Kategori: Okategoriserade

Tisdag: gnäll, gnäll och gnäll!

Hon: ja, vädergnäll! Men helt plötsligt fick jag lite energi efter morgonpromenad med bästisen i grannhuset. Gnällde väl av mig…

Tog tag i pallkragen som han sedan tidigare rensat ren från inkräktande hagtorn och grundat med marktäckduk. Kommer nog inte att räcka för att stoppa ogräset, men med lite kartong också kanske det hjälper ett tag i alla fall.

Och så lite tång på det. Plus tre säckar jord gånger 80 liter. Måste nog på med mer jord innan jag planterar ut purjolöken, som jag tänkte skulle trivas här. Men det dröjer nog ett tag innan den klarar sig ute.

Men i intilliggande pallkrage, som bara behöver gödslas upp lite, kanske jag faktiskt skulle sätta bondbönorna idag….

På med koskit!

Och så vattna fåran ordentligt eftersom jag inte låtit dem ligga i vatten över natten… detta var en impuls. De måste man ta tag i 😉

Och så kattskydd. De tror annars matte gjort iordning en ny toalett!

Hurra, upptäcker att en solros kommit upp inne i det kalla växthuset. Kul! Hopp om våren.

Och där tog inspirationen slut. Nu ska jag snart åka upp och klippa mig hos Lottie. Välbehövligt!

Ps. Ett sista ryck, några blomfrön blev försådda i växthuset också!

Söndag: vi håller ställningarna på udden…

Hon: fast vi skulle gärna ha lite sol och värme också. Som vädret är nu kurar vi hellre inne under pälspläden. Blåser som sjutton ute och det är kallt även om solen tittat fram då och då under dagen.

Inne är det en djungel (och varmt och vindstilla) men egentligen behöver en del av de större chiliplantorna flytta ut i växthuset så jag får plats med större krukor till tomatplantorna som redan har vuxit ur första omskolningen. Men det är nog för kallt även om jag sätter på fläkten nattetid. På något sätt måste jag lösa platsbristen. Imorgon…

Lördag: I vikingarnas spår

Han: När du läser det här är jag inte här. Jag har flugit söderut. Av säkerhetskäl (viktigt bussword i dagens debattklimat) vill jag inte uppge vart.
Eftersom jag är man och gärna vill se mig själv i ett större historiskt sammanhang kan jag säga att redan vikingarna tog sig hit.
– Åtminstone enligt legenden.
Ty bland lämningar av ursprungsbefolkningen (nu utplånad i enlighet med den kristna kolonialismens princip) har man hittat rester av långa blonda och ljushulta människor – och när turistnäringen kom igång på 1960-talet drog man med den självklara slutsatsen att det måste vara skandinaviska vikingar.

Det var tyvärr fel. Blondinerna kom från Nordafrika och kallas guancher.
Om detta har jag skrivit.
– Men ändå.
För å andra sidan inga bevis för att vikingarna inte landssteg på ön. Faktum är att när jag googlar så kommer ett bevis upp:

Nu vet du. Hoppas ni får fint väder hemma på udden. För egen del är jag utsänd för att söka efter en förlist Uggla. Han lokaliserades senast längs Las Canteras med ett glas rosé i handen.

Fredag: och idag såg vi på morgon-tv…

Hon: Meli, mamma är så otroligt stolt över dig, men det ska erkännas att det var en ansträngande och nervös gårdagskväll, så även jag är lite trött i mössan idag. Jag följde utdelningen hela kvällen via Instagram, fick emellanåt ett mess från dottern, men hon hade ju fullt upp med att springa upp och ner på scenen och håva in priser. Hela tre stycken!
– Det sista, Årets Fotograf, delades ut av vår statsminister:

Dessutom fick vi gå upp tidigt imorse för att inte missa inslagen i morgonsofforna (fast vi hade ju i och för sig inte firat till tre på morgonen för att ett par timmar senare bli upphämtade för transport till tv-studion…). Men det är faktiskt känslomässigt ansträngande att vara förälder också. Skulle hon få någon utdelning på sina nomineringar eller inte? Och om inte, hur ledsen och besviken skulle hon då bli. Och hur ska jag trösta henne? Ja ni fattar! Men där var jag ju helt klart nervös i onödan.

Lyckades i alla fall ta mig samman efter morgonsofforna och planterade ut vitkålen i en pallkrag. Skönt vårväder hela dagen. Och dagens styrketräning blev inköp av elva säckar jord på Agro shop:

Han: Av ovanstående förstår alla att solen strålar över udden. Bara en fråga från bonuspappan:
– Meli, grabben som delade ut priset, är det inte han Kristersson som praode som ledarskribent på vår tidning Finans-Vision?
Alla vill sola sig i glansen av en stjärna och dottern gör media nu som vi säger i branschen:
– Dagens intervjuer i Expressen, Affärsvärlden till Journalisten.

Nåja, även där ute är det hyggligt vårväder och småfåglarna sjunger i dungen bakom sjöboden.
– Eftersom jag vet att somliga av er läser bloggen för väderleksrapporterna skull, kommer jag i fortsättningen att använda Sjöräddningens uppdaterade rapporter över kustvädret.
Vår kompis Blomman är aktiv i RS Bergkvara och han har övertygat mig om att den här sajten är bästa spågumman när det gäller vädret.

Nu till något mindre soligt. I helgen är det val i Ryssland. Ingen förstår varför. ”Den ryska demokratin är den bästa i världen”, slog Vladimir Putins pressekreterare Dmitrij Peskov fast i veckan. ”Vi kommer därför inte längre att acceptera kritik av vår demokrati och påståenden om att den inte är sådan som den borde vara”, förklarade han.
– Intressant, eller hur?
En definition av demokrati brukar annars vara just att man får tycka och säga vad man vill om hur demokratin fungerar.

När det gäller historia och geografi får man däremot tycka fritt i Ryssland. Åtminstone man heter Vladimir Putin.
– Enligt honom är inte bara Ukraina en del av Ryssland.
Hans geografikunskaper sträcker sig längre väster ut.
På en ungdomsfestival i veckan hävdade den ryske presidenten att Belgien (!) existerar tack vare Ryssland: ”Belgien dök först upp på världskartan som en självständig stat, till stor del tack vare Ryssland och Rysslands position”, förklarade han för ungputinisterna.

Även här fejkar Putin historien. Sanningen är precis tvärtom. Ryssland var inblandad när Belgien blev Belgien – men på fel sida i historien. När Belgien år 1830 reste sig mot Kungariket Nederländerna och krävde självständighet stod Ryssland på holländarnas sida.
– Tsarriket planerade även att skicka trupper för att krossa de belgiska rebellerna, en spasmisk ryggmärgsreflex man både före och senare visat när det gäller att bekämpa frihetskämpar (nutidsmänniskor minns bara Ungern, Tjeckoslovakien, Afghanistan, Georgien, Ukraina). Planerna ändrades dock på grund av novemberupproret i Polen samma år, där polackerna konfronterade den ryska överheten.
– Även Ryssland tvingades acceptera Belgiens status som självständig stat vid Londonkonferensen 1830. 

Och varför pratar Putin 200 år senare om Belgien i sin valpropaganda? Den ryske diktatorns historierevisionism är ingen tillfällighet, menar tidningen Politico.
Väst diskuterar just nu huruvida man ska använda frysta ryska tillgångar för att finansiera kriget i Ukraina och en stor del av de beslagna tillgångarna förvaras i i säkerhetsdepån Euroclear som finns i Belgien.
Enligt Financial Times tjänade Euroclear miljarder förra året på förräntningen av de frysta ryska tillgångar.

Nu vet du bakgrunden om du hör Putin lägga ut texten om att Belgien också är en del av ”den bästa demokratin i världen”. För egen del åker jag i morgon till Gran Canaria, en ö utanför Afrikas kust som hittills betraktats som en spansk ö.

Tisdag: Och så var det bara vi …

Hon: Efter tre dygn i Stockholm med barn, barnbarn och vänner, och så två dygn på det med barn och barnbarn på udden, är det nu bara vi fyra bofasta kvar.
– Det blev alldeles alldeles tyst, och alldeles tomt …

Och matte fick sätta full fart med trädgårdsbestyr. En liten runda i det kalla växthuset visade att de ätbara blommorna har tittat upp trots att det varit en del frostnätter och skitväder mest hela tiden.

Och salladen jag satte i vintras i pallkrage utan fiberduk över har också börjat tittat upp. Kul!

Och några gurkfrön blev satta. Hög tid. Måste komma ihåg att börja sätta fänkål, isbergssallad, grönkål och betor i veckan också.

Han: Matte är tillbaka och husses ansvar för vattningen av alla plantor upphör härmed.
– Pust, skönt!

Minns du vilket år allt det här hände? Sedan dess har allt förändrats. Utom en sak

Jordbruk är mer än ett heltidsjobb och på förekommen anledning fortsätter vi på det temat: Norrmalmstorgsdramat med Clark Olofsson. USA kastar in handduken i Vietnam.Jan Guillou och Peter Bratt avslöja IB-skandalen. General Pinochet störtar den demokratiska regeringen i Chile och inte minst, Tjabo blir Knugen och sedan Kungen.
– Mycket har hänt sedan år 1973, men en sak har inte förändrats på 50 år:
– Hur länge vi förväntas arbeta.

Lagen om 40 timmars arbetsvecka trädde i kraft 1973 och där nådde vi historiens slut. Åtminstone om vi ska tro på företagsledare, fackföreningsledare, politiker och nationalekonomer, som alla varnat för Sveriges undergång om vi inför kortare arbetstid.
”Ja till 6-timmars arbetsdag” är en 1 maj-paroll lika stendöd som ”Mera kärnkraft!” och Natomedlemskap var under 50 år.
Den ende som vägrat släppa tanken på kortare arbetstid har varit sociologen och debattören Roland Paulsen.
– Symtomatiskt nog har han på senare tid börjat skriva artiklar om sin egen psykoterapi istället.

På 70-talet såg alla partier, utom Moderaterna, arbetstidsförkortning som ett naturligt nästa steg på 40-timmarsveckan.
– Då var det var inget kontroversiellt att propagera för kortare arbetstid, poängterar Roland Paulsen.
Sedan tog det tvärstopp.
En majoritet av oss svenskar vill visserligen fortfarande ha någon form av arbetstidsförkortning.
– Men bland beslutsfattarna har åsikterna snarare svängt i motsatt riktning.

Men kanske börjar även de där uppe vakna. Så många som 8 av 10 chefer är positiva till kortare arbetstid.
Det visar tidningen Chefs enkät.

Bra! Utvecklingen har inget slutmål. Däremot är upp till oss att välja vad som ska utvecklas. Datoriseringen och teknikutvecklingen i stort möjliggör en annan arbetsdelning än för 50 år sedan.
Ingen trodde för två sedan att Sverige skulle med i Nato och att regering och socialdemokratin slåss om vem som ha mest kärnkraft.
– Vem fattar först att vi arbetar för att leva och inte lever för att arbeta.

Hon, igen: barnbarn är kärlek också, om än lite hårdhänt ibland…

Och tårfylld (farmor):

Och musikaliskt och kaosartat:

Dessutom är jag ju lyckligt lottad med sex bonusbarnbarn. Här med ”tian” Olivia:

Som välkomnade bonusfarmor med middag och stort leende i söndagskväll!

Lördag: Sluta leka krig – tillbaka till jobbet!

Han: I två dygn har svenska journalister och Mats Knutsson nu rumlat omkring med en enda fråga i huvudet:
– Vad betyder Natomedlemskapet för det svenska försvaret.
Följdfrågorna har rullat som vågor mot stenig strand:
– Kommer våra pojkar att skickas ut för att dö i andras krig?
– Betyder det här är att vi måste ha kärnvapen i Sverige?

Natomotståndarna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet (och Putin) älskar den vinkeln.
– Det finns ett annat perspektiv.
På det uppmärksammade pressmötet i New York avslutade USA:s utrikesminister Antony Blinken sitt tal med de här orden, ord som tycks ha runnit som sand mellan öronen på våra vanligaste kommentatorer.
– If you go back to 1949 at the signing of the NATO Treaty, President Truman said this, and I quote: “In taking steps to prevent aggression against our own peoples, we have no purpose of aggression against other peoples.  We hope to create a shield against aggression and the fear of aggression, a bulwark which will permit us to get on with the real business of government and society – the business of achieving a fuller and happier life for all of our citizens.

Meningen med föreningen är alltså att våra politiker och myndigheter ska kunna ”fortsätta med regeringens och samhällets verkliga verksamhet – verksamheten att uppnå ett mer fulländat och lyckligare liv för alla våra medborgare.”
– Det är i grunden vad detta företag handlar om, vad Nato handlar om.

Dags för Ulf Kristersson att sluta leka sänka skepp med journalisterna och ägna sig åt sina olösta vallöften.
Business as usual!

Nu till någonting helt annat. För några år sedan, när katterna och jag flyttat ner till udden, gjorde jag en dagsnotering: ”Katten väcker dig. Eller kanske är det havet. Ljudet av långa vågor som rullar in mot viken. Det låter fridfullt. Svagt sydlig vind, förmodligen.
– Så här skulle vi bo, tänker du.
Inser sedan att det är det du gör. Ser sedan att klockan bara är strax efter fyra. Allt är en illusion. Vågskvalpet kommer från radion. Under nattens sändingsuppehåll spelar P1 ett ljudband med vågljud. Katten tittar på dig och undrar om du är riktigt klok som somnar med radion på när ni sover ensamma. Sedan går ni upp. Du öppnar verandadörren och hör havet på riktigt.
– Så här skulle vi bo året runt, säger du till katten som sitter på verandan och tittar på änderna som sover i er gemensamma vik.”

På den vägen är det, men jag lär mig först idag att det kallas ”white noice”, vitt brus. Det visar sig nämligen att vårt tionde barnbarn också sover med havet.
– Eller Havet2.0 förstås, ty Olivia är ett urbant barn av sin tid och hör havet i en app.
Men det funkar också.
Förståsigpåarna menar att ljudet av vågor har en lugnande effekt för att det påminner om ljuden i livmodern.
För egen del tror jag att det beror att vår sort ganska nyligen har kravlat oss upp ur havet och saknar det.
Varför skulle vi annars välja att återvända till en udde på ålderns hös … vår?

Till er som läser bloggen för väderleksrapporten: Idag har vi plus en (+1°) på udden, men 5 – 8 sekundmeter vind från nordost (NO) får luften att kännas som -4°.
– Och nyss (10:30) virvlade några snöflingör förbi utanför fönstret.

Inte så kul, men igår hade vi i alla fall tur med vädret. Ett strålande vårväder, vilket tvingade fram både grillen och rosévinet.

Torsdag: Jag kommer att minnas att jag byggde ett skåp

Han: Det ser ut som en den tanke det inte är att Sverige blev medlem i Nato på Smålands inofficiella nationaldag. ”Fössta tossdan i mass ska ju firas med massipantååta”, som den nya nationalsången lyder.
– Trams som bara stockholmare tycker är kul (hon hatar det!).

Det blev ingen tårta på udden, tänkte inte ens på det. För det är ingen nationaldag. Och ingen dag att fira. Det är bara att hoppas att Putin någonstans i sin sjuka hjärna inser att det enda som gör denna torsdag till en ”historisk dag” är hans storskaliga invasion av Ukraina.

Om 7 mars år 2024 är en sån där dag som vi kommer att minnas vad vi gjorde, då kommer denna korta notering påminna mig om att jag byggde ett skåp.
– Eftersom hon reste till barnbarnen i Stockholm kunde jag använda diskbänken som snickarboa.

Även i övrigt har det varit en fin dag på udden.

Onsdag: Tusen krossade skal – och en stjärna!

Breaking news: Idag firar vi Meli som nominerats till Årets fotograf och en massa annat. Men först måste vi lyssna på hans predikan.

Han: Tack för ordet! Jag inser att jag bara är ett förband, men vet du att 16 ridhästar väger lika mycket som Östersjöns alla blåmusslor?
– Eller om det är tvärtom?
Siffror och statistik används i journalistik för att ge materiellt understöd till lättviktig opinionsbildning. Till exempel brukar man säga att jordens yta till 74-75 procent täcks av hav eller is. Det låter mycket och det räcker för att vi ska ifrågasätta att vår glob fått det missvisande namnet Jorden (Tellus).

Östersjön är 413 000 kvadratkilometer stort och är upp till 459 meter djupt. Men som livssfär utgör detta vårt lilla innanhav 20 000 kubikkilometer volym.
– Det betyder 20 000 000 000 000 liter livsrum för de som föredrar vatten framför jord.

Östersjön präglas av sina stora skillnader i salthalt. Från ca 25 promille i Kattegatt minskar den till 8 i södra Östersjön och är nere i endast 2 promille i norra Bottniska viken.
– Endast ett fåtal arter klarar att leva i sådana bräckta förhållanden.
En art som gör det är den lilla Östersjöblåmusslan (Mytilus trossulus x edulis). Skalet är format som en utdragen triangel och färgen skiftar från mörkblått till svart.
– Den ser ut som blåmusslorna du slafsar i dig på bättre krogar. Men blåmusslorna i Östersjön är mindre än sina släktingar i Atlanten och blir bara 1 – 4 cm långa.

Varför pratar jag nu om detta? För att Marx hade rätt:
– Varat bestämmer tänkandet.  Vi bor vid havet och här bor det betydligt fler blåmusslor än människor.
Efter den senaste stormen (egentligen styv kuling) upptäckte jag att havet hade kastat upp tusentals Östersjömusslor på våra lilla strand.
– Förmodligen tiotusentals som tillsammans med blåstången blir fint gödsel i hennes odlingssängar.

För egen del, eftersom jag är nördigt fascinerad av siffror och statistik, fastnar jag för en uppgift på den informativa sajten Östersjön.fi.
Under rubriken ”Blåmusslan – en av Östersjöns vanligaste och mest betydande bottendjur” läser jag:”Östersjöns blåmusslor uppskattas filtrera en vattenmängd som motsvarar hela Östersjöns vattenvolym varje år. Den långsamt rörliga och relativt långlivade musslan är en bra indikator på förändringar i vattenkvalitet eftersom de absorberar näringsämnen och föroreningar ur vatten.”
– Det visste du inte, eller hur?
I ett WWF: s utbildningsmaterial för skolor får jag denna intressanta jämförelse: ”Blåmusslor är en av de vanligaste arterna i Östersjön. Om man skulle samla ihop alla blåmusslor, från Polen till Ålands hav, torka och sedan väga dem med skal och allt, så skulle de väga 8 miljoner ton. Som jämförelse kan nämnas att två normalstora ridhästar väger ungefär ett ton tillsammans.”

Frågan som stannar kvar: Vet Östersjöns blåmusslor att det finns varelser (inkl ridhästar) som kan leva ovanför vattenytan, på land.
– På Jorden.

Hon: Vaknade och öppnade Expressen för att se om något hänt i världen och såg detta:

Efter det har dagen gått i ett lyckorus, bättre nyhet kan inte en mor med en frilansande bildjournalist som dotter få:

Han igen: Hatten av för Meli! Glad förstås, men är någon av oss förvånad?

Ps: fotografen firar just nu nomineringarna på donken med Essa och Alice ;). Imorgon kommer mormor upp och då ska det firas mer!

Tisdag: Bevis, jag klarar visst av Gibson…

Hon: långpromenad med Gibbe, som vi ska rasta i veckan när husse är på jobb i Cannes. Jag är ifrågasatt, för klen tror vissa…

Alltså fick vi ta sällskap med två ”starka” män. Men jag skötte rodret bra på egen hand även om gubbarna fick visa sig på styva linan en bit på hemvägen.

Vitkålen har fått flytta ut i växthuset idag, men inte tusan är det speciellt varmt även om solen skiner. Men nu är det trångt om saligheten inomhus så jag chansar.

Får nog lägga på en fiberduk och ha lite stödvärme på inatt så de inte dör av köldchock! Det blåser som tusan…

Han: Somliga av er gillade min kamp för pappabilden i gårdagens blogg. Någon har också reagerat på bilden av hennes pappa. Eller snarare diplomet under fotografiet på henne och pappa Bertil.

Diplomet fick jag efter en frukost hos Rotary Nybro Glasriket ”för bidraget att stärka kunskapen om ditt arbete i samhället”.
Nåja, grannen Tommy hade bläddrat i mina anektdotiska memoarer och hade det dåliga omdömet att bjuda in mig att berätta om min nu eroderade karriär som ”medieprofil”.   
– Arbetsnamnet på föredraget: ”Allt jag tog i blev aska”.

Nu till någonting helt annat: ”De är vackra, även jag är svag för långa halsar, men de är elaka, aggressiva i parningsleken. Dessutom självgoda, rasistiska, högfärdiga mobbare och på det hela taget ett parasitärt överklassgäng som gått sängvägen till societetstoppen…”

Som du förstår pratar jag inte svanarna på udden. Jag syftar förstås på ”The Swans”, kvinnorna som författaren Truman Capote älskade och som älskade honom. Innan de slutade med det, när han klädde av dem i sin episka berättelse om Amerikas överklass (Answered prayers, Bönhörd).
– Förstod de inte att jag är författare, sa Capote som alla författare och journalister skulle ha svarat.
Det gjorde de inte.
Och det kan man förstå.

En av de sköna svanarna beskriver Capote så här: ”Kate! McCloud! Min älskling, min förtvivlan, min Götterdämmerung, min alldeles egna Döden i Venedig: oundviklig, farlig som äspingen vid Cleopatras bröst …Kate McCloud har sagt: ’Ett riktigt bra knull är värt en jordenruntresa – på mer än ett sätt’ … Och Kate McClouds uttalande har en viss tyngd, det vet vi ju; för herregud, om det stack ut lika många kukar ur Kate som det har stuckits i henne skulle hon se ut som ett piggsvin…”.

Det uppskattades inte. Varken av Kate McCloud (som i verkligheten hette Mona Williams, gift med Amerikas rikaste man, senare omgift von Bismarck), eller av de andra svanarna och deras män (bland dem Nelson Rockefeller och CBS-bossen Bill Paley).
– Arga blev även dåtidens mest kända författare som Vidal Gore, ”den skelhelige, pipsugande, degbleke Sartre och hans gamla ungmö till donna, de Beauvoir”; Koestler (”aldrig nykter, en aggressiv liten skit”), Samuel Becket med flera.
Därför blev det ingen episk roman a la Proust som var Capotes favoritförfattare. Det blev bara tre lysande kapitel publicerade i Esquire år 1975, innan de vackra svanarna ryckte undan den röda mattan för ”den avskyvärde lille bögen”.
– Men en tv-serie blev det.
Och det klart att vi följer ”Feud: Capote vs. The Swans” på HBO.
Mycket sevärd!
– Men boken är som vanligt bättre.

”Publish and be damned” är (eller bör vara) ett axiom för journalister och Truman Capotes sista texter borde ingå i journalistutbildningen. För egen del läste jag Capote redan innan jag blev en del av journalistpacket och jag har ofta funderat kring denna passus. Vi hör Capotes alter ego – den bisexuelle ”hyrkuken” P.B. Jones – förklara skrivandets villkor för sin kompis Woodrow:
»… även om en sak är sann behöver den inte vara sannolik, vare sig i verkligheten eller i konsten. Tänk på Proust. Skulle hans På spaning efter den tid som flytt ha samma genomslagskraft om han hade gjort den historiskt exakt, om han inte hade flyttat om kön, ändrat på händelser och identiteter?
Om han hade återgivit alla fakta exakt skulle historien ha varit mindre trolig, men«– detta var en tanke jag ofta haft – »den skulle kanske ha varit bättre. Inte så acceptabel men bättre.«
Jag bestämde mig för att ta en drink till, trots allt.
»Det är hela frågan: är sanningen en illusion eller är illusionen sanning, eller är båda i grunden samma sak?« »Du kanske inte ska ha en drink till.«
»Tror du jag är full?«
»Tja, du verkar ganska osammanhängande.«
»Jag är avslappnad helt enkelt.«
Helt vänligt sa Woodrow: »Så du har börjat skriva igen? En roman?«
»En rapport. En redogörelse. Ja, jag kommer att kalla den en roman. Om jag nånsin blir färdig med den. Men jag blir ju aldrig färdig med nånting.« (…)
»Vad handlar den om då?«
»Sanningen som illusion.«
»Och illusionen som sanning?«
»Det förstnämnda. Det sista är något helt annat.«
Woodrow undrade hur då men whiskyn hade börjat verka och jag kände mig för döv för att tala om det för honom, men vad jag skulle ha sagt var: eftersom sanning inte existerar kan den aldrig vara någonting annat än en illusion – men en illusion, en biprodukt av ett avslöjande konstgrepp, kan nå höjder som ligger närmare den ouppnåeliga toppen: Den Perfekta Sanningen.
Till exempel en transvestit som uppträder som kvinna. Imitatören är i själva verket en man (sant) tills han återskapar sig som kvinna (illusion) – och av de två är illusionen sannare …« (Ur Bönhörd, sid 69–70 i översättning av Cai Melin, Bonniers 1988).

Fundera på det du också, så lever du längre. Vill du veta mer om skandalen ger Vanity Fair en pedagogisk sammanfattning.
– Är du nyfiken på svanarna får du skvallret i Harper’s Basar, men vill du veta vad Truman Capote verkligen skrev måste du läsa Bönhörd. Har du tur hittar du den på något antikvarat.
Läsvärt, särskilt en blåsig dag som denna (10 – 16 sekundmeter nordlig vind som gör att +3° känns som -3°).

Hon, igen: Eller så läser du den här lite glammigare romanen om desamma. Mmm, jag läste också den här för ett bra tag sedan…

Han igen igen: Vill du läsa om riktigare svanar kan du börja här:
Torsdag: skam den svan som ger sig
Söndag: Om svanars sexliv i skuggan av den normkritiska
Fredag: Det här blir en fin dag med små och stora fåglar

Måndag: Äntligen tas vi pappor på allvar

Han: Dagens vårtecken. Anna-Brittas påskliljor visar knopparna vid sjöboden och min förtrogne Richard Sextons svarta tupaner vädrar sina nästan limegröna kronblad under vildrosen.
Dessutom tillåter vädret att jag äntligen får ta en premiärtur med mina nya elcykel, som jag fått av min fru och barnen.
Det är i sista minuten för på torsdag kommer yngste sonen och då blir åka av för pappa.

Det är inne med pappor i kulturen också. Den självbiografiska ”Jävla karlar” vinner Augustpriset för årets bästa roman med motiveringen: ”I perfekt balans mellan lättsinne och bedrövelse skildrar Andrev Walden en pojkes försök att greppa en tillvaro där papporna ständigt byts ut.”
På Teater Galeasen i Stockholm sätter man just nu upp ”En grav för två”, en nyskriven pjäs av Sara Stridsberg.
Pjäsen bygger Sofokles dramer om Oidipus från år 427 f.Kr.

– Just det, den Oidipus. En thrillerintrig som börjar med Oidipus som barn överges av sina föräldrar för att ett orakel spått att pojken ska döda sin far och gifta sig med sin mamma.
– Vilket han också gör, men Galeasens version handlar om den gamle Oidipus som stuckit ut sina ögon, fått sparken som kung och är rädd för att bli gammal och övergiven.
– Och därför inte vill inte släppa taget om sin dotter Antigone, utan mer eller mindre bokstavligt ta med henne i graven.
Den pjäsen skulle jag se, inte minst för att Johan Rabeus spelar den blinde Oidipus.
En favoritskådespelare, enligt min mening.
– Jaja, jag vet. Enligt yngre generationer krymper världen när vi blir äldre och jag medger att en orsak är att vi förr-i-förr-i-teden brukade ses på kvarterskrogen Il Tempo på Högbergsgatan på Södermalm innan albanerna tog över även det vattenhålet.

I fredags var det så även premiär för Filip Hammars och Fredrik Wikingssons dokumentär ”Den sista resan” som fått lysande textreklam på alla kultursidor.
”En kärleksbomb”, menar Helena Lindblad (DN 1/3) och gav den betyg 4 av 5. ”Det är skört och fantastiskt förkrossande att få se vilken makt minnet har över oss människor”, säger Kulturradions recensent Joakim Silverdal som delar ut toppbetyget 5 av 5.

Även om vi ännu inte sett filmen, vet ”alla” (= kultursidessvenska för alla som hänger med i kultursvängen) att det är en ”hjärtevärmande film” om Filips pappa, franskläraren Lars, som blivit gammal och sitter i sin fåtölj hemma i huset i Köping med slocknad blick. Filip vill ge sin pappa livslusten tillbaka genom att ta med honom på en sista resa till hans älskade Frankrike och Fredrik inser att det här kan bli en ”jävla bra film”.

De köper en Renault 4, den legendariska franska bilen som familjen Hammar åkte på semester med till Beaulieu-sur-Mer på Rivieran när Filip var grabb.
Filip vill få sin pappa att minnas allt de varit med om.
– Åtminstone det Filip minns att de varit med om.
Och att de ska minnas det som Filip minns att det var.

Det är säkert en fin film, jag ska absolut se den. Jag kände Fredrik och Filip innan de blev Filip & Fredrik.
Under pseudonymen ”Jörgen & Jonny” skrev de ett nyhetsbrev med skvaller från mediebranschen. En gemensam kollega tyckte att de passade att skriva i vår tidning Vision – som bland annat skrev, ja skvaller från mediebranschen.

Tyvärr sågade chefredaktören en första text, så där tog den gemensamma resan slut innan den börjat.
– Vad den nu bortglömde chefredaktören hette?
– Vad tror du.

Pappor har länge varit populära i kulturen – som driftkuckus. Ledsna kor, sprätthönor och minkars medborgerliga rättigheter kämpade hon för.– En utsatt grupp har Astrid Lindgren dock under 50 år systematiskt förödmjukat, baktalat och förlöjligat – papporna.
Tänk efter: Vad förenar Pippis, Emils, Lottas och Madickens och Ronjas pappor, Skrållans klant till morfar och en rad andra fadersgestalter i Lindgrens 88 böcker?!
– Papparollen är alla karikerade nidbilder.
Kollektivt dömda som mindre vetande (Madickens pappa), bindgalna koleriker (Emilis stolle till far), frånvarande som Pippis farsa (”min pappa, fordom havets skräck, numera kung i Söderhavet, Efraim Långstrump”), lättmanipulerade och lätt korkade jättebarn (Björn Ahlstedt som Ronjas rövare till far) och allmänt löjliga figurer (Lottas lätt debile far, utomordentligt rolltolkad av Claes Malmberg).

Astrid Lindgren förklenande papparoller har förvaltats in i det absurda av filmmakare och reklamare (tänk bort mansrollen i samtliga filmer för telekombolagen, Yoggireklamen och budskapet skulle reduceras till hö!
– För att inte om Svensson, Svensson utan Allan Svenssons korkade farsa!

Om detta har jag skrivit och tjatat om och därför är jag glad att Filip uppgraderar papparollen, att Andrev Walden komplicerar bilden och att Sara Stridsberg åtminstone inte håller upp en skrattspegel för att beskriva pappa Oidipus på scen.
– Frågan är varför detta paradigmskifte sker just nu?

Jag tror att Åsa Beckman (som även hon skriver en bok om sin pappa Erik) är något på spåren när hon påpekar att ”Den sista resan” handlar mindre om pappa Lars, mer om den 48-årige sonen Filip: Jag tror inte att det är en slump att 40–50-åringar just nu febrilt försöker hitta sätt att handskas med sina gamla föräldrar … frågan är om det inte väcker extra mycket ångest i en tid när vi får veta att vi måste motverka åldrandet. Inte bara genom fillers, botox, IPL-behandlingar eller plastikkirurgi, utan även genom alla propåer om att leva hälsosamt för att få en aktiv ålderdom. Tänk bara på hur många reklamfilmer ni sett där friska 70-åringar med tröjor knutna över axlarna promenerar längs sandstränder med ystra labradorer.
Som om åldrande eller sjukdom skulle vara ett misslyckande. Ett bevis på att man inte kämpat emot tillräckligt. Att man gett upp.

Det är inte vi pappor som har förändrats, it’s in the eye och the beholder som det heter på swengelska.
Allt sker i den yngre betraktarens ögon.
Har jag rätt eller har jag rätt?
På torsdag kommer yngste sonen med familj till udden. Kanske vill grabben ta med sin gamla pappa på en tur tillbaka i tiden?

Hon: okej, nu ska pappa upp på väggen och inte stå skymd bakom massa grejer på byrån. Tack!

Solig måndag och alla tomatplantor har fått egna krukor. Känns väldigt bra! Förutom en ganska lång promenad och bakning (havrekakor, baguetter och en mörk limpa) trots att det verkligen inte är bakväder, har dagen tillbringats i växthuset.

Han, igen: Fixat! Idag hyllas alla pappor.

Hon, igen: tack, det var snabbt handlat. Men den där Rotarygrejen som stod bakom kanske inte ska stå kvar synlig…