Författare: kerstinochpeppe

Lördag: I väntan på att färgen ska rinna till

Han: I natt gick åskan runt udden. Det var häftigt, jag drog till och med ur sladden till tv:n som hon lärt mig att jag ska göra. Vädret var som jag känner mig.
Sov bort hela eftermiddagen efter att ha skjutsat henne till flyget.
– Å fan, jag fattar, sa Ludde Wadman manligt medömkande när jag berättade att jag inte ens var sugen på en whisky.
Vi pratade om vår Sturm & Drang-period på TV8. Ludde är en bra kompis, men inte ens det fick coronadimman i huvet att skingra sig som den behagliga man’s flu jag hela tiden trott att jag drabbats av.

Låg kvar i sängen hela förmiddan. Trodde jag var frisk, men det känns som om jag fortfarande har gröt i huvudet.
Hade annars tänkt ägna dagen åt att skapa storverk.
– Åtminstone återerövra min ateljé i torpet.

Länge skyllde jag passiviteten på att jag inte hade någon lokal (sedan hon förvandlat min ateljé på udden till lager för hennes lökar). Sedan köpte hon ett torp (säga vad man vill, men hon är snäll innerst inne) och det kändes faktiskt som att det började rycka i målarhanden.

Sex månader senare har jag ägnat mycket tid åt att bygga om, bygga golv och inreda ladan till ateljé.
– Och just idag hade jag lust att …
Nåja det blir fler soluppgångar, som van Gogh sa. Det som fick startmotorn att nästan hosta igång denna gång var ett sms från en bekant i huvudstaden.
Meddelandet var kort: ”Målar du fortfarande? Fortsätt med det!!!”
Och så skickade han den här länken.

Vad säger man? Tavlan beställdes en gång i den gamla goda förr-i-tiden-tiden av en framgångsrik pr-byrå som hette Havanna och om jag inte missminner mig var originaltiteln ”Cuba Libre”.
Hoppas någon fick lika bra betalt som jag.
Och vid närmare eftertanke är det kanske en bra början på en lördagkväll i timmerkojan på kråkudden?
– En Cuba Libre tack! För konsten, men bara en liten.

Fredag: Lyckas med rosor? Tänk barnuppfostran …

Han: Hennes exposé genom rosornas trädgård var fin. Hon missade vår gula klätterros utanför sovrummet som blommar idag. Den ska vara gul men som så många andra i vår tid med vaga identitetspolitiska trender tycks hon ännu inte ha bestämt sig vem hon vill vara, gul eller vit eller …?

Besökare på udden undrar hur vi lyckas med våra rosor. För det gör vi uppenbarligen. Min insats i trädgården är begränsad, men när det gäller rosorna erkänner jag mig skyldig.
Om vi bortser från de vilda vresrosorna har jag planterat alla rosorna på udden – inklusive ”Mammas ros” som jag var tvungen att rädda huset ifrån och som nu får geriatrisk vård i en pallkrage.
Kanske kommer tanten tillbaka.
– Några av de första rosorna jag planterade har faktiskt återuppstått.

Så hur lyckas man med rosor?  Mitt svar är inte det svar du vill ha:
– Om du ska lyckas med rosor – gör så lite som möjligt.
Absolut inte som det står i böckerna.
Eller förresten: Tänk barnuppfostran! Inte som du hade bestämt dig för att uppfostra dina barn, utan som det blev.
Ungefär så här:

1. Kolla in en ros du gillar. Köp den! Lyssna inte på dem som säger ”är inte den här finare/ kraftigare/ rakare/ etc…”.
– När det gäller rosor ska du verkligen följa ditt hjärta.

2. Hitta en plats där du vill att rosen ska stå – förmodligen betyder det att du måste strunta i trädgårdsböckernas råd om antal soltimmar, vindkänslighet, norr och västerläge.

3. Gräv en grop. Den behöver absolut inte alls vara så stor och djup som det alla säger (inte bara Småland är stenigt). Häll i en hink vatten och några spadar bra jord (behöver inte vara rosjord).
– Trampa till runt roten, häll en extra hink vatten över rosen och önska den lycka till.

Sen är det klart. Om rosen överlever den första sommaren har du lyckats. Det är här parallellen med barnuppfostran kommer in:
– Visst kommer du att ha ångest över att du gjort för lite när de växte upp.
– Men det gick ju bra!
De blev vackra.
Välväxta och längre än du.

Och bäst av allt. Varje sommar kommer de tillbaka hit till udden några dagar eller några veckor.
Det räcker. Ibland kommer de flera gånger och somliga blommor ända in på hösten
Ett tips till: I böckerna står det att du ska låta din värsta fiende klippa ner dina rosor.
– Gör inte det!
Nöj dig med att klippa bort torra grenar på våren.
Men låt rosen växa i fred.

Torsdag: festivalnerver, och så lite rosor

Hon: på lördag ska jag på festival med mina stora barn. Adam fick det i 30-årspresent av mig och Meli. Flyger upp imorgon. Så himla kul!!

Men då ska alltså han sköta mina plantor, därför har jag vattnat och vattnat och vattnat. Samt planterat om några chilis i lite större krukor. Allt för att de ska klara sig. Rensade också bort den övervuxna rucolan och satte ny. Plus lite plocksallad och en rad sockerärtor. Känns bra, återanvändning av land. Och förlängd säsong.

Och så lite bilder på dagens rosor. De är verkligen fantastiska nu. Men det går för fort, jag hänger inte riktigt med. Imorgon är det juli, och i nästa ögonblick höst. Gäller att suga ut allt ur rosorna och stanna upp och njuta. Mellan vattenkannorna…

Onsdag: Återfallet hänger på ett strå

Han: Hon är fortfarande arg för att jag klippt sönder sjöängen vi för tredje året låtit ta över utanför Margaretas stuga. Hon tycker till och med att det vackra gräset vajar vackrare hos grannarna.
– Hon har rätt, det ser inte bra ut:

Jag hoppas att du som läser detta vet att de svenska nationella riktlinjerna för gräsmatteskötsel delar in gräsytor i fyra typer. Och att den viktigaste skillnaden mellan dessa typer är gräshöjd och stipulerad klippningsintensitet.
– Om inte bör du läsa även resten.

Forskarna kallar den för ”grässvål” och enligt Nationalencyklopedin (www.ne.se) definieras denna kombination av gräs + svål som det ”översta, rotfyllda jordlagret av gräsmark tillsammans med det (korta) gräs som växer där”.
Enligt Oxford Companion to Gardens definieras en gräsmatta så här (ungefärlig översättning från engelska): ”En gräsmatta är ett naturligt växtsamhälle vars kultivering har som syfte att bibehålla balansen mellan de olika gräsarterna” (A lawn is a plant community in the natural sense and lawn cultivation concentrates on maintaining the balance between the different species of grasses).
Sveriges lantbruksuniversitets (SLU) definition av gräsmattan som fenomen inför ett viktigt kriterium: Gräsmattan är ett av människor skapat växtsamhälle som består av kontinuerligt klippt gräs.
– Av människor skapat.

Ordet ”gräsmatta” återfinns i svenska ordböcker först år 1852 i den nuvarande betydelsen av ett ”mattliknande täcke av (fint och ogenomträngligt) gräs som täcker marken”.
Den stora utrullningen av detta ”mattliknande täcke” började på 1930-talet och den mänskliga faktorn identifieras så här: Den stora spridningen av gräsmattor följde med den funktionalistiska rörelsen (den svenska modellen) implementerad av det Socialdemokratiska partiet mellan 1930- och 1970-talet. Ett mål för den svenska socialdemokratiska ideologin var att skapa en progressiv välfärdsstat, som bland annat skulle tillhandahålla bostadsområden med sunda utomhusmiljöer för arbetarklassen. Som en följd av den funktionalistiska rörelsen byggdes under 1930- till 1950-talet områden med flerfamiljshus som kallades Folkhemsbebyggelse. Senare genomfördes det som kallades Miljonprogrammet, mellan mitten av 1960-talet och mitten av 1970- talet … Gräsmattor som standardiserade inslag passar perfekt med den modernistiska estetikens prefabricerade rationalistiska landskapselement och begränsade variation i designen.

Sverige brukar kallas för USA 51:a stat. Detta på grund av den svenska lyhördhet inför amerikansk livsstil, konsumtion och kultur. Allt talar för att även den socialdemokratiska folkhemsideologins hyllning till gräsmattans ”begränsade variation i designen” tillhörde den massiva kulturimport som följde på andra världskrigets slut.
Om England har sina landskapsparker och Frankrike sina geometriska trädgårdar så har Amerika lämnat ”ett enda bidrag till världens trädgårdskonst – denna gränslösa, demokratiska flod av manikyrerade gräsmattor som vi rader upp våra hus utmed”.
Det skriver Michael Pollan i sin ”En andra natur, en trädgårdsodlares bildningsväg” och påpekar att om det finns någon enskild person som kan sägas ha uppfunnit den amerikanska gräsmattan så heter han Frederick Law Olmsted.

År 1868 fick Olmsted i uppdrag att rita Riverside utanför Chicago, en av de första stadsplanerade förorterna i USA. ”Enligt Olmsteds ritningar skulle varje hus ligga nio meter in från vägen och murar vara förbjudna … I Riverside skulle alla husägare sköta om ett eller två träd och en gräsmatta som utan avbrott flöt ihop med grannarnas för att skapa ett intryck av att alla bodde tillsammans i en och samma park”.
Frank J. Scott, som populariserade Olmsteds idéer, ger 1870 ut The Art of Beutifying Surburban Home Grounds där gräsmattans roll i “förortshemmets förskönande” sammanfattas i meningen: ”En slät och kortklippt gräsyta är den överlägset vackraste prydnaden på en förortsvillas tomt”.
Om beskrivningen ger dig en deja vy-upplevelse av ett svenskt villaområde så beror det på även dessa ”gräsmatteträdgårdar” importerats till Sverige.

Dagens villaområden kallades tidigare Egnahemsområden och om Socialdemokraterna sedan 60-talet förknippats med Miljonprogrammet var den smått legendariske ”folkhemsarkitekten” och statsministern Per Albin Hansson starkt förknippad även med Egnahemsrörelsen som paradoxalt nog var en frigörelse från de dystra och nedgångna hyreskaserner som växte upp kring 1800-talets industrialisering.

Egnahemsrörelsen utvecklades under 1930-40-talen när allt fler svenska familjer kunde skaffa sig småhus.
Standardiserade och prefabricerade byggsatser var nyckeln för att få ner kostnaderna och funktionalismens ideal blev en samhällsförändrande kraft även i närmiljön: ”Ett litet prydnadskvarter med gräsmatta och ett par blommande träd placeras ofta mot gatan. Denna del var inte avsedd att vistas i utan att betraktas inifrån eller av de förbipasserande”, heter det i en beskrivning.
– Sol, luft och hygien skall göra människorna lyckligare och de gamla trädgårdslanden som krävde mycket arbete förkastas. Dessutom släppte gårdagens romantiska trägård inte in tillräckligt med ljus. Allt skall istället vara ändamålsenligt och lättskött.
Framförallt skulle gräsmattan vara kortklippt.

Vart folkhemmet tog vägen kan diskuteras. Men en sak består i såväl Miljonområden som i de svenska villakvarteren:
– Grässvålen.
Denna av människor skapade yta ”av kontinuerligt klippt gräs” upptar så mycket som 40-60 % av den totala ytan i urbana grönområden, enligt SLU. År 2001 utgjorde konventionella gräsmattor cirka 55 % av gräsytorna i svenska städer. Det följdes av ängsliknande gräsmattor (högt gräs 30 %, äng 11 %) och prydnadsgräs (4 %).

De svenska nationella riktlinjerna för gräsmatteskötsel delar in gräsytor i fyra typer, skriver forskarna på SLU i ….: prydnadsgräsmatta, konventionell gräsmatta, högt gräs och äng.
Huvudskillnaderna mellan dessa typer är gräshöjd och klippningsintensitet (figur 17). ”Högt gräs kräver klippning 2–5 gånger per säsong, medan konventionella gräsmattor kräver frekventare klippning, 12–20 gånger per säsong (beroende på väderförhållandena). Prydnadsgräsmattan ska klippas 18 till 25 gånger per säsong och kräver det kortaste gräset, 2,5–6 cm.”

Så är det bestämt.
Och så kommer det att förbli så länge sossarna for bestämma.
– Äsch, jag skojar förstås. För att kolla att du hänger med.
Problemet är större än så.
Grässvåls-fundamentalisterna finns numera i alla politiska kretsar. Gängstrukturen är stabil i stora delar av landet, även om det sker ett inre sönderfall.
– Det förekommer utbrytningsförsök. I många kommunen finns det till och med stödpersoner som hjälper avhoppare att bryta det jobbiga innanförskapet.
Så även i vår kommun.
– Och det mentala stödet behövs för det är inte lätt att veta hur man ska våga gå vidare, berättar en avhoppare som vill vara anonym.
En ganska tragisk figur, faktiskt:
– Jag vill ju egentligen gå mycket mycket längre, mumlar han. Men när jag drar igång gräsklipparen är det som om grässvålen liksom ropar på att jag ska befria den fån blommor och örter och bin och humlor och …

Så här såg det ut på udden sommaren 2020 och det är dit vi ska ta oss igen, säger hon segervisst. I slutet av den sommaren räknade biologerna 59 sorters (!) blommor och örter som tidigare år försvunnit i vad hon kallar mina gräsklipparmassakrer.

Hon: ja jag fattar inte varför du helt plötsligt blivit en rabiat villaträdgårdsvurmare när grannarna nu också fattat att vi har jättefin ”alvarsmark-lik” fauna här ute. Inte nere vid havet dock, där högvattnet går upp på vintern, där får du gärna klippa bort tistlarna. Synd bara att du tog mina nysatta jättevalmo också senast du skulle klippa där…

Dagens honungsros: från en annan vinkel som du nog inte sett förut. Fin även från den!

Dagens största tomat; ja av någon anledning är årets tomater i kruka finast. De jag satte ut först på friland blir det bara små förkrympta på. Som tur är har jag ett land till där jag lyckats få upp en fin Mai Wei-planta. Tyvärr har jag alldeles för få plantor av den absoluta favorit-körsbärstomaten i år. Hur tänkte jag där…

Dagens roligaste upptäckt: där jag skördat försådda rödbetor har jag ju satt ut nya fröer för att få en lång säsong, och nu börjar de titta upp, hurra!

Dagens upptäckt 2: vi har massor av färdiga sockerärtor. De gömmer sig liksom eftersom de är lika gröna som bladen. Vi är dåliga på att äta ärtorna jag sätter så jag har inte satt så många i år. Bäst att gå och skörda några direkt till kvällens middag. Det blir för övrigt middag på resterna från gårdagens Bolognese.

Tisdag: Beslutsångest… men spaghetti Bolognese till middag

Hon: Ja det är jobbigt att skörda, känns lite som man förstör på nåt vis. Därför fick det sen bli en vitlök som kommit upp i förra årets vitlöksland, inte en av årets. De får stå ett tag till. Cayennen var inget jobbigt att skörda alls. Supermogen!

Var underbart väder hela förmiddagen, +24 grader, mulet och vindstilla. Började äntligen plantera om de bortprioriterade chiliplantorna. Hann inte med alla, några står nu ute i regnet och väntar på sin tur.

Gick istället in och började med min sedan länge bortprioriterade strump- och underklädeslåda (fanns annat i den också…) och min garderob. Känns sååååå himla skönt!!! Lådan kunde jag till exempel bara dra ut fem centimeter, har fått slita ut trosor och strumpor ur den lilla springan. Nu finns det plats tillgodo. Samt en stor papperspåse som ska till tippen.

Han: Det ska bli gott. Men nu till någonting annat. Har du nånsin hört en skrattmås skratta?
– Trodde väl det, men först en kringgående rörelse i närmiljön: EU-kommissionen tycker att Sverige är för snål med våra marina fågelområden. Enligt EU:s fågeldirektiv ska medlemsländerna hålla koll på de platser där vilda fåglar trivs och dit de återkommer för att häcka, rasta eller söka föda.
– De mest betydelsefulla fågelområdena ska vara Natura 2000-områden.

Kommissionen anser att Sverige inte uppfyller kraven i fågeldirektivet och har tagit ett första steg i en rättslig process.
Det har uppenbarligen satt eld under baken på våra lokala byråkrater. Därför kommer ett regeringsförslag som heter Nya Natura 2000-områden för fåglar i Kalmarsund, längs Ölands östra kust och ute i Östersjön.
– Öland och Smålands­kusten har unika fågel­miljöer, förklarar Tomas Järnetun, naturskyddshandläggare vid länsstyrelsen. Hit söker sig ­fåglar under alla tider på året. Ingen annanstans i Sverige finns större sammanhängande strandängsmiljöer än på östra Öland och Kalmarsund är mycket ­viktig övervintringsplats för olika dykänder.

Att döma av lagförslaget berör insatsen inte direkt uddens närområden. Men på ett allmänt plan stämmer kriterierna som hand i en våt handske: ”De två SPA-områdena längs Smålandskusten bör pekas ut för att bevara:
(a) i ett nationellt perspektiv stort antal övervintrande salskrake, storskrake, vigg, knipa och knölsvan,
(b) en skärgårdsmiljö med stort antal häckande kust- och sjöfåglar, främst andfåglar, trutar, måsar och tärnor och vissa vadararter, på mindre öar och skär, särskilt i ytterskärgården…”

”SPA-områden” står för  ”Särskilda Skyddsområden för fåglar” och även om byråkratschwengelskan är svårgenomtränglig som ett hagtornssnår är offentliga handlingar ibland rena turisthandboken.
Så här vackert beskriver Länsstyrelsen vår lilla avkrok från den stora landsvägen (jag har tagit mig friheten att dela upp texten i stycken för att underlätta din läsning):  En kuststräcka söder om Bergkvara som består av ett rev, skärgård och hävdade strandängar. Örsjöåsen bildar söder om Bergkvara ett smalt rev. Åsen är utflackad och är endast delvis över vattenytan. Åsen kan följas ut i Kalmarsund på småöarna Trotten, Fimpan och vidare på grundbottnar.
I viken innanför revet ligger en liten skärgård uppbyggd av sandstensmorän. Kvalitet: De hävdade strandängarna med hävdgynnade växter, gamla grova ekar och rödlistade arter gör att kuststräckan har höga naturvärden.
I Norra delen finns flera gamla grova ekar i en hagmark som klassats som nyckelbiotop. Bl. a har de rödlistade arterna gul dropplav och grå skärelav samt signalarterna gulpudrad spiklav och sotlav observerats. Gul dropplav och grå skärelav ser man framförallt på gamla grova ekar. Deras främsta hot är igenväxning.
Strandängarna är viktiga rast och häckningslokaler för flera fågelarter. Strax utanför kusten ligger fågelskyddsområdena Koskär och Fimpan, den sistnämnda med en större skrattmåskoloni.(Länsstyrelsen 2014, Översyn av strandskyddet för Torsås kommun).

Så är det med den saken. Och där utanför ligger nu Fimpan och även om det är frånlandsvind hör vi måsarna hela dagarna. Skrattmåsen har ett vingspann på 86–99 cm, väger ungefär 250 gram och liknar oss människor – den uppvisar en ringa grad av könsdimorfism.
Det betyder att hanar och honor är ganska lika varandra.Men på en viktig punkt skiljer vi oss åt:
– Skrattar gör varken herr eller fru Skrattmås, även om de kallas larus ridibundus på latin, vilket kort och gott betyder ”skrattande mås”.
– Namnet kan den o-skrattande måsen, som så många andra, tacka Carl von Linné för.

När han skrev sin Systema Naturae hade Carl sannolikt aldrig sett en skrattmås, eftersom den inte häckade i Sverige på 1700-talet. Däremot hade vår store vetenskapsman läst Mathurin Jacques Brissons Ornithologia, där Linnés franske kollega beskrev skrattmåsen och den sotvingade måsen som kusiner i en och samma måsart (= Gavis ridibunda) och Linné gjorde enkelt för sig.
– Den sotvingade måsen heter ”Laughing gull” på engelska eftersom den till skillnad från skrattmåsen verkligen har ett skrattande läte.

Och vår skrattmås heter ”Black Headed gull” på engelska, vilket jag tror att hen tycker är ett bättre namn på en mås med svart huvud som inte skrattar.
Så kan det gå om man uppträder med lånta fjädrar.

PS: Så till den fråga som min mamma i himlen och alla ömsinta människor undrar över en dag som denna:
– Hur står det till med min covid?
Svar: Testet säger en sak, men personligen mår jag som jag förtjänar – bättre än på länge.
Tack för att du äntligen frågade.

Måndag: Fyra tecken på att livet återvänder

Han: Vaknade utan att hosta. Ytterligare fyra tecken på tillfrisknande dokumenterade.
– Ursäkta min självupptagenhet. Men jag är man och inser att jag överlevt coronan.
Här är de andra tecknen:

1. Har nästan badat. Hon lockade mig med det enda en man inte kan motstå:
– Kan du kolla termometern hur varmt havet är?
– Tjugosex grader.
Behöll sandalerna på men gick åtminstone så långt att jag fick hänga upp badbyxorna på tork.

2. Plockade lite strandastrar och fick lust att bjuda henne på en liten sallad.
Strandaster är också snygg, kan ätas rå eller ångkokas snabbt. Den passar till både fisk och kött och som huvudingrediens i vegetarisk lasagne. 
– Eller kanske en smörgås med leverpastej garnerad med asterblad?

Hon är konstigt på sättet. Hon tvingar mig att äta sallad varje dag, men det ska vara egenodlad.
– Inte vild och gratis?
Får lust att blogga om alla ätbara växter som havet och sjöängen bjuder på – strandaster, strandmålla, sommargyllen (som invaderat hennes rödbetsland) och stensöta som smakar lakrits.
– Dessutom används stensötan som slemlösande medel i samband med hosta.
Men det säger jag inte.
Nu vänder vi blad.

3.  ”Penna” var det första svenska ord han lärde sig. Nu är Diamant Salihu framgångsrik och respekterad journalist.
– En trevlig pöjk.
Kanske mest för att han för några år sedan på en reportageresa, satt här på vår veranda och pratade journalistik med en äldre kollega.
– Och tänk! Sedan dess har även grabben alltså hyllats med Stora Journalistpriset och får till och med sommarprata.
– Klart man känner sig stolt.
Även om jag somnade några gånger till den albanska folkmusiken.
– Men jag hostade inte en enda gång.

4. Hon nobbade min astersallad, men inte min nyblandade kanna sangria. Även det ser jag som ett friskhetstecken.
– Lusten att dricka kalla drinkar med en fru.

Ja, det var allt viktigt som hänt på udden idag.
(Vid närmare eftertanke: Kanske beror min upprymdhet på att jag fått hostmedicin av Isman, att användas till natten. Känns fint att någon tror att man fortfarande är sjuk).

Hon: varför äta de fina astrarna när mina land är fulla av sallad. Är upp den först säger jag då.

Skördade också lite fler betor, och satte nya fröer på deras växtplats. Betor med fetaost blev också kvällens förrätt. Och eftersom han återuppstått gjorde han iordning dem precis som vanligt. Känns bra.

Söndag: gammal som ung

Han: I går flaggade jag för min äldste kompis CA Carlzon fyllde 92 år. Vi har känt varann längre än det 30-åriga kriget pågick.
Tiden går fort när man har roligt?
– Nej tvärtom, faktiskt.
Vi trodde båda att han fyllde 93.

Det skrattade vi gott åt. Mindre kul är att jag känner mig lika gammal. De som tror att covidden är över har fel. De som inbillar sig att den känns som en förkylning är ute och cyklar.
– Om jag hade haft nån värsta fiende skulle jag absolut önska honom den här varianten.
Vad den nu heter, omikron BA.4.
Eller BA.5?

Särskilt tröttheten och torrhostan sliter på humöret. Och jag har ändå tagit fyra sprutor och tänker ta den femte.
Tyvärr missade jag hela midsommarfirandet som Sope-Bengt och de andra ordnat inåt viken – ironiskt nog efter två år av restriktioner.
Men det är bara att erkänna:
– Som vanligt drabbade covidden henne värst, eftersom båda blev sjuka men bara en av oss tillhör det svagaste könet.
Tack min fru, nu känner jag mig som 85.

Hon: ha ha, tycker du ser rätt ung och fin ut.

Och jag är äntligen ute på andra sidan och fick till slut, så här sista dagen av deras veckolånga besök, hänga med mitt älskade barnbarn Alice på riktigt. Och nära!

Vi har läst saga, varit vid kiosken och köpt isglass samt gungat, vattnat och badat! Och kramats. Nu längtar mormor till nästa gång du kommer ner.

Midsommardagen: en liten ros-vlogg dagen till ära

Hon: ja idag blir det vlogg för hela slanten. Han är fortfarande krasslig, jobbig hosta, och jag har ägnat stor del av dagen åt att städa. Men en liten promenad runt honungsrosen blev det i alla fall:

Midsommarafton: skål godtemplare!

Hon: ja nu har även han fått covid, på riktigt alltså, även om han övat sedan jag testade positivt i måndags… så vi firar själva (med barnen i grannhuset som födkrok), och har det riktigt trevligt. Skål och Glad Midsommar!

Torsdag: Äntligen kom sommargästerna!

(Uppdaterad 19:30)

Han: Hon läser högt ur morgontidningen. Vi fnittrar igenkännande: ”Tänk på detta om du ska besöka någon i sommarstugan”, skriver Nadia Jebril om ett fenomen som många känner igen sig i denna midsommarvecka:

Jag var så glad. Hela första sommaren njöt jag av besöken. Den andra sommaren blev jag trött på att diska. Den tredje såddes ett frö av irritation som växte sig större med tiden.
”Man ska väl ändå inte slappna av SÅ mycket?!”
Vår lilla oas hade förvandlats till en all inclusive-hotellverksamhet.
”Finns det något vegetariskt också?”
”Var finns kaffet?”
”Du, vi sover här en natt till!”
Jag såg mig själv utifrån vid ett tillfälle. Jag och tre barn, svetten lackade i värmen och min man åkte i väg för att köpa mjölk – medan gästerna satt kvar. De hade kunnat köpa med en liter på vägen. Eller kanske erbjudit sig att åka och handla istället. Men icke.
Jag har lärt mig att det är ofint av värden att kräva något av sina gäster. Men det är också där och då det händer. I otydligheten kring vad som förväntas av värd och gäst som värden riskerar att bli den. En sån som inte är generös med sitt sommarställe. Jag vill hävda att det inte handlar om snålhet, snarare om att man ställs inför ett knepigt val: Ska man ägna sin tid åt att göra det mysigt för andra under deras semester på bekostnad av sin egen?

Det är klart att vi fnittrar igenkännande. Men mest för att det inte alltid är sant. Till slut hann covidden upp oss på udden. Det skedde tyvärr samma dag som sommarens 5:e besöksvecka inleddes.
Alltså tvingades mormor och Don Peppe gå i karantän och Alice och mammorna fick klara sig själva i Margaretas hus.
– Och plötsligt blev det ombytta roller!

Inte för att just veckans stuggäster brukar passa in Nadia Jebrils karikatyr av sommargästen, men denna gång känns det som om gubben och gumman på udden dragit den verkliga vinstlotten:
– Vi har fått vår egen kock och personliga assistent som både lagat mat och handlat allt vi behöver från Brömsebro, Attanäs, Systemet och Tempo.
Tack Meli för att ni kom!
Och du:
– Stanna gärna så länge ni vill!

PS: Läsvärt för dig som inte har samma tur som vi.

Hon: nu blommar det ordentligt, och han verkar ha hämtat sig efter en svår tvådagars-covid. Och jag känner mig i princip som ny efter en något längre infektion ;).