Fredag: Ludde har tagit semester… och han tänker på öar
Hon: slutvaktat för den här säsongen, nu är det fasta rutiner igen. Inomhus. På morgonen börjar vi med kel, minst en halvtimme, sluta inte klappa matte!
Lite för tidig morgon för matte dock, vaknade redan 5.30… funderar allvarligt på ett uppfriskande dopp. Solen skiner och det är varmt i lä, men jag råkade titta på badtermometern, det var bara 15 grader, brrr. Funderar en stund till. Kanske gästerna i Chateau Margareta vill göra mig sällskap i havet när de jobbat klart vid lunch. Han är ingen idé att hoppas på…
Nix, Staffan kom just klädd i joggingstass. Och Magdalena vill ta en promenad. Det blir bra, kan vi kolla efter lite mer svamp, vilket jag inte brukar hitta… men igår stod det helt plötsligt tre champinjoner mellan husen. Så ett par till skulle sitta fint!
Han: Alla har vi våra drömmar, Ludde. Här min: Utanför udden ligger en ö som kallas Fimpan. Det är en mycket liten ö, en fågelö som människor inte får besöka under häckningstid. Då och då ser vi stora havsörnar flyga in som B52-or för att plundra ejder- mås- och skrarvbon. Ibland ligger en och annan knubbsäl och solar på stenarna hitom ön. De händer att vi upptäcker att okända motorbåtar lagt till och människor försvunnit in i buskagen.
– Vi har även sett kustbevakningens snabbgående ribb-båtar cirkla runt ön utan att vi fått någon förklaring.
Inte sällan försvinner Fimpan i morgondimman och det är då andra historier flyter upp. Som nu, när Hon inte vill att jag ska störa gästerna genom att dra igång girsågen.
Det har skrivits om Fimpan. ”Ett alster börjar så här: Om hon inte varit med om det förut hade hon kanske tvekat. Nu visste hon att den svarta säcken skulle vara tyngre än hon väntat sig. Det är nämligen inte sant som det sägs, att en kropp blir lättare när själen lämnar den.
En död kropp väger varken mer eller mindre. Att den känns tyngre beror på att muskler och leder stelnar när blodcirkulationen upphör. Kroppen blir oföljsam och motsträvig, men den väger inte mer. Det är en illusion, men en högst påtaglig sådan och kvinnan stönar när hon ömsom släpar, ömsom bär och baxar den svarta säcken ner till havet och upp i ekan som ligger förtöjd i den av månen upplysta viken.
Först i slutet av sommaren hittar man ekan uppdragen på Fimpan. Fåglarna har gått hårt åt kroppen i den sönderrivna säcken. Av båtens ägare finns inga spår. Vid det laget hade alla glömt det holländska paret i den röda kajaken.”
Det finns många historier om öar. Här ett upplägg: Havet är spegelblankt.Scott Moorman och hans tre kompisar handlar bärs och snart ser människorna i hamnen den lilla motorbåten som en prick vid horisonten. Ombord påSarah Joe tänder någon en joint. Röken och den blå himlen speglar sig i Scotts solglasögon, när han ser ut över havet. Någon timme senare kommer stormen. Under den kommande veckan söker Sjöräddningen efter den fem meter långa fiskebåten. De försvunna pojkarnas anhöriga söker ytterligare några veckor, utan att hitta minsta spår.
Först åtta år senare återfinns vraket av Sarah Joe på den obebodda atollen Taongi.
Tre omständigheter förbryllar:
1. Taongi ligger tretusensjuhundrafemtio (3700!) kilometer från Sarah Joes hemmahamn på Hawaii.
2. Bredvid vraket finns en enkel grav. I den ligger resterna av Scott Moorman.
– Vem har begravt honom?
3. Och vad hände med de andra tre kompisarna?
Ingen vet, det är fortfa- rande ett mysterium.
Låter som en ganska bra början på en historia, eller hur? Om någon skrivet den vet jag inte. Men jag påminns om den när jag läser Niklas Wahllöfs krönika (”Jag tröstar mig med drömmen om femtio avlägsna öar”) i Dagens Nyheter.
I uddens toa-bliotek ryms fyra böcker just nu: Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga, Witt-Brattströms och Horace Engdahls rapporter från ett medelålders inbördeskrig och så Judith Schalanskys Pocket Atlas of Remote Islands (Penguin Books, 2008). Det är stor liten bok och när jag sitter ner försvinner jag bort.
Den korta noteringen om Sarah Joe är bara en av femtio bisarra historier, som alla väcker lusten att skriva en fortsättning. Jag utgår från att Niklas Wahllöf, som även han brukar återvända till Schalanskys kartbok, har läst om Sarah Joe. Även om han fastnat för en annan historia.
Vad är det som lockar med öar? Vi vet att Schalansky är besatt av att rita kartor över avlägsna öar. Det kan vi tacka kommunismen för. Den blev inte som den var tänkt, eller så blev den just det.
Oavsett vad, i ett avseende öppnade den onekligen ett fantasieggande perspektiv: Judith Schalansky är uppvuxen bakom järnridån och den existerande socialismen i Östtyskland tillät den unga flickan att bara resa fritt i fantasin. Detta via föräldrarnas världsatlas, och där kartan tar slut tar fantasin vid. Judith börjar rita egna kartor och ensliga öar långt borta blir en livsuppgift. Inte alla finns i den verklighet vi andra lever i.
– Men vad lockar oss andra?
Wahllöf skriver i coronatider. ”Vi vet inte när, eller om, utlandsresandet bör återupptas. Kanske snart, kanske långt fram. Men med Atlas över avlägsna öar hemma skulle fler inte ha så bråttom. Eller som Schalansky skriver: ’Längtan kommer alltid att vara starkare än tillfredsställelsen över att ha uppnått det man suktat efter’…”
Jag har en annan infallsvinkel. Jag skrev om Judith Schalanskys kartbok i en dagsnotering för några år sedan, före coronan. Jag hade redan då noterat det blir allt vanligare att romaner utspelas på isolerade öar. Sedan dess har jag läst flera böcker om män som hamnar på öde öar. Även min kompis, T, har en roman om en man på en öde ö i byrålådan.
Så vad är det som lockar med öar? Min tes ligger nära Wahllöfs. Men att öar driver fantasin är inte att de omöjliga att nå, utan att de är avgränsade. Till skillnad från fastlandet består öar av en bestämd yta och rymd som koncentrerar alla intryck. Ingen ståndpunkt jag tänker slåss för till siste man, men en sak är jag tvärsäker på:
– Fria fantasier kräver en begränsad yta för att bli fria.
Hade Robinson Crusoe lidit skeppsbrott på den afrikanska eller amerikanska kontinenten hade Defoes historia blivit en annan. The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe (1719) är en handbok i hur en man bygger sig ett eget universum. En historia ”hur människan uppfinner sig själv som individ, formar samhället och erövrar världen. En sekulär skapelseberättelse,” som Per Wirtén konstaterar i en essä.
Gud skapade som vi vet inte jorden på sju dagar och Robinson får jobba 28 år, två månader och 19 dagar innan hans skapare, Daniel Defoe, tycker att han är klar med sitt verk.
Fantasin krävde en begränsning i rum och tid för att bli verklig. För egen del växte jag upp på ett kraftverksbygge i Norrlands inland. Efter några blir pappa Engberg chef och familjen flyttar in i det Blå huset, där Schibbye tidigare regerat. I det Blå husets vardagsrum står jordgloben. På köksväggen hänger Bonniers världskarta. Framför den lär du dig stava till Rio de Janeiro.
– Detta långt innan jag vet att det finns en stad i Sverige som heter Kalmar. Jag samlar på frimärken, av någon anledning bara franska kolonier, och när jag är nio läser jag Bengt Danielssons Villervalle i Söderhavet.
Jag sitter i det oinredda utrymmet i trappan upp till övervåningen i det Blå huset. Luckan mäter sextio gånger sextio centimeter och där inne finns ingen belysning. Det doftar sågspån och spindelsekret och möjligen är det här jag ”uppfinner ensamhetens kastell genom att rita en cirkel omkring mig i mörkret” som jag långt senare formulerar det.
Jag är inte rädd eftersom jag inte är där. Ljuset från min pappas pannlampa (han orienterar) förflyttar mig till den soliga Söderhavsön och rad för rad blir Villervalles äventyr mina.
Men för att återknyta till ämnet i den här tråden: I pannlampans flackande sken fick mina fantasier optimalt utrymme att växa. Om jag då och där hade läst Judith Schalanskys atlas, skulle jag även med säkerhet ha fantaserat ihop en historia om vad som hände Scott Moorman och hans kompisar.
Å andra sidan: År 1957 var Judith Schalansky ännu inte född och inte ens de vuxna anade att kommunisterna i Östtyskland snart skulle bygga en Berlinmur för att hindra Judith från att resa ut i den verkliga världen. Än mindre att fyrtio år senare skulle hennes hemland inte ens längre finnas på några kartor.
– En häpnadsväckande episk berättelse vars slut vi ännu känner.
För egen del nöjer jag med att fundera på vad som händer på Fimpan nu när dimman lättat. Eller inte, ty nu ser jag hela Ölands kustlinje och horisonten är oändlig. Tror att jag åker till Lindbergs och köper två klädselbräder, 22×95, vitmenade.
Ett annat utkast börjar så här: ”Fru Olsson var en ovanligt vedervärdig människa. Ändå väcker det förvåning bland hennes grannar att hon mördades på detta brutala sätt. Polisassistent Valtersson å sin sida är mest överraskad över att så många tycker så illa om en granne även när hon är död.
– Jag har alltid tyckt att den här udden verkat vara så fridfullt, säger han till kollegan när de rullar ut ur området. När jaf var barn åkte vi ofta ut till Fimpan och grillade.
– I de lugnaste vattnen gömmer sig de fulaste fiskarna, säger kollegan som är från storstan.
Valtersson ser i backspegeln hur bommen återgår i sin fasta position tvärs över infarten till stugområdet. Han tänker på hur oroliga alla varit på stugföreningens möte. Alla, utom den döda fru Olssons granne, som muttrat:
– Det säkraste sättet att skydda sig är att låsa porten inifrån.
Grannen visste inte att det var det fru Olsson hade gjort. Hon hade låst stugdörren från insidan.”
