Författare: kerstinochpeppe

Måndag: Den absolut fulaste någonsin …

(Uppdaterad 17:27, 16:54)

Hon: nästa år köper vi en av sjöscouterna som vanligt!! Hugga själv var inte lyckat, speciellt inte med någon som vill ta första bästa, och dessutom efter scouterna precis tagit ner typ 200 …

Han: För en gång skull valde hon årets gran. Och som jag brukar säga när vi tycker olika:
– Titta här i spegeln, älskling, ser du också vem av oss som har bra smak?

Å andra sidan, när mörkret faller och jag fått min eftermiddagsdrink (Horse’s Neck) känner jag viss sympati för årets spolformade gran som hon valt.
– Skål på dig, så länge du får vara kvar här på udden torde jag få det också.
För att inte tala om den tomten!
Med risk för du ska tro att jag medvetet köper fula saker till henne så fick hon den gubben förra julen.

PS: Inte den fulaste granen i mitt liv. När jag var pöjk i Blåsjöfallet följde jag med pappa ut i någons skog och högg världens snyggaste gran ( i hans ögon). Stolt surrade han fast den på takräcket på sin Volvo PV 444 LS, 1957 års modell, och sedan körde vi hem och direkt in i det låga garaget under kraftverksbyggets tvättstuga.
Sensmoral?
– En halvt avskalad gran är också en julgran.

Söndag: Varje dag är en balansakt

(Uppdaterad 17:05)

Han: Idag har vi promenerat, mest hon. Men även jag har gått 4 115 steg över stock och sten, åtminstone vattensjuk sjöäng. Och här har hon nått målet, som synes på en enslig plats dit ingen vit man vågat sig.

Hon: han tog alltså bilen halva vägen… jag har gått nästan 9000 steg! Men nu blir det glögg, pepparkakor, soffan och ”The Midnight Library”.

Det är jag värd. Ligga på soffan resten av eftermiddagen alltså. Vaknade för övrigt före sex imorse. Var så vackert med fullmånen som hade vandrat från framsidan (ut mot Öland) där den stod när vi la oss, till baksidan mot Chateau Margareta till.

Han: Och så här ser det ut 17:04 när konstnären får fria händer. ”Fullmåne och kvinna reflekterade genom panoramafönster” (försök bortse från den j-a flaggstången som hennes pappa fick i 60-årspresent och som därför står där den står på alla havsnära bilder):

Lördag: Elektriska prylar är som människor

(Uppdaterad 18:28)

Han: Elektriska saker är som människor. De går sönder när man minst anar det. Vi har en avloppspump på udden som kommunen är ansvarig för. Till skillnad från människor går den sönder ganska regelbundet
– Och alltid på fredagskvällar eller lördagar:

– Och alltid när jag har jouren, sa Peter i Backagården när jag fick tag på honom ute i skogen där han sökte ett skadeskjutet vildsvin.
Peter är nämligen skyddsjägare också
En trevlig man som alltid ställer upp när vi behöver honom.

Och vips! Peter hann knappt visa sig innan felet av avhjälpt (nästa gång vet jag hur man gör!) och jag kunde återgå till dagens eftermiddagsdrink – en Dermots Gin Mule med is, lime och Fontäns Ginger Beer från Smaklöken i Jämjö.

För vi har inte bara haft oväntat besök, vi har även varit på rundtur i Blekinge. Köpt godis på Olsängs gård och en massa goda ostar hos Isabelle i Smaklökens butik i Jämjö. Dessutom har vi hämtat upp årets julskinka, revbensspjäll, köttbullar och prinskorv på Attanäs gård.
– Där matte dessutom träffade Luddes okände tvillingbror som även han krävde att bli klappad.

Hon: ja pust, ett par punkter till avbockade på julens ”to-do-list”! Nu soffan efter middag på Attanäs köttbullar som vi också köpte idag. Mina spar vi på till julafton, och dessa kvalade nog egentligen också in, men jag vägrar. Mina egna ska vara på julbordet!! Basta!

Och medan han tittar på travet efter att ha spelat en egen rad utan att veta ett uns om varken hästarna eller hur du avläser raden med reserver och annat, läser jag första engelska romanen på länge. Inköpt på Pocketshop i Göteborg för några veckor sedan när jag var där och passade barnbarnet medan mammorna packade inför flytten till Stockholm (som gick igår).

Tyckte mest omslaget var snyggt, och att det faktiskt vore nyttigt läsa en bok på engelska, men trodde inte riktigt jag skulle ta mig igenom den. Utan mer att den skulle bli liggande oläst på nattygsbordet. Men icke, jag började läsa lite förstrött häromkvällen och fastnade direkt. Den är riktigt riktigt bra, och fängslande. Dessutom på bra engelska som är mycket lättare att förstå än sådan innehållande mer ”slang”. Men den är inte gammaldags på något sätt. Tvärtom. Läs den!!

Fredag (och torsdag): japp, stressigt nu…

Hon: barnen hade alla deklarerat att i år skulle de fira jul med sina respektives familjer så vi skulle alltså bli ensamma. Det var ju förstås tråkigt, men samtidigt så såg vi ju en ljuspunkt i att det skulle bli en stressfri julhelg utan så mycket julmats- och julklappsbestyr.

Men så för ett par veckor sedan meddelade den nyblivna småbarnsfamiljen att de ändå skulle komma ner till oss över julen. Och det gjorde förstås farmor väldigt glad. Full fart med att beställa grejer till lilla Iggy, baka, trilla köttbullar, pynta Chateau Margareta mm mm.

Och igår fick vi helt plötsligt veta att även den nyblivna hundfamiljen skulle komma och bo i det nyköpta torpet. Kul! Men full fart framåt igen, högsta växel i. Vad behövs fixas i torpet… husgeråd, basvaror, sängkläder, handdukar mm mm. Ja vi hann alltså inte blogga i går! Knappt idag heller för den delen…

Så vad har jag då hunnit med sen sist, förutom att röja, städa och fylla torpets skåp och lådor:

Han: I morse vaknade jag 04:45, pigg som … ja, som en nyvaken gubbe på en udde som sovit gott! Gick upp och fick en förklaring – även gubben i månen var vaken, full dessutom.
Till skillnad från mig alltså.
– Eller nästan.
Enligt kalendern är det inte månen full förrän om två dagar, den 19 december klockan 05:35. Då vänder hela månen hela sin solbelysta sida mot jorden.

Enligt samernas traditionella religion uppfattades decembermånen som farlig och lättretad och om människorna störde den, så kunde det sluta med döden för människorna. 
Manliga sexistiska läkare har beskyllt fullmånen för att skapa psykisk ohälsa hos kvinnor, men om du frågar mig får du ingen kommentar.
– Hon sov som en stock när jag steg upp och har varit lika snäll hela dan som hon brukar vara så här års när julstressen sätter in.

Det engelska ordet för galning, ”lunatic”, kommer från det latinska namnet för månen, ”lunar”. Hur fullmånen påverkar gubbar framgår inte av litteraturen. Däremot finns det en myt som säger att fler förlossningar startar med vattenavgång och att fler barn föds vid fullmåne.
Bortsett från behovet av förlossning kan jag inte bestrida att förklaringen till att jag vaknade tidigt var behov av vattenavgång.

Onsdag: Festen fortsätter efter 10 287 steg

Han: ”Man ska inte bli äldre än sjuttio, då blir man bara tillvand och vill inte dö”, skrev författaren Eduardo Galeano och det ligger mycket i det. Fyller man år därefter vill man ju gärna att festen fortsätter.
– Det gjorde den!
Visserligen tvingade min kärleksfulla personliga assistent den gamle mannen att gå hela väggen mellan udden och nya torpet i Gökalund.
– Tack vare Johan på Lindbergs, som vi stötte ihop med i Dalskär, blev det bara 10 287 steg – 7,8 kilometer.

Men det var det värt! Julmust och 4 sorters pizzarester från Turin Pizzeria i Gökalund. Passar på att tacka Ancy och Håkan och Tina från Södra Kärr (bakom kameran) för en trivsam kväll och alla ni andra för glada tillrop.

Hon: ja tack Tina för alla stämningsfulla bilder. Fattar inte varför jag inte fick upp kameran och förevigade även dig…

Bildspel à la Tina:

Förbokar taxi, skulle inte bokat så tidigt hemfärd dock… fast vi hann i alla fall precis smaka av den goda romen han fått av Ancy och Håkan. Men det var så mysigt att ingen direkt ville åka hem. Och Eddie (the dog) hade hittat till sängen och njöt av att få luta ryggen mot mina favvokuddar från Åsögatan.

Och så ett par bilder från dagens promenad (ja bilen stod ju alltså kvar vid torpet eftersom vi tog taxi hem i gårkväll…):

Tisdag: hurra hurra hurra, för dagens bästa födelsedagsbarn:

Hon: förutom ett litet torp, där han ska ha ateljé i ladan som tillhör, fick han ”bara” hårda paket i år. (De mjuka får bli julklapp).

Och nu undrar jag förstås vad jag kommer att få i julklapp? Och i födelsedagspresent…

Han: Min insats var blygsam, men ja jag fyller år igen. Uppriktigt sagt blev jag förvånad, jag trodde jag redan var så här gammal som är jag är nu.
Och födelsedagspresenten går ju inte av för hackor, men som vi säger på landet:
Ropen skalla
eget torp till alla!

Tack min fru!

Måndag: Vem vill inte bli kryssad

Han: I morse hade jag en liten söt bergfink. Det var första gången för mig, ett kryss i kolven alltså.
Typ.
Som jag berättade härom dan heter så. Fågelskådare säger inte att de sett en speciell fågel.
– De säger att de ”hade” den och den ovanliga sparvfinken.
I mina öron låter det ekivogt på nåt sätt.
Eller snarare lite sentimentalt, något man hade men förlorat.
– Typ, jag hade en gång en fru.
Eller som i Cornelis Vreeswijks visa:
Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar
Var är den nu?

Och det väl så fågelskådarna känner, eller hur Isman?
Särskilt om man kryssar.
– Fågelskådare kryssar bara en gång.
Det är som att förlora sin oskuldsfulla svendom.
Om än med vantar och storstövlar på, kamera med superobjektiv också.
Att ”kryssa” betyder nämligen att ha haft en ny fågel.

Nåja, lite kan man relativisera sanningen. Enligt Bengt Rönde, en skådiskollega till Isman, kan man till exempel Världskryssa, Europakryssa, Sverigekryssa, kommunkryssa – eller soffkryssa som jag ofta gör.
– Det vill säga: Jag sitter i soffan och sätter ett kryss för en ny art som jag upptäckt just i den här soffan.
Alltså fåglar som jag sett, upptäckt, haft första gången i samma bemärkelse som Columbus såg, hade och upptäckte Amerika från skeppet Santa Marias förpik. Det vill säga fåglar som jag aldrig lagt märke till tidigare men som redan utförligt beskrivit i alla de fågelböcker vi håller oss med på udden med förhoppning att jag ska lära mig mer om fåglar ju fler fågelböcker vi äger.
– Kryss alltså för bergfinken.

Fågelskådarspråket visar sig för övrigt vara ett eget universum. Att dippa är till exempel motsatsen till att kryssa.
– Att dippa är att man missar en ovanligt sexig sparv som andra redan lagt ögonen på men som man själv alltså missat, oftast men en liten marginal, för att man just då måste hjälpa till med nåt.
Typ, julpynta.

Det finns faror. Ligger man i soffan omgiven av alla dessa fågelböcker finns det en uppenbar risk att man tycker sig se fåglar man inte ser.
– Don’t go there!
Det kallas att stringa. Det vill säga att påstå att du haft en fågel på udden som du inte har haft. ”Slarvig bestämning, önsketänkande, okunskap eller rent ljug kan vara orsaken”, skriver Rönde.
– Kanske var det inte en bergfink jag såg i morse?
Kanske var bara en vanlig pilfink som ville bli kryssad?

Hon: dagen har gått åt mer fixande och pyntande, och framförallt förberedelser inför hans födelsedag. Mer om detta imorgon. Nu måste jag sätta fart och börja slå in de ”små” presenterna också…

Söndag: När bumerangen kommer flygande genom glastaket

(uppdaterad måndag 10:45)

Hon: så fin morgon, havet ligger helt blankt och går ton i ton med himlen. Ja inte i blått utan snarare grått, men det är vackert och massor av sjöfåglar. En trut kalasar på ett kadaver därute men vi lyckas inte se vad det är för något.

Sen har jag bara pyntat och letat julsaker. Pyntandet skedde framförallt inne i Chateau Margareta som också fick en liten uppfräschning med dammsugaren. Vi väntar julbesök om någon vecka.

Gick sedan en liten promenad för att kolla in huset som för närvarande är regerande mästare i julpynt. Men de verkar ligga lite efter…:

Och så en liten runda till efter solnedgången för att se hur våra hus ter sig när det mörknat:

Han: Nu ser vi bortom udden. Att en surgubbe på en udde envisas med att blogga har jag förståelse för (obs! ironi). Det är hjärngymnastik för en föredetting som inte kan släppa taget om tangentbordet. Men jag fattar faktiskt inte varför våra mest aktiva politiker inte kan hålla fingrarna borta från att tycka i sociala medier.
Deras jobb är göra politik, inte gnälla på vad andra gör.
Dessutom har de upparbetade kanaler att föra ut denna sin politik på ett genomtänkt och kontrollerat sätt.
Missförstå mig rätt, politiker får naturligtvis tycka fritt även på privata plattformar.
Vad jag inte förstår är varför man tar risken.
– På nätet blir det ju så lätt fel, eller hur Thomas Eneroth?

Ta infrastrukturminister Thomas Eneroth, till exempel. Det enda inlägg på Facebook som åtminstone jag har läst av denne rutinerade makthavare blev helt nyligen världsberömt i hela vårt långa land.
Detta när ministern avslöjades med att tafsa på en annan(s) rumpa.
– Då påmindes vi alla om Eneroths retoriskt oomkullrunkeliga och ståndaktiga avståndstagande från ”Dessa små ynkliga män som inte har förmågan att se andras värde, att respektera andra, att förstå att ett nej är ett nej.” (Facebook 18 april, notera gärna bilden).
– Den bumerangen hittade verkligen hem.
Pang!

Det är dubbelt tragiskt. Eneroth är en omvittnat kompetente politiker tills nyligen känd för de flesta av oss som en man utan andra egenskaper. Nu går han till historien inte bara som en tafsare – utan dessutom som en bigott, skenhelig och hycklande dito.
Och hycklare tycker vi inte om. De är mer föraktade än lögnare och andra sneseglare.
– Inte för inte placerade Dante hycklarna i Malebolgia, helvetets åttonde krets (av nio).

Hade Eneroth inte varit så kåt på att synas vid sidan av de officiella kanalerna hade han åtminstone sluppit bära med sig den skamkudden. Så illa går det förmodligen inte för Eneroths nygamla kollega i den nya regeringen, Annika Strandhäll.
Men lika onödig framstår hennes oförmåga att hålla fingrarna från det privata twitterkontot.

Som vi minns kanade Strandhäll av isen redan i första kurvan som minister i Magdalena Anderssons regering.
– Nej, några lik hade hon inte i garderoben.
Verkligen inte!
Däremot en hel hög med obetalda räkningar, inklusive till skattemyndigheten.
Till och med en obetald pool på tomten.
Visade det sig.

En sanning som ministern först förnekade, sedan erkände i takt med att bevisen presenterades. Illa nog, men sen kom även bumerangen vinande genom luften: Strandhäll är känd för ett ovanligt skummande flöde av tweets om ditt och datt.
– Även om om andras moral.
T ex ett utfall mot Ebba Busch som Strandhäll kommer att få äta upp många gånger i Dantes Inferno, våning 8: ”Att glida på sanningen och inte ta ansvar själv verkar vara ofta återkommande”.
I Strandhälls fall minst nio gånger om vi ska tro Aftonbladets avslöjanden om hennes skulder som inte fanns.

Man ska inte kasta sten i glashus. Även här är slutsatsen given: Hade ministern inte varit så uppfylld av att nätmobba andra politiker på mobilen hade hon åtminstone sluppit bli kallad hycklare idag.
Att vara slarvig med räkningar är illa nog.
Men där finns kontrollsystem som förr eller senare korrigerar det beteendet.
– När det gäller hyckleri får man ingen hjälp utifrån. Det gäller att tänka efter före och ett sätt är att låta bli att kasta den första stenen på andra via sociala medier.

Och som sagt: Att en gubbe sitter på sin udde och gnäller på andra är en sak. Men att duktiga politiker frivilligt utsätter sig för faran är för mig obegripligt. Det avleder ju bara intresset bort från deras politiska arbete.
Och det kan väl inte vara meningen?

PS, måndagsmorgon: ”Alla kan kasta första stenen nu! Utan dröjsmål!”, konstaterar Stig-Björn Ljunggren i dagens gästledare i Barometern. Som vanligt mycket läsvärd: Om vi medverkar till ett diskussionsklimat där vi fokuserar på att försöka karaktärsmörda folk istället för att prata om sakfrågorna, så leder det fram till att alla slags försyndelser hamnar i fokus, även de som egentligen är harmlösa.
Risken är att vi till slut får ett andra klassens uppbåd av politiker som antingen är psykopater och skiter i kritiken, utan snarare njuter av uppmärksamheten; eller plattfötter, som inte förstår om de gör rätt eller fel, utan bara ångar på i ullstrumporna.
Nej, låt oss i stället se till att det bland våra politiska företrädare finns sådana som är som vanligt folk, levnadsglada personer som gjort dumheter, som inte bara suttit på ungdomsförbundsmöten och skrivit reservationer. Och låt oss sedan angripa dem när de har fel i sakfrågorna.
Instämmer!

Lördag: Tankar kring Lucia i gränslandet

(Uppdaterad 21:58)

Han: Udden ligger närmare Köpenhamn än Stockholm och vi behöver bara åka en halvmil in i Blekinge för att inse att det.
Staden anlades av danskarna år 1599 och kung Kristian IV hade stora planer: Kristianopel skulle bli den nya huvudstaden i det danska lydriket i norr. De drömmarna gick om inte under Kalmarkriget 1611-13, brändes ner och byggdes upp i en ny tid.
Mycket lite påminner idag om att Kristianopel faktiskt var Nordens första stad byggd efter renässansens geometriska principer. Det mesta är borta, men den moderna stadsplanens krav lever kvar som fantomsmärtor i kyrkans arkitektur. Kyrkan, anlagd redan på 1200-talet, brändes ner av den av svenska armén med den tappre kronprinsen Gustav II Adolf i spetsen, men byggdes upp igen och påminner fortfarande om att multikulti är intressantare än enfald.

– Hon tycker om den lilla kyrkan och det var självklart att det var hit vi skulle åka för att höra Lucia och hennes tärnor sjunga traditionella svenska julsånger.
Även Lucia är som bekant ett mångkulturellt fenonom – för övrigt med rötter från samma del av Europa som skapade både renässansens geometriska principer och kvinnan vid min sida.
– Hennes mormor hette Emilia Franscesca.

Att dagens Lucia och tärnorna representerades av idel blonda småflickor från trakten gjorde den kulturella kompotten komplett. Inte minst mot bakgrund av kyrkans vackra korvägg, målad av Johan Eneberg år 1838. På den enkla vitmålade väggen av ohyvlat breda bräder har Eneberg nämligen målat hennes älsklingsträd ­– långa smala svenska tallar som förenar jord och himmel.
– Som på udden, alltså.

En utflykt tillbaka till den mångkulturella framtiden alltså. Tack för idag! Nu eftermiddagsdrink. I kväll ska jag laga asiatisk gryta med fisk, grön curry och nudlar – inköpta hos Nhi Jacky Voong på Tempo i Gökalund.

Hon: och så avslutade vi kvällen med första avsnittet av ”nya” Sex and the city! Och så såg vi andra avsnittet också, bara för att första slutade som det gjorde…

Och vad tyckte vi då, mmm, det tog sig väl lite i andra avsnittet, annars kändes de mest patetiska. När serien började för typ 20 år sen ville man ju vara en i gänget, nu kände jag mest lust att göra Samantha sällskap i London 😉

Fredag: Bakväder upphöjt till två – och boknörden firar ännu en seger

Hon: fy tusan vilket skitväder det har (är) varit idag. Hann cykla och hämta tidningen men sedan har jag inte varit utanför dörren. Jo förresten, snabbt ut till växthuset för att hämta gjord till tomaterna som behövde omplanteras. Satte några chilifröer också, mest Havanna-peppar-sorter, de tar längre tid på sig.

Jodå, jag har bakat också. Ett mörkt på bikarbonat, och så ett ljust surdegsbröd som ska kalljäsa i kylen något dygn. Testade att ha i ganska mycket av det siktade Dala-lantvetet som jag hittade i gårdagens nyupptäckta gårdsbutik Smaklöken. Och en uns emmervete. Hoppas nu jag inte tog för mycket av det som senast, då jäser det inte upp som det ska…

Han: Hon skapar, jag läser. Jag är en boknörd. Jag erkänner: Jag tycker att det är märkvärdigt med böcker. Jag tillhör en läsande generation. Inte mitt fel, jag är en produkt av det svenska folkhemmet som inte bara stipulerade elektricitet och vattenklosett åt alla utan även en rejäl bokhylla för ett rikt inre liv.
I mina föräldrars hem i Blåsjöfallet, Gäddede och i Bollnäs fanns det minst tjugo längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet.
Där rymdes såväl uppslagsverk och kartböcker över världens länder som skönlitteratur av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och August Strindbergs och Albert Engströms samlade verk i franska skinnband – förmodligen inköpta av kringresande bokförsäljare, ett hederligt yrke på femtio och sextiotalen.
Många av böckerna står nu i mina åtta bokhyllor i tre hus – den stora mängden ligger dock sedan snart två år oupppackade i vårt förråd på Torsmaskiner i Torsås.

Jag berättar inte det för att skryta. Att äga böcker idag är inget att skryta över. Vi lever i en tid när fler sett Kastanjemannen på Netflix än läst Søren Sveistrups utmärkta thriller med samma titel. 
– För egen del ser jag det som en last att vara boknörd.
Det kräver utrymme.
Det är väsentligen Jan Myrdals fel.
Myrdal var författare som inspirerade vår generation på vänsterkanten under 1960-1980-talen. i En illojal europés bekännelser berättar Myrdal om hur hans bokhyllor upphöjdes till ett bibliotek: ”Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utanför Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.”

Myrdals bokhyllor hade blivit bibliotek och tillväxten mättes i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”
Till skillnad från Myrdal har mitt internationella imperium inskränkt sig till sju meter i Palma de Mallorca, nu förlorat när Milton och jag övergav lägenheten på Montenegro 14. Men jag inser att Myrdals tänkande påverkat mig även på detta område.

Vid varje flytt av lust eller skilsmässa sedan år 1968 har jag börjat om genom att bygga mig bokhyllor.
– I Uppsala, Östersund, på fyra adresser i Örebro, två i Västerås, dito i Södertälje, torpet i Sörmland, i villan i Bromsten och i Nockeby, i lägenheten på Åsögatan, i ateljén på Hornsgatspuckeln vid Slussen och i min ateljé på udden (som hon konfiskerat till lager för sina lökar).
För tre år sedan hjälpte Jocke Ohlsson mig att bygga ytterligare 25,5 meter väggfast hylla på udden – och Johan Målarn såg till att en vägg i Margaretas chateau täcktes av ytterligare 22 meter.
– Och snart hoppas jag få ta hem de 40 flyttlådorna från lagret i Torsås.

Och varför berättar jag det här? Av ett enda skäl:
– För att du ska förstå hur barnsligt förtjust jag blev när vi härom dan fick en bok av Isman. Ölands Fåglar, ett praktverk på 495 sidor utgiven av Sveriges Ornitologiska Förening och BirdLife Sverige år 2015.
Det klack till i hjärtat när jag tog emot den 4,5 centimeter tjocka boken som inleds med orden: ”När jag berättar för mina vänner från fastlandet att sånglärkan är Ölands vanligaste fågel så finns det en och annan som inte tror mig”.
Bara den meningen har vidgat mitt intellekt och fördubblat mina kunskaper om Ölands fåglar,

Isman är en läsande man. Och fågelskådare. Jag inser förstås att han försöker höja min kunskapsnivå i det ämnet.
Från grunden.
När jag berättade att jag sett att rödhaken har kommit korrigerade han mig genast:
– Vi fågelskådare säger inte att jag såg en rödhake i morse. Vi säger, jag hade rödhake i morse.
Det är ju sånt man vill veta att man vet, eller hur.

PS: Idag har jag inte haft en enda sjöfågel. Det beror på att jag varit på ännu ett besök på Ögonkliniken och har fått droppar i ögonen, vilket grumlat min syn ytterligare. Men läsa kan jag.