmarsund.
Hon hade tur som tog sig tillbaka till fast mark. Alla gjorde inte det:

Kraniet påminde mig om att för något år sedan läste jag i lokaltidningen att genetikprofessorn Torsten Hanes upptäckt att det finns en hög procent neandertalargener i smålänningarnas arvsmassa.
– De nutida smålänningarna är faktiskt till största delen neandertalare. Särskilt människorna i och kring Torsåsbygden.
Det förklarar ett och annat, tänkte jag då. Innan jag förstod att upptäckten gjordes för 70 år sedan och då ogillades av många lokalbor.
Faktum är att professorn mördades efter att han publicerat sin forskning.

Skojar bara. Att hon och andra torsåsbor skulle ha fler gener av neandertalare är en skröna. Sant är författaren Finn Bergstrand löste gåtan i sin fantasifulla ”Innan spåren försvinner” som inleds just här på Örareven.

Efter 9638 steg över sten och is avslutar vi med dagens sportreportage: Gubben på udden inser att han är en föredetting när han ser yngste sonen i morgonens tv-soffa.
– Visserligen gömmer sig grabben numera under sin frus namn, men visst anar man vems atletiska kropp han ärvt?

Lördag: Man saknar bara det man förlorat

Han: Havet ger och havet tar. Hittills i vinter har havet gett henne 6 ton tång till gödning av tomatplantor och chili. För egen del har jag bara förlorat min nivåmätare. Det kan låta som en liten förlust.
– Om man inte känner till dess proveniens.

Den vattennivåmätaren kommer från Sippmikk, en annan liten plats vid vatten i dåvarande Frostvikens kommun i norra Jämtland. Jag hittade den nedströms Blåsjöälven en sommardag i början av 1980-talet; detta bland annat vrakgods från år 1952 när de nybyggda dammarna i Semingsjön och i Sippmikk brast under trycket av vårfloden.

Jag var fyra år när katastrofen skedde och Sune Perssons pappa höll på att sugas ner i det djupa schaktet i kraftverket.
– Hur många mardrömmar tror du att jag haft efter att ha hört den historien?

Då var katastrofen en del av historien om hur Sverige elektrifierades.
– Numera minns mina gamla klasskamrater att kraftverket i Blåsjöälven orsakade en naturkatastrof som fortfarande präglar bygden: ”Innan kraftverket byggdes var detta världens största kända lekplats för röding”.

Nu vet du det varför gubben på udden blir nostalgisk när han bligar ut över vattnet.

Dagens Bok: Vill du veta vad uttrycket ”Havet ger och havet tar” kommer ifrån? Jag rekommenderar Torbjörn Dalnäs insiktsfulla bok Havets ord. Här ett utdrag som ger uttrycket en större kontext än min.

… samtidigt i en annan del av udden

Hon: Ja, idag åkte stora plantbordet in framför fönstret mot havet. Men tusan vad det fylldes upp snabbt fast jag inte hann planterar om några alls idag.

Lite plats finns kvar. Imorgon kommer det vara fullt igen, och då har jag inte satt tomaterna än.

Han, igen: Efter att ha lagat dagens middag (Wallenbergare av kyckling, fint ska va’ även dagen efter Alla Hjärtans dag): Har udden glömt den stora världen? Icke!
– Motståndsrörelsen växer.

I klartext:
– I fortsättningen serveras ingen amerikansk whisky till eftermiddagsdrinken.
För dig som inte förstår koden kan jag berätta att inåt viken bjöds jag redan för tre veckor sedan på kanadensisk rågwhisky.
– Så kom inte och säg att vi lantisar inte hänger med i världspolitiken. F**k u Trump!